Stymfaliern Sofainetos citalka

Men Xenofon, som kom ihåg den hårda vedermöda
hellenerna fått genomgå och ännu måste bida,
och hungersnöd och frost och efterblivna döda,
var stolt och glad att se hellener kunna lida
och ändå kunna glädja sig och höja sig
till mera ädla ting än sorgen över nöden
och icke som barbarer böja sig
i skräck och vanvett under hårda öden. -

(Från Frödings "Ur Anabasis". Hela texten finns här. Läs den)

Res murarna igen!

Liten uppdatering till EU-posterna. En av de värderade kommentatorerna tar i sin uppräkning av bristerna i EU-samarbetet upp "den mur" som byggts upp mot invandring från icke-EU länder.

Sedan 2009 har visumtvånget för de s.k. "Western Balkan Countries" successivt eliminerats och gäller numer i stort sett enbart Kosovo. Åtgärderna har setts som en av de viktigaste för att tillämpa det s.k. "europeiska perspektivet" i dessa länder med det långsiktiga syftet till integration i Unionen. (Slovenien är full medlem av EU och räknas naturligtvis inte till denna grupp. Som officiellt kandidatland har även Kroatien speciella regler.)

Emellertid är Sverige, tillsammans med några andra länder, ledande kraft i försök att begränsa eller reglera visumfriheten. Enligt svensk uppfattning har den missbrukats på så sätt att människor fritt reser in i Sverige och sedan, på olika grunder ansöker om asyl. I huvudsak förefaller det vara roma och albaner som utnyttjar denna möjlighet.

Snacka om att "bygga upp  murar." Här ligger Sverige alltså i framkanten på ansträngningarna att återupprätta en mur som redan rivits. Kanske finns det ett reellt problem här - Billström vill tydligen att resurserna skall läggas ner på att ta emot syrier i stället. Men fallet ger en blixtbelysning av det hyckleri som det innebär att i första hand anklaga EU för att bygga upp murar. Den svenska opinionen, inklusive politiker, journalister och bloggare, skulle må bra av att sopa rent framför sin egen trädgårdsgrind först.

Den politiska oppositionens långa näsa ?

Nej, nu får vi tagga ner oss ett tag. Efter all diskussion om toleransen resp. om huruvida EU är bra eller inte får vi fokusera litet på lokala förhållanden och kanske  komma in på det så kontroversiella, och ibland ganska tråkiga, kulturområdet. Och hur kulturella överväganden kan krångla till viktiga politiska beslut.

I en ny stadsdel i Stockholm skall gator och torg namnges efter påhittade figurer ur sagoböcker och barnlitteratur. Nu visar det sig att moderaterna i stadsfullmäktige inte vill ha med den berömda seriefiguren Bamse i sammanhanget. Officiellt motiverar man detta med att Bamse inte har tillräcklig  verkshöjd  jämfört med t.ex. Pelle Svanslös. (Med verkshöjd menas t.ex. att Mozart är bättre än rapparen Ken.) En mera näraliggande förklaring som t.ex. Jonas Thente varit inne på  är naturligtvis att m inte gillar Bamses ganska tydliga vänstervridning som främst kommer till uttryck i hans skoningslösa drift med ärkekapitalisten  Krösus Sork. Om denne heter det på Bamses hemsida:

"Krösus Sork skyr inga medel för att öka sin redan stora förmögenhet... Sork är en affärsman och har en hel stab av arbetande sorkar i olika positioner. Han utför aldrig själv de kriminella handlingarna utan alla skumraskaffärer överlåter han till sina Fixare-sorkar. Misslyckas de får de genast sparken."

Det sitter naturligtvis inte så bra nu när Sverige t.o.m. fått beröm av The Economist för att man lyckats öka ojämlikheten i inkomster.

Så långt är ju allt som det bör vara. Men vad som är mer förvånande är att oppositionen tydligen utan problem godkänt namnet "Pomperipossatorget", ett namn väl så politiskt laddat som Bamse.

”Pomperipossa”  var ursprugligen en saga från 1895 skriven av Axel Wallengren, mera känd under namnet Falstaff, fakir. Det var en mycket elak häxa som lyckligtvis förvandlades till en stor sten.  Men i nutiden är väl namnet helt förknippat med Astrid Lindgrens Expressenartikel ”Pomperipossa i Monismanien” från 1976 där hon berättade om hur hon fick betala 102 % i marginalskatt. Lindgrens artikel bidrog verksamt till socialdemokraternas förlust av makten senare samma år, för första gången på decennier. Det finns också en mycket berömd tjyvtagen bild på Sträng där han sitter i riksdagsstolen och läser artikeln i fråga just innan han skall gå in i debatten.

Så antingen är socialdemokraterna i Stockholm mera storsinta än moderaterna eller också är de – kanske mera troligt- helt okunniga om bakgrunden till namnet.

EU och freden (2)

(Det här inlägget blev för långt för att godkännas som "kommentar" av Blogger. För att förstås bör man först läsa Håkan Lindgrens kommentar till inlägget EU och freden.)

