8 okt. 2015

Inflationen äntligen besegrad?

Jag har iofs samlat ihop en del aktuellt material för ett inlägg om den ostrukturerade odling av tulipanarosor som den svenska ekonomiska "politiken" f.n.  utgör. Ett sådant inlägg kommer kanske också men har egentligen blivit onödigt när jag i dagens inkomna nummer av Grönköpings Veckoblad läser om ett nytt djärvt initiativ för att komma till rätta med det uppenbarligen största ekonomiska problemet just nu: bristen på inflation.

Behjärtade Grönköpingsbor har nämligen startat föreningen Inflationsfrämjandet som skall söka underminera det stabila penningvärdet via höga lönekrav, motarbetande av prisförbilliganden m.m. Pengar skola falla i  värde så att alla har råd med dem, framhåller man. Ett medel blir återinförd priskontroll: lokaltelevisionens Uppdrag Uthängning har redan hunnit brännmärka en handlare som sänkt mjölkpriset med flera öre.

Riksbankens mål om futtiga 2 procent nöjer sig Inflationsfrämjandet inte med. En känd riskkapitalist påpekar att en hög inflation medför att de inledningsvis väldiga lån man dragit på sig därigenom kommer att smälta ihop till en ofarlig småskuld. Med erfarenhet från förkrigstidens Tyskland påpekar en bankdrektör att om man får ordentlig fart på inflationsbrasan blir så småningom alla miljonärer vilket ju vore en glädjande sak.

Endast en äldre medborgare håller inte med. Allt blir ett elände, kaffet blir dyrare och pengarna i spargrisen räcker inte till säger hon.  Tidningen påpekar dock att saken måste ses i ett makroekonomiskt sammanhang vilket kan vara svårt att förstå för den som bara har en 6-årig folkskola i bagaget. (1)

Flarnfri har sökt Stefan Ingves, Magdalena Andersson och Per "Regeringen" Bolund för en kommentar men det tutar bara upptaget.


(1) Dock ser jag i senaste numret av Nationalekonomiska Föreningens tidskrift Ekonomisk Debatt att även en emeriterad professor i ämnet har svårt att förstå varför inflation skall vara så bra och varför den i så fall skall vara just 2 procent. En av de vice riksbankscheferna förklarar dock att det måste vara så och att anledningen till att det är 2 procent är att man valt just detta tal.

3 kommentarer:

  1. Jag följer "amatöristiskt" dina resonemang om ekonomi. Och likaså Rasmus Fleischers. Det vore intressant att se vad du tycker om den här spaningen: http://copyriot.se/2015/10/12/k235-skrytbyggen-och-skuldsattning-om-finansialiseringen-av-sveriges-kommuner/

    SvaraRadera
  2. Jag är inte insatt i kommunernas ekonomi - möjligt är att krisspöket är litet verkligare där än vad gäller stat och hushåll eftersom upplåningen verkar gå till icke produktiva verksamheter.

    I förbifarten: Jag vänder mig bestämt mot klyschan om att skulden utgör så och så många kronor "per innevånare" eller ännu värre att "vi vältrar över en skuld på våra barn och barnbarn". Det är bara ett populistiskt debatttrick.

    I motsats till alla goda människor tycker jag inte att det är en bra idé att så många viktiga beslut får fattas av kommuner och landsting eller att de tydligen (enl. artiklen) kan låna pengar litet hur som helst. Det blir en enda röra även om det i Sverige inte gått lika långt som i Österrike som jag också skrivit om.

    SvaraRadera
  3. Håller med om del 2. Värjer mig även personligt mot att jag skulle stå i skuld till något som helst med 30-70.000. Liksom jag värjer mig mot föreställningen att jag bidragit (så värst) till miljöförstörelsen.

    Men jag tror att R Fleischer kastar ur sig grejer lite om vartannat, och att man nog ska följa alla hans resonemang för att göra honom rättvisa. Vilket jag sällan orkar. Lättare då att följa dig, som skriver i sas normal "mogen" takt ;)

    I alla fall har ni båda, samt då Reich, Krugman m fl bidragit till ett ngt ökat intresse för samhällsekonomi. Fair enough.

    SvaraRadera