Något annat var naturligtvis inte att vänta. För mycket pengar inblandade.
Mark- och miljööverdomstolen godtar detaljplanen för Slussen
27 sep. 2013
24 sep. 2013
Slussen: Money talks - särskilt lättåtkomliga skattemedel
(Uppdatering torsdag 26/09: Stor artikel i DN:s nätupplaga i dag om den juridiska problematiken nedan. Rubrik "Uppgörelse kan vara muta - än är inte sista ordet sagt." Denna fråga övervägs nu i Förvaltningsdomstolen och det är inte klart när något avgörande kommer att falla. Detta lär dock inte förhindra nybygget: litet böter för mutbrott kan väl enkelt kalkyleras in i den hemliga kostnadsberäkningen.
Av artikeln framgår att det finns andra hinder för byggstart även om mark- och miljööverdomstolen säger "ja" i morgon. Det är dock inte troligt att dessa kommer att bekymra kommunstyret och byggherrarna - man lär väl fortsätta att ivrigt riva och bygga vidare så att det skulle bli alldeles för dyrt att stoppa eller förändra det hela.
OBS Det är DN som talar om "mutor". Inte jag, jag har bara tänkt det tyst för mig själv...)
På fredag 27/9 kl 1100 faller Mark- och Miljööverdomstolens dom ang. stadens (Stockholm) överklagande av den dom i en lägre instans som underkände stadens plan för ombyggnad av Slussen eftersom den skulle medföra ett stort ekonomiskt avbräck för ägaren till det s.k. Glashuset vid Stadsgårdskajen.
Det är en mycket egendomlig historia. Efter det negativa beskedet i den lägre instansen erbjöd staden företaget Atrium Ljungberg ägaren till glashuset ett mycket förmånligt ekonomisk avtal. Men slipper betala tomträttsavgäld i många år, man får vara med och utforma de omstridda byggnaderna, får första tjing på att köpa dessa nya byggnader och hyra ut dem. Allt på skattebetalarnas bekostnad förstås. (Se mina inlägg Guldkantat avtal för skattepengar respektive Svenska kulturmord.)
Detta självsvåldiga gynnande av ett privat företag strider naturligtvis mot diverse lagar både svenska och EU-d:o. Det har också överklagats till Förvaltningsdomstolen. (Se DN Han kan fördröja nya Slussen. Det tror jag väl ändå inte.)
Vi har alltså två domstolsutslag att vänta. Detta bekymrar dock föga kommunstyrelsen i Stockholm som muntert river och bygger vidare. Södermalmstorg står knappt att känna igen - man skriver jubelartiklar om hur man lyckats gräva sig ner till 1600-talet. Någon möjlighet för allmänheten att se dessa minnesmärken finns dock inte, man får nöja sig med foton på stadens propagadaskrifter. Trappor har sågats ner, kurvan ner mot Kornhamnstorg är helt uppgrävd och avskärmad med gula plastskynken. Den berömda "Debaser" har sagts upp (liksom den populära restaurangbåten "Flyt"). Trafikkontoret funderar enligt uppgift på att stänga av trappan vid Karl-Johans staty och t.o.m. flytta statyn!
Myndigheterna vägrar att lämna ut uppgifter om de beräknade kostnaderna för nya Slussen.Inte heller finns någon plan för finansieringen - som bekant hade man bl.a. tänkt sig att Mälarkommunerna skulle vara med och betala. Självfallet har de vägrat detta. Jag hittar i dagens SvD en artikel av Mats Wickman, kulturhistoriker och författare med rubriken Odemokratiskt tigande om Slussen (ännu ej på nätet) som handlar om stadens ovilja att diskutera och deras metoder för att föra allmänheten bakom ljuset. Under tiden har man lagt ner kanske en miljard SEK på förberedande arbeten - i flera fall ännu icke tillåtna. Hur stor är sannolikheten att domstolarna skall låta dessa sunk costs gå till spillo?