@Håkan. Din innehållsrika kommentar är en tung kritik mot EU som organisation och mindre mot fredspriset som sådant. Därför tar jag också huvudsakligen upp den aspekten. Om priset skall ges till en organisation (har skett många gånger, jag var själv med 2001) eller en individ,  NGO eller stater osv. kan alltid diskuteras liksom det meningsfulla överhuvudtaget med detta pris där man så långt fjärmat sig från Nobels uttalade vilja.

Såvitt jag kan se finns det (minst) två EU. En union som mödosamt, steg för steg, dag för dag, arbetar för att bringa kontinentens människor närmare varandra .genom att ta bort gränser och hinder och genomföra de friheter för personer, tjänster, varor och kapital som är grundläggande för sammanväxandet.  Omöjligt att gå in här på de enorma framsteg som gjorts, på de gigantiska hinder som fortfarande finns kvar. Omöjligt att gå in på den inkomst- och välståndsökning som avskaffandet av gränserna fört med sig och vad möjligheterna att fritt resa, bo, studera och arbeta betytt också för förståelsen och därmed -litet högtidligt- för den fredliga utvecklingen. Omöjligt också att här gå in på EU:s betydelse för det exkommunistiska Östeuropa och för det mödosamma skapandet av stabilitet på Balkan.

Det andra EU är tydligen ett paragrafsprutande monster i Bryssel  som mest sysslar med att bestämma hur gurkor skall se ut och även i övrigt sabotera "den svenska modellen."  En  bekväm och anonym fiendebild att ta till när saker inte utvecklas som man skulle vilja.

Det är alltså inte "den gigantiska byråkratin" som flyttar mellan Bryssel och Strassbourg utan det Europeiska Parlamentet (med tillhörande byråkrati). Ett onödigt slöseri, visst, men en fråga som enkelt kunde lösas genom att flytta parlamentet till Strassbourg. Vad jag vet har vi inte sett några svenska initiativ i den riktningen trots att det var en fråga som Malmström gjorde sig stark för innan hon blev kommissionär.  Bristen på insyn i rådets arbete är beklaglig men accepteras tydligen utan vidare även av Sveriges regering. Det ger också en bekväm möjlighet att dölja sitt agerande för hemmapubliken ("Jag kämpade ju emot men var ensam och fick ge mig till slut.")

 "Det havererade valutasamarbetet"...nej Håkan, där har du aningslöst gått på den strategi som "finansmarknaderna" speciellt engelska och amerikanska aktörer  med sina  "rating agencies" som torpeder tillämpar för sin egen profit och vinning. Valutasamarbetet har inte havererat och kommer inte heller att göra det. Muren mot afrikanska invandrare - det står den svenska regeringen fritt att öppna alla slussar för invandring, politiskt stöd på hemmaplan och resurser för att ta hand om de nytillkomna på bästa sätt finns väl antar jag.

Att tro att aggressiv nationalism spelat ut sin roll vore ett ytterst allvarligt och farligt fel. Se på utvecklingen i Ungern, Ukraina, Grekland, Finland bara för att ta några exempel  Än farligare är kanske postfascismens

EU och freden

'Jag tackar dig, Gud, för att jag icke är såsom andra människor,rövare, orättrådiga, äktenskapsbrytare, ej heller såsom dessa högavlönade EU-byråkrater eller elaka politiker som vräker mina skattepengar in i det korrumperade Grekland.'
Lukas 18:11, något aktualiserad med bidrag från den svenska twitter- och bloggvärlden.

Bo på ett asplöv.. På ett asplöv kan ingen bo i trygghet. Ändå bor där små kryp som inte vet att deras land är ett asplöv. För dem är det ren hemort, ett hemland i en värld. Asplövsvärlden. 
Eyvind Johnson, Hans nådes tid.

Det första egentliga enandet av större delen av Europa skedde på 800-talet av Karl den Store. Men det byggde på våld  och föll snart sönder, inte minst genom Karls egna ambitioner att dela upp riket mellan sina söner, som kung Lehar ungefär. Inte nog med det, genom det karolingiska kejsardömets splittring lades grunden till många konflikter som intill senaste tid utmynnat i blodiga krig. Alsace-Lorraine har ofta stått i centrum.

Både före och efter Karl har Europa rivits sönder av krig. I modern tid kan vi tänka på Napoleonkrigen, fransk-preussiska kriget, första världskriget och givetvis andra världskriget som  i grymhet kanske överträffade allt annat. Tanken på att genom ett förenat Europa förhindra framtida krig hade funnits länge, manifesterat t.ex. genom bildandet av Paneuropeiska unionen men förblev en dröm hos kanske orealistiska idealister av olika kulörer.  Efter andra världskriget undvek segrarmakterna dock i stort sett de katastrofala misstag som begåtts efter det förra kriget. I stället för att utarma axelmakterna genom horribla skadeståndsbetalningar hade man lärt sig av Keynes (The Economic Consequnces of the Peace, 1919) och i stället satt Marshallplanen i sjön. Genom de Gaulles insatser kunde Frankrike spela sin rättmätiga roll som segrarmakt i stället för att ockuperas som förlorare vilket varit  Roosevelts och Churchills avsikt.  Den förre franske utrikesministern Schuman föreslog bildandet av en europeisk, främst fransk-tysk, kol- och stålunion vilket också skedde 1951. Redan 1957 bildade 6 länder Den Europeiska Ekonomiska Gemenskapen (EEC) som genom många omvälvningar skulle bli vad som idag är Europeiska Unionen (EU) med 27 medlemmar och ett antal kandidatländer i kö för medlemsskap.

När man nu från mörkaste höger till avgrundsdjupaste vänster med en stor mängd måttliga och sansade kommentatorer mitt emellan dessa poler ondgör sig över den utmärkelse som tilldelats EU, i många fall i motbjudande vändningar även från de normalt måttfulla, vräker man alltså förakt över det arbete för fred och

Traktat om toleransen

I en understreckare i Sv.D  (får dom vara kvar efter kulturrevolutionen?) skriver vår vän och bloggarkollega Håkan Lindgren om tolerans  med utgångspunkt från ett föredrag av en rumänsk författare om "Tolerance and the intolerable."  Föredragshållaren talar om en betydelseförskjutning av begreppet.  "Det betecknar inte längre ett accepterande av ’det annorlunda’, av en avvikande åsikt, utan helt enkelt ett (vänligt och välvilligt) ignorerande av den andres åsikt, ett avskaffande av skillnadens om skillnad." Men, säger föreläsaren enligt Håkan  "det säger sig självt att ur en sådan tystnad, ur oförmågan att verbalisera de olösta motsättningar som ändå finns där, kan vilka obehagligheter som helst bryta fram."

I min sjunde bloggtext överhuvudtaget den 17juli 2002 på en blogg som hette "I dåligt sällskap" (ej längre på nätet) citerade jag en understreckare av Merete Mazzarella  som diskuterar ämnet. Mazzarella citerar Zygmunt Bauman: "multikulturalismens förmenta tolerans egentligen är en form av likgiltighet" och en annan författare "Det finns en tolerans som bottnar i likgiltighet."

Jag tillåter mig att citera den ungdomligt naiva text jag skrev 2002: "Jag bryr mig inte alltså, så ni kan hålla på med vad ni vill. Kanske bottnar mycket av vår så kallade tolerans just i detta. Men borde vi inte egentligen skärskåda hela toleransbegreppet? Själva ordet, tolererar, kommer väl från latinets tollo, jag fördrager, jag lider. (Ecce agnus Dei, qui tollit peccata mundi...) När vi tolererar någon eller något innebär inte det att vi säger: jag är så storsint att jag tillåter Dig att vara afrikan, utlänning, muslim, handikappad osv. och jag tänker inte bråka om saken? Att tolerera någon eller något innebär väl ofta vad man på engelska kallar condescend, dvs. jag sänker mig ner till Din nivå.

Verklig 'tolerans' bör väl innebära att man redan från början och utan att tänka på saken befinner sig på samma nivå som den man 'tolererar'? I så fall undrar vi om inte tolerans som bottnar i likgiltighet snarare är mera genuin och ursprunglig än den som baseras på storsinthet?"

Kristallkula eller kristallkrona?

Du behöver inte vara en utövande klärvoajant för att försöka dig på kristallkuleläsning – allt du behöver är en kristallkula och förmågan att koncentrera dig.
http://www.lenixagrafik.se/medium12.html

Vilken kristallkrona har Borg tittat in i som ingen annan har tillgång till, sa Per Bolund, Miljöpartiets ekonomiskpolitiske talesperson.
Expressen

Departementsråd i Finansdep
under tjänsteutövning ?

Budgetpropositionen har idag överlämnats till riksdagen av finansministern högst personligen. Så vitt jag minns har närmast föregående socialdemokratiska ministrar gått nerför Drottninggatan glatt viftande med en cd-skiva och senare ett USB-minne. Anders Borg, däremot, kånkade på en halv kubikmeter papper som förde tankarna till den tidigare kärleksfulla benämningen, "nådiga luntan", på dessa dokument.

Innehållet har ju till största delen redan varit känt genom olika "utspel" de senaste veckorna. Budgetsaldot är en ganska ointressant variabel i sammanhanget men för den som intresserar sig för sådana saker kan vi notera att budgeten i stort sett är i balans. Förutsättningen är ju då att inkomsterna utvecklas ungefär som finansdepartementet prognosticerat vilket bl.a. innebär en ganska kraftig tillväxtökning i ekonomin under 2013.

Hur det nu blir med allt detta är omöjligt att veta. Oppositionen, från v till sd, verkar skjuta in sig på att "överskottsmålet" inte kommer att nås. Att veta hur det blir med det i dagens läge kräver nog en kristallkula allra minst eller kanske en kristallkrona som mps talesman sade. På budgetens inkomstsida liksom på dess