Lotta Lotass "Varia" - The End of the Affair...

Efter det postmoderna och poststrukturalistiska nedslaget, beskrivet i mitt första inlägg, verkar det som om författaren ånyo får  fast mark under fötterna.  En serie om 16 essäer och krönikor om varierande och ofta oväntade ämnen  väcker nyfikenhet och läsglädje. Kanske t.o.m med en underton av humor ibland (eller är det bara som jag inbillar mig?). Det Lotass berättar om William Faulkner (1) resp. Glenn Gould är så märkligt att jag kände mig tvungen att googla för att försäkra mig om att hon inte bara hittade på!  En text handlar om Thomas Pynchons "Mason & Dixon" , en författare som jag, i likhet med Norman Mailer och Arthur M. Schlesinger Jr, aldrig orkat läsa till slut. Romanen handlar uppenbarligen om gränsdragningen mellan Pennsylvania och Maryland 1763,  som resulterade i den s.k. Mason-Dixon line. Lotass text är så pass intressant att man nästan lockas till att göra ett nytt försök med Pynchon. Hans poesi är fascinerande (även i svensk översättning), exempelvis om lantmätarnas ankomst i Delawarefloden:

Mason och Dixon från Falmouth per Paket-Båt
Förbundna som medelst en osynlig Snör-Tåt

(Är det nästan inte litet Claes Hylinger över detta? Läs gärna min text Claes och mina restauranger i Paris och Stockholm.)

Speciellt glad blir jag av den (alltför) korta texten om Harry Martinson där även Aniara har en central roll. Lotass skriver om hans författarskap: "hjärtpunkten i ett textuniversum där utsikten från en grästuva faktiskt, en klar natt, kan sträcka sig ända bort till Andromedagalaxen." Hon lyfter alltså blicken mot Andromedagalaxen medan hennes i akademitjänsten yngre kollega Sara Danius gammar ner sig för att Daisy Doody rörs i gejdern och är vlamm och gondel.  Detta är nämligen en "vitalistisk  kvinnosyn" och förpassar Martinson som ett rostigt vrak till litteraturens bilkyrkogård som hon ungefär uttryckte sig  (Min text. DN:s text finns inte kvar. För en utförligare diskussion om Aniara, kvinnosynen och Danii kitik se min text Aniara - kritik över en kritiker  från 2010.)


Det är värt att i sammanhanget citera Lotass introduktionstext om Martinson i Litteraturbanken:

"Med eposet Aniara (1956) ger Martinson uttryck för en vass civilisationskritik, i undergångsvisionen Aniara fästad i science fiction–genrens vidsträckta, vittomfamnande uttryck. Mänskligheten är förlorad i världsrymden ombord på det vilsekomna rymdskeppet Aniara. Längtan, förtvivlan och tröst utmynnar till slut i tystnad. Tystnaden ljuder också starkt i Martinsons sena diktning där till slut bara stenarna minns hur allt en gång talade."

Hon ser alltså något annat än en bilkyrkogård.

Jag skall inte gå igenom de övriga essäerna. Vill dock särskilt lyfta fram två som lyckligtvis också möter kriteriet att en god essä måste ha en viss längd. I "Bortom alla horisonter är öar" sammanflätas Dagerman, Hedin och Strindberg. Vi får läsa om striden mellan de två senare och Dagermans "skiljedom" i pjäsen "Upptäcktsresanden" där han nickar välvilligt till Strindberg och avsätter Hedin i sin imperialism och sitt maktutövande. I "Om tre försök att skapa meningslöshet" berättas om tre berömda litterära "hoax" - diktverk som presenterats och vördsamt tagits emot som modern avancerad poesi. När de avslöjats som de bluffar de är står kritikerna där med sin tvättade hals. Den vanligaste försvarsmekanismen verkar vara ungefär att "jamen det är stor poesi i alla fall fast författaren inte menade det."  Ett av fallen är svenske Jan Wictors "Camera obscura" från  1945.  Långt i efterhand kan man ju tycka att det var så eftersom Lars Gyllensten var en av de två unga medicinare som författade boken som ett "practical joke." Men jag tror inte det.

Ett viktigt och genomgående tema är de stora vidderna, isen och de ensamma männens polarfärder med försvinnandet av Finn Malmgren från Nobiles expedition som tragisk höjdpunkt. Den historien har så många dramatiska inslag att det är svårbegripligt att den inte inspirerat några böcker, filmer, teaterpjäser osv. som Andréexpeditionen - som Lotass också skriver om - gjort. I mycket av detta, liksom här och var i övriga texter, anar man ursprunget till vad som senare kulminerade i boken "Mars." (Min anmälan här.)

Bokens sista del omfattar ett tiotal texter där författaren lämnar det essäistiska och går direkt in i det skönlitterära och experimentella. Man kan tycka om det eller inte. Själv tycker jag framför allt om"50 år sedan nu. Ett Sputnikcollage."  En dramatisk text som gör ett starkt intryck på den som var med på den tiden. Den påminner f.ö.mycket om "The Listeners" från 1972 av en okänd författare vid namn James Gunn, en av de finaste sf-böcker jag läst (2).  "avfattningsfälten linjenäten redaktionerna" får mig däremot att associera till Bertil Pettersons texter i Lasse O'Månsons "Blå tummen." Ta det som en stor komplimang. "Hans motvilja mot språkliga schabloner gör honom till en litterär förebild också i dag" skrev  Dagens Nyheter för inte alls längesedan.

Det blev långt det här och har väl avskräckt de flesta läsare som kanske lockats av rubrik och inledning. Men det är omöjligt att inte tycka om en bok som å ena sidan behandlar dialogen i Åsa-Nissefilmerna (två sidor), Bröderna Marx och ropar efter en analys av Nils Poppe och å andra sidan laborerar med Pynchon och sjuttonhundratalslantmäteri i USA, olika transkriptioner av fåglalåt eller polarfararens isgrav. Vi möter en författare som är beläst, bildad och obestridligen intelligent. Det ger god läsning även om jag inte är säker på att just det ses som ett uttryck för uppskattning i dessa  postrealistiska tider.

Litet postmodernism och delvis svårtillgänglig lyrik får man ta. Och det där med "humor" är nog inte bara som jag inbillar mig.

Boken är utgiven på Bonniers (i motsats till "Mars" som trycktes i 300 ex på eget förlag) så ni bör kunna få tag i den. A splendid time is guaranteed for all. 


(1) Den som vill veta mer om Faulkners äventyr som falsk flygare kan gå till William Faulkner His Life and Work, David Minner 1997. Det har nog Lotta gjort också.

(2) Man må förlåta Gunn att hans framtida datorer och tekniken för bildöverföring ter sig en aning töntiga idag när vi redan hunnit en bit in i hans framtid.  Men samma invändningar kan göras mot 1984, Kallocain, Brave New World och för den delen Aniara.  Men alla dessa verk innehåller skrämmande visioner av den framtid som vi redan råkat in i och hjälper oss 
därmed att förstå den om än inte undvika den. Trots att Martinson använde hålkort och Boye grävde ner oss under jorden.