Intressant är att Wickman tar upp den roll som nätverket Yimby spelar. Yimby har, enligt min mening, förlorat all kredibilitet i Slussenfrågan genom att använda sig av en anonym skribent som "chefsideolog" och debattör. Han kallar sig "Herbert Tingesten". Som Wickman skriver vet ingen utanför Yimbys innersta krets vem mannen (?) är. (I början av sin verksamhet skrev signaturen sig "Herbert, Tingesten" -alltså med ett kommatecken- som han dock numera tagit bort kanske för att det skall se mera "äkta" ut.) Wickman tänker sig bl.a. att det kan vara en grupp "från det byggindustriella komplexet som anonymt vill genomföra sin agenda." Med tanke på den uppsjö av ritningar, tekniska detaljer och blueprints som den anonyme skribenten vräker ut kan detta vara en sannolik hypotes. Litet lustigt är att åtminstone en artikel som publicerats på Yimbys websida med nätverkets ledare och talesman tillsammans med Tingesten som författare senare publicerades i DN men då hade pseudonymen försvunnit och Anders Gardebring stod som ensam författare. Detta trots att materialet var identiskt med vad den anonyme skribenten brukar redovisa på Yimbys website.
Nu ingår emellertid Wickman i sin egenskap av "kulturhistoriker" inte i den grupp som borde få yttra sig i dessa frågor enligt en annan ledande Yimby-företrädare Magnus Orest. Inte heller Benny Andersson (artist) eller er krönikör (ålder) hör till de "målgrupper" som Orest tycker skall få yttra sig.
Wickman har väl gjort bort sig totalt när han skriver "Det är därför en allvarlig överträdelse av det offentliga samtalets principer att Yimby håller sig med en pseudonym som talesperson".
En annan teknik som kommunstyrelsen använder är att låta Slussen i sitt nuvarande skick förfalla totalt så att den utgör klara risker både för fordon, fotgängare och cyklister. Sedan kan man skriva indignerade artiklar om hur motståndare till det nya förslaget riskerar människors liv och lem. Nedan syns bilder från det senaste (?) uppslaget. Där uppfarten från Stadsgården slutar har asfalten skadats ordentligt och gropar och bubblor har uppstått. Det är bara en tidsfråga innan en olycka sker.
Det grövsta tricket, som dock blev för mycket t.o.m för upphovsmännen själva, var att bryta loss gula kakel och sälja dem som souvenirer i Stadsmuséets gift shop!
Fotnoter:
(1) Att undertecknad någon gång skulle komma att ställa upp med underskrifter och understödja protester för bevarande av en popklubb hade aldrig fallit mig in för några år sedan. Nu är det emellertid gjort.
(2) Signaturen "Herbert, Tingesten" skrev för några år sedan många kommentarer på min dåvarande blogg. Eftersom jag har som regel att inte tillåta anonyma kommentarer (om jag inte vet vem som står bakom) släppte jag inte fram honom förrän han faktiskt i ett mail gav mig ett namn. Jag släppte då fram honom men blev på grund av språk och tonfall senare tvungen att blockera honom. Namnet han gav var ganska vanligt och trots allvarliga försök lyckades jag aldrig identifiera honom.
Av artikeln framgår att det finns andra hinder för byggstart även om mark- och miljööverdomstolen säger "ja" i morgon. Det är dock inte troligt att dessa kommer att bekymra kommunstyret och byggherrarna - man lär väl fortsätta att ivrigt riva och bygga vidare så att det skulle bli alldeles för dyrt att stoppa eller förändra det hela.
OBS Det är DN som talar om "mutor". Inte jag, jag har bara tänkt det tyst för mig själv...)
På fredag 27/9 kl 1100 faller Mark- och Miljööverdomstolens dom ang. stadens (Stockholm) överklagande av den dom i en lägre instans som underkände stadens plan för ombyggnad av Slussen eftersom den skulle medföra ett stort ekonomiskt avbräck för ägaren till det s.k. Glashuset vid Stadsgårdskajen.
Det är en mycket egendomlig historia. Efter det negativa beskedet i den lägre instansen erbjöd staden företaget Atrium Ljungberg ägaren till glashuset ett mycket förmånligt ekonomisk avtal. Men slipper betala tomträttsavgäld i många år, man får vara med och utforma de omstridda byggnaderna, får första tjing på att köpa dessa nya byggnader och hyra ut dem. Allt på skattebetalarnas bekostnad förstås. (Se mina inlägg Guldkantat avtal för skattepengar respektive Svenska kulturmord.)
Detta självsvåldiga gynnande av ett privat företag strider naturligtvis mot diverse lagar både svenska och EU-d:o. Det har också överklagats till Förvaltningsdomstolen. (Se DN Han kan fördröja nya Slussen. Det tror jag väl ändå inte.)
Vi har alltså två domstolsutslag att vänta. Detta bekymrar dock föga kommunstyrelsen i Stockholm som muntert river och bygger vidare. Södermalmstorg står knappt att känna igen - man skriver jubelartiklar om hur man lyckats gräva sig ner till 1600-talet. Någon möjlighet för allmänheten att se dessa minnesmärken finns dock inte, man får nöja sig med foton på stadens propagadaskrifter. Trappor har sågats ner, kurvan ner mot Kornhamnstorg är helt uppgrävd och avskärmad med gula plastskynken. Den berömda "Debaser" har sagts upp (liksom den populära restaurangbåten "Flyt"). Trafikkontoret funderar enligt uppgift på att stänga av trappan vid Karl-Johans staty och t.o.m. flytta statyn!
Myndigheterna vägrar att lämna ut uppgifter om de beräknade kostnaderna för nya Slussen.Inte heller finns någon plan för finansieringen - som bekant hade man bl.a. tänkt sig att Mälarkommunerna skulle vara med och betala. Självfallet har de vägrat detta. Jag hittar i dagens SvD en artikel av Mats Wickman, kulturhistoriker och författare med rubriken Odemokratiskt tigande om Slussen (
Intressant är att Wickman tar upp den roll som nätverket Yimby spelar. Yimby har, enligt min mening, förlorat all kredibilitet i Slussenfrågan genom att använda sig av en anonym skribent som "chefsideolog" och debattör. Han kallar sig "Herbert Tingesten". Som Wickman skriver vet ingen utanför Yimbys innersta krets vem mannen (?) är. (I början av sin verksamhet skrev signaturen sig "Herbert, Tingesten" -alltså med ett kommatecken- som han dock numera tagit bort kanske för att det skall se mera "äkta" ut.) Wickman tänker sig bl.a. att det kan vara en grupp "från det byggindustriella komplexet som anonymt vill genomföra sin agenda." Med tanke på den uppsjö av ritningar, tekniska detaljer och blueprints som den anonyme skribenten vräker ut kan detta vara en sannolik hypotes. Litet lustigt är att åtminstone en artikel som publicerats på Yimbys websida med nätverkets ledare och talesman tillsammans med Tingesten som författare senare publicerades i DN men då hade pseudonymen försvunnit och Anders Gardebring stod som ensam författare. Detta trots att materialet var identiskt med vad den anonyme skribenten brukar redovisa på Yimbys website.
Nu ingår emellertid Wickman i sin egenskap av "kulturhistoriker" inte i den grupp som borde få yttra sig i dessa frågor enligt en annan ledande Yimby-företrädare Magnus Orest. Inte heller Benny Andersson (artist) eller er krönikör (ålder) hör till de "målgrupper" som Orest tycker skall få yttra sig.
Wickman har väl gjort bort sig totalt när han skriver "Det är därför en allvarlig överträdelse av det offentliga samtalets principer att Yimby håller sig med en pseudonym som talesperson".
En annan teknik som kommunstyrelsen använder är att låta Slussen i sitt nuvarande skick förfalla totalt så att den utgör klara risker både för fordon, fotgängare och cyklister. Sedan kan man skriva indignerade artiklar om hur motståndare till det nya förslaget riskerar människors liv och lem. Nedan syns bilder från det senaste (?) uppslaget. Där uppfarten från Stadsgården slutar har asfalten skadats ordentligt och gropar och bubblor har uppstått. Det är bara en tidsfråga innan en olycka sker.
Det grövsta tricket, som dock blev för mycket t.o.m för upphovsmännen själva, var att bryta loss gula kakel och sälja dem som souvenirer i Stadsmuséets gift shop!
(1) Att undertecknad någon gång skulle komma att ställa upp med underskrifter och understödja protester för bevarande av en popklubb hade aldrig fallit mig in för några år sedan. Nu är det emellertid gjort.
(2) Signaturen "Herbert, Tingesten" skrev för några år sedan många kommentarer på min dåvarande blogg. Eftersom jag har som regel att inte tillåta anonyma kommentarer (om jag inte vet vem som står bakom) släppte jag inte fram honom förrän han faktiskt i ett mail gav mig ett namn. Jag släppte då fram honom men blev på grund av språk och tonfall senare tvungen att blockera honom. Namnet han gav var ganska vanligt och trots allvarliga försök lyckades jag aldrig identifiera honom.
22 sep. 2013
Det tyska valet
Trots Angela Merkels imponerande seger lever spänningen kvar när detta skrivs på söndagskvällen. Det verkar som om det liberala partiet inte klarar gränsen för att komma in i förbundsdagen men siffrorna är ännu inte definitiva. Det finns t.o.m. en möjlighet att Merkel får absolut majoritet i förbundsdagen och alltså inte behöver något stödparti. Men just nu spekulerar man om vilka koalitioner som kan bli aktuella: det enda teoretiskt tänkbara alternativet till en "stor koalition" (CDU/CSU och SPD) skulle vara svart - grön men den möjligheten ter sig som ytterst osannolik. Återstår alltså en stor koalition - något som ingen vill ha allra minst socialdemokraterna som bara kan förlora på ett sådant samarbete. Men landet måste ju regeras på något sätt.
Det kan noteras att Die Grüne förlorar. Miljöpartiet som i mycket varit en förebild för Europas gröna (utom Sveriges) och som i koalition med socialdemokraterna med den karismatiske Joschka Fischer som utrikesminister spelat en viktig och progressiv roll i Tyskland och Europa.
Vidare kan noteras att det finns en viss risk att ett nytt Europafientligt parti möjligtvis kan klara 5 %-spärren. Det glöms naturligtvis i den stora elefantdansen att det omskrivna Piratpartiet helt misslyckats (DE) i valet och ligger mycket långt från femprocentsgränsen. De par procent av väljarna som rösta på piraterna har alltså helt kastat bort sina röster. Ett rationellt tänkande hade t.ex. kunnat ge CDU absolut majoritet, hållit FDP kvar i förbundsdagen eller stärkt socialdemokraternas förhandlingsposition. Ville man bara j-vl-s vilket väl är själva den existentiella basen för piraterna och deras systerpartier kunde man ju ha röstat in det Europafientliga AfDi förbundsdagen.
Ett memento för svenska väljare som funderar på att kasta bort sina röster på betydelselösa småpartier i det kommande valet.
Det kan noteras att Die Grüne förlorar. Miljöpartiet som i mycket varit en förebild för Europas gröna (utom Sveriges) och som i koalition med socialdemokraterna med den karismatiske Joschka Fischer som utrikesminister spelat en viktig och progressiv roll i Tyskland och Europa.
Vidare kan noteras att det finns en viss risk att ett nytt Europafientligt parti möjligtvis kan klara 5 %-spärren. Det glöms naturligtvis i den stora elefantdansen att det omskrivna Piratpartiet helt misslyckats (DE) i valet och ligger mycket långt från femprocentsgränsen. De par procent av väljarna som rösta på piraterna har alltså helt kastat bort sina röster. Ett rationellt tänkande hade t.ex. kunnat ge CDU absolut majoritet, hållit FDP kvar i förbundsdagen eller stärkt socialdemokraternas förhandlingsposition. Ville man bara j-vl-s vilket väl är själva den existentiella basen för piraterna och deras systerpartier kunde man ju ha röstat in det Europafientliga AfDi förbundsdagen.
Ett memento för svenska väljare som funderar på att kasta bort sina röster på betydelselösa småpartier i det kommande valet.
21 sep. 2013
Förvirrade EU-parlamentariker tänker själva - lyder inte Anders Borg.
Nog är det bedrövligt att de direkt folkvalda EU-parlamentarikerna inte lyssnar på vad Anders Borg och hans lydiga lakejer i EU-nämnden har bestämt! Av någon underlig anledning har de fått för sig att de representerar sina väljare och inte Borg och nämnden.
Europaportalen berättar att när ministrarna själva röstade om EU:s tilläggsbudget röstade Sverige nej tillsammans med Danmark, Finland, England och Nederländerna. Det räckte dock inte eftersom alla andra röstade ja. När frågan kom upp i Parlamentet röstade dock alla medlemmar från Alliansen "Ja" medan socialdemokraterna avstod eller hade annat för sig. En vänsterpartist och en miljöpartist röstade nej. Hur pipipartiets representanter röstade framgår inte. Anders Borg vägrar att uttala sig men han har tidigare sagt att de som inte röstar som han är "förvirrade".
För en utomstående ter det sig dock än mera förvirrande att man avstår från att rösta om man skall ha en budget eller inte. Det tyckte nog också Christofer Fjellner (m), Åsa Westlund (s) och Olle Ludvigsson (s) eftersom de inte hade tid att närvara vid omröstningen eller kanske saknade lust att demonstrera sin brist på självständighet.
Budgeten antogs med 590 röster mot 95.
På Flarnfri har vi skrivit om liknade frågor:
Håll käften och tryck på knappen!
Uppdatering om EU-budgeten.
EU Parlamentet förkastar Rådets budgetförslag
Tycker ni (liksom de tre frånvarande?) att det här är tråkigt och oviktigt kan ni i stället läsa hos Ylva Nilsson om hur Sverige räddade vaniljsnuset.
Europaportalen berättar att när ministrarna själva röstade om EU:s tilläggsbudget röstade Sverige nej tillsammans med Danmark, Finland, England och Nederländerna. Det räckte dock inte eftersom alla andra röstade ja. När frågan kom upp i Parlamentet röstade dock alla medlemmar från Alliansen "Ja" medan socialdemokraterna avstod eller hade annat för sig. En vänsterpartist och en miljöpartist röstade nej. Hur pipipartiets representanter röstade framgår inte. Anders Borg vägrar att uttala sig men han har tidigare sagt att de som inte röstar som han är "förvirrade".
För en utomstående ter det sig dock än mera förvirrande att man avstår från att rösta om man skall ha en budget eller inte. Det tyckte nog också Christofer Fjellner (m), Åsa Westlund (s) och Olle Ludvigsson (s) eftersom de inte hade tid att närvara vid omröstningen eller kanske saknade lust att demonstrera sin brist på självständighet.
Budgeten antogs med 590 röster mot 95.
På Flarnfri har vi skrivit om liknade frågor:
Håll käften och tryck på knappen!
Uppdatering om EU-budgeten.
EU Parlamentet förkastar Rådets budgetförslag
Tycker ni (liksom de tre frånvarande?) att det här är tråkigt och oviktigt kan ni i stället läsa hos Ylva Nilsson om hur Sverige räddade vaniljsnuset.
17 sep. 2013
Bea Uusma - en kärlekshistoria i två utföranden
"Expeditionen. Min kärlekshistoria ges samtidigt ut i två utföranden: en textbok i mjukband och en påkostad illustrerad utgåva med foton, teckningar, kartor och ett omfångsrikt extramaterial."
(Bokus)
Så beskriver en nätbokhandel Norstedts förlags egendomliga utgivningspolicy av en av höstens mest fascinerande svenska böckert Bea Uusmas "Expeditionen Min kärlekshistoria."
Boken handlar författarens mångåriga fascination, man kan säga besatthet, av Andréeexpeditionens öde och av gåtan om hur och varför de tre männen dog, möjligen kort efter sin ankomst till den arktiska Vitön. Expeditionens öde från starten på Svalbard (Spetsbergen) den 11 juli 1897, katastrofen den 14 juli, den tröstlösa isvandringen med ankomst till den öde glaciärön Vitön där man går i land i början av oktober, allt finns förhållandevis väl dokumenterat genom Andrées dagboksanteckningar, Fraenckels loggbok, Strindbergs brev till sin fästmö och framför allt hans fantastiska fotografier. Sedan: tystnad. 30 år senare hittas de omkomna av en slump. Spekulationerna om vad som hänt börjar omedelbart och en mängd olika teorier lanseras. På senare tid verkar teorin om död genom trikininfekterat isbjörnskött ha blivit mer eller mindre accepterad.
Men Bea Uusma, som också är läkare, är inte övertygad och drivs av oemotståndliga krafter att själv försöka utröna vad som verkligen hänt. Hon reser ett antal gånger till Svalbard och ishavet men förhållandena tillåter aldrig en landstigning på Vitön. Till slut lyckas hon finansiera en egen expedition och lyckas också verkligen komma i land för att försöka bilda sig egna uppfattningar.
Denna märkliga och vackra bok består av ett antal slingor, som tonerna i en Bachfuga där slingorna är texten om expeditionens faktiska förlopp, berättelsen om författarens mödor, känslor och besatthet, Nils Strindbergs otroliga fotografier, bilder av fynden från Vitön inklusive dagböckerna, utdrag ur Strindbergs kärleksbrev till sin fästmö, teckningar, obduktionsprotokoll och tabellariska sammanställningar över kronologi och möjliga dödsorsaker, färger och stilgrader som varieras beroende på vad som presenteras. Alla teman slingrar sig om varandra, vävs samman och kontrasteras för att till slut förenas i en kontrapunkt där författaren försöker sammanfatta vad hon lärt sig om vad som hände och hur slutet på historien blev.
Min beskrivning är dålig och oprecis. Men boken blir ett multikonstverk som man måste ta del av i ett sammanhang. Det är inte en bok om Andréexpeditionen. Det är inte en bilderbok om Arktis. Det är inte en inblick i Strindbergs kärlek till sin Anna. Det är inte en medicinsk redogörelse för tänkbara dödsorsaker, ännu mindre ett obduktionsprotokoll. Den är allt detta men mycket mera till: framför allt ett sammanhållet konstverk som låter oss ta del av detta fascinerande och tragiska drama i många aspekter. När jag betraktar långsidan av den sammanslagna boken kan jag urskilja åtminstone 7 olika lager av sidor i varierande färger.
Hur man kan ge ut en "textbok i mjukband" och behandla bilderna, fotografierna, breven och dagboksanteckningarna som "extramaterial", låt vara "omfångsrikt" är mig en gåta.
Fast kanske inte ändå. Boken är omfångsrik (315 sidor), tung och gedigen med vackert tryck i flera färger. Priset är förhållandevis högt (379 SEK på Akademibokhandeln). Hur många kan tänkas vara intresserade av ett sådant verk om en misslyckad polarexpedion på artonhundratalet? Men en "textupplaga" för 156 SEK (Bokia) kan man kanske prångla ut och så mycket kostade det väl inte att trycka upp den.
Thomas Nydahl har funderat över detta och skrivit om textversionen. Väl värd att läsa (trots de politiska övertonerna) är P.O.Sundmans "Ingenjör Andrées luftfärd" . Det finns också en läsvärd roman baserad på en fiktiv dagbok av Knut Fraenckel som jag tyvärr inte kan identifiera just nu liksom inte heller August Strindbergs reaktion när han in något sammanhang blev förväxlad med sin avlägsne släkting polarfararen ( I "En dåres försvarstal"?)
(Bokus)
Så beskriver en nätbokhandel Norstedts förlags egendomliga utgivningspolicy av en av höstens mest fascinerande svenska böckert Bea Uusmas "Expeditionen Min kärlekshistoria."
Boken handlar författarens mångåriga fascination, man kan säga besatthet, av Andréeexpeditionens öde och av gåtan om hur och varför de tre männen dog, möjligen kort efter sin ankomst till den arktiska Vitön. Expeditionens öde från starten på Svalbard (Spetsbergen) den 11 juli 1897, katastrofen den 14 juli, den tröstlösa isvandringen med ankomst till den öde glaciärön Vitön där man går i land i början av oktober, allt finns förhållandevis väl dokumenterat genom Andrées dagboksanteckningar, Fraenckels loggbok, Strindbergs brev till sin fästmö och framför allt hans fantastiska fotografier. Sedan: tystnad. 30 år senare hittas de omkomna av en slump. Spekulationerna om vad som hänt börjar omedelbart och en mängd olika teorier lanseras. På senare tid verkar teorin om död genom trikininfekterat isbjörnskött ha blivit mer eller mindre accepterad.
Men Bea Uusma, som också är läkare, är inte övertygad och drivs av oemotståndliga krafter att själv försöka utröna vad som verkligen hänt. Hon reser ett antal gånger till Svalbard och ishavet men förhållandena tillåter aldrig en landstigning på Vitön. Till slut lyckas hon finansiera en egen expedition och lyckas också verkligen komma i land för att försöka bilda sig egna uppfattningar.
Denna märkliga och vackra bok består av ett antal slingor, som tonerna i en Bachfuga där slingorna är texten om expeditionens faktiska förlopp, berättelsen om författarens mödor, känslor och besatthet, Nils Strindbergs otroliga fotografier, bilder av fynden från Vitön inklusive dagböckerna, utdrag ur Strindbergs kärleksbrev till sin fästmö, teckningar, obduktionsprotokoll och tabellariska sammanställningar över kronologi och möjliga dödsorsaker, färger och stilgrader som varieras beroende på vad som presenteras. Alla teman slingrar sig om varandra, vävs samman och kontrasteras för att till slut förenas i en kontrapunkt där författaren försöker sammanfatta vad hon lärt sig om vad som hände och hur slutet på historien blev.
Min beskrivning är dålig och oprecis. Men boken blir ett multikonstverk som man måste ta del av i ett sammanhang. Det är inte en bok om Andréexpeditionen. Det är inte en bilderbok om Arktis. Det är inte en inblick i Strindbergs kärlek till sin Anna. Det är inte en medicinsk redogörelse för tänkbara dödsorsaker, ännu mindre ett obduktionsprotokoll. Den är allt detta men mycket mera till: framför allt ett sammanhållet konstverk som låter oss ta del av detta fascinerande och tragiska drama i många aspekter. När jag betraktar långsidan av den sammanslagna boken kan jag urskilja åtminstone 7 olika lager av sidor i varierande färger.
Hur man kan ge ut en "textbok i mjukband" och behandla bilderna, fotografierna, breven och dagboksanteckningarna som "extramaterial", låt vara "omfångsrikt" är mig en gåta.
Fast kanske inte ändå. Boken är omfångsrik (315 sidor), tung och gedigen med vackert tryck i flera färger. Priset är förhållandevis högt (379 SEK på Akademibokhandeln). Hur många kan tänkas vara intresserade av ett sådant verk om en misslyckad polarexpedion på artonhundratalet? Men en "textupplaga" för 156 SEK (Bokia) kan man kanske prångla ut och så mycket kostade det väl inte att trycka upp den.
Thomas Nydahl har funderat över detta och skrivit om textversionen. Väl värd att läsa (trots de politiska övertonerna) är P.O.Sundmans "Ingenjör Andrées luftfärd" . Det finns också en läsvärd roman baserad på en fiktiv dagbok av Knut Fraenckel som jag tyvärr inte kan identifiera just nu liksom inte heller August Strindbergs reaktion när han in något sammanhang blev förväxlad med sin avlägsne släkting polarfararen ( I "En dåres försvarstal"?)
10 sep. 2013
Lyckan kommer, lyckan går
DN:s nätupplaga meddelar att Sverige inte är världens lyckligaste land. Den titeln tas i stället av Danmark, tätt följt av Norge, Schweiz, Nederländerna och på en enligt DN "respektabel" femte plats Sverige. Rapporten är publicerad av FN. I en liknande rapport från OECD kom Sverige däremot tvåa efter Australien.
Danmark har innehaft denna titel i ett antal år. År 2008 passerades dock landet egendomligt nog av Island som ju just då genomgick en katastrofal finansiell och politisk kris.
Redan 2004 skrev jag om lyckan att vara dansk och lanserade hypotesen att den danska förnöjsamheten ökar i kristider eftersom man då har lägre förväntningar. Dagens Nyheter talade föraktfullt om "detta öldrickande och lakritsätande folk". En bloggarkollega drog uppmärksamheten till Mary Wollstonecraft som i sin reseberättelse "A Short Residence in Sweden, Norway and Denmark" t.o.m. utnämnde danskarna till världens lyckligaste folk, oklart dock på vilka grunder.
Ett citat från den danske diktaren Benny Andersen förtjänar att upprepas:
Besserwissernot:
Mary Wollstonecraft var, som vi vet, en feminist avant la lettre ("Vindication of the rights of woman") och mamma till den berömda Mary W. Shelley som trots att hon var gift med skönanden P.B. Shelley ändå lyckades skriva "Frankensteins monster." (Frankenstein or The modern Prometheus.) 10 gånger mera läsvärd än exempelvis Hymn to Intellectual Beauty som hennes make totat ihop.
Danmark har innehaft denna titel i ett antal år. År 2008 passerades dock landet egendomligt nog av Island som ju just då genomgick en katastrofal finansiell och politisk kris.
Redan 2004 skrev jag om lyckan att vara dansk och lanserade hypotesen att den danska förnöjsamheten ökar i kristider eftersom man då har lägre förväntningar. Dagens Nyheter talade föraktfullt om "detta öldrickande och lakritsätande folk". En bloggarkollega drog uppmärksamheten till Mary Wollstonecraft som i sin reseberättelse "A Short Residence in Sweden, Norway and Denmark" t.o.m. utnämnde danskarna till världens lyckligaste folk, oklart dock på vilka grunder.
Ett citat från den danske diktaren Benny Andersen förtjänar att upprepas:
Livet er inte det vaerste man har
om lidt er kaffen klar
Besserwissernot:
Mary Wollstonecraft var, som vi vet, en feminist avant la lettre ("Vindication of the rights of woman") och mamma till den berömda Mary W. Shelley som trots att hon var gift med skönanden P.B. Shelley ändå lyckades skriva "Frankensteins monster." (Frankenstein or The modern Prometheus.) 10 gånger mera läsvärd än exempelvis Hymn to Intellectual Beauty som hennes make totat ihop.
9 sep. 2013
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)