Jag har alltid haft en känsla, kanske felaktig, att Sverige är ett avtalstrohetens land. När två eller flera parter kommit överens kunde man praktiskt taget alltid lita på att ett ingånget avtal också skulle hålla. Det skapade en sorts trygghet eller snarare visshet om var man befann sig. Vad gäller politik kunde man tycka vad man ville om innehållet i avtalet. Att det överenskomna skulle gälla kunde man däremot som regel lita på. Därmed visste man alltid var man var även om man inte gillade läget.
Den s.k. decemberöverenskommelsen, DÖ, var impopulär i vida kretsar. I en grotesk överdrift ansåg man bl.a. att det betydde att det inte fanns någon opposition i Sverige, bortsett från SD. Man kan tycka vad man vill men det var dock ett överenskommet och undertecknat avrtal mellan 7 riksdagspartier som skulle gälla en längre period. När ett litet parti som kämpar, förgäves hoppas jag, för sin politiska överlevnad bryter avtalet efter några månader kan det kanske tas med jämnmod. Men att det ledande oppositionspartiet omedelbart förklarar att det betyder att hela överenskommelsen är ogiltig är egentligen en oerhörd händelse.
Moderaternas agerande är ett allvarligt grundskott mot den grundkonsens som trots allt alltid legat i botten av svensk riksdagspolitiken. Att hålla avgivna löften och avtal var en viktig del av detta. Uppenbarligen kan man inte längre lita på att överenskommelser hålls.
Avtalsbrottet är ett stort steg mot den "normalisering" av relationerna till SD som så många på den högra delen av värdeskalan förordar. Troligt är väl att nästa regering kommer att innefatta eller åtminstone stödja sig på ett parti med djupa rötteri rasistisk och fascistisk ideologi. Som Danmark, Norge och Finland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar