Så var det (kanske) 1914!

(2014 02 07) Se även uppdatering längst ner)

Missförstånden, dumheten, schabblet, sturskheten, chanstagningarna, missgreppen, vettlösheten och förhoppningarna hade allt sedan söndagen i Potsdam den 5 juli haft fritt spelrum. Obevekligt skönjdes nu den yttersta följden: kriget.

(Jan Olof Olsson: 1914 Sarajevo, 1964)

I DN:s nätupplaga för 3/2 finns en intressant bokanmälan av Henrik Berggren med titeln "Så bäddade Europas ­trötta politiker för första världskriget". Boken är skriven av Cambridgehistorikern Christopher Clark: "The sleepwalkers. How Europe went to war in 1914".

Man borde väl läsa boken ett minnesår som detta. Men räcker tid och kraft? Enligt Berggrens anmälan presenterar Clark en delvis helt ny syn på orsaken till kriget och demonstrerar en  "polemisk slagsida mot de historiker som hävdar de långsiktiga faktorernas betydelse" och att "kriget blev möjligt därför att Europas ledande politiker inte klarade av att hantera en rad mer eller mindre tillfälliga kriser och problem åren kring 1914."  Och förhistorien till kriget var en "kavalkad av missbedömningar och missförstånd" enligt Berggrens referat av  Clark. Denne utmanar en lång historisk tradition skriver han eftersom det vore svårt att smälta tanken att "nio miljoner döda soldater och fyra års förödande krig skulle ha orsakats av tillfälligheter".

Utan att ha läst Clarks bok tänker jag mig att det nog var just så. Redan vid 50-årsminnet av krigsutbrottet, 1964, publicerade Jan Olof Olsson, Jolo, första delen av sin trilogi om första världskriget. Hans analys, oerhört detaljerad och inträngande, förefaller sammanfalla tämligen exakt med den som Clark gjort ytterligare 50 år senare (enligt Berggrens och andras anmälan). Den förvirring, inkompetens (schabbel som Jolo skriver), byråkrati, fåfänga och bördshögfärd, feghet och ovilja att uttrycka oangenäma fakta för överordnade som övertygande demonstrerades i Österrike/Ungern, Tyskland, Ryssland och även Serbien kombinerat med krigshetsande illvilja hos generaler och hovherrar i Wien, en ansvarslös och tanklös kejsare-poseur och en halvdement åldring i kejsarpalatsen i Potsdam och Wien drev utvecklingen mot katastrofens brant och slutligen  ohjälpligt över den.

Mordet i Sarajevo var en månad gammalt när krigsutbrottet kom  och tjänade i stort sett som en

förevändning för att kunna anfalla en illa omtyckt fiende. (1) Ingen brydde sig egentligen mycket om Franz Ferdinand som var speciellt avskydd i den ungerska delen av dubbelmonarkin eftersom han ansågs ha planer på att skapa en slavisk del av riket bestående av Slovakien, Bosnien och andra länder samt ett erövrat Serbien. Ungerns maktställning skulle då ha reducerats avsevärt och statsledningen försökte i det längsta att avstyra kriget men fick i sista stund ge med sig inför föregivna hot från Wilhelm II, argument som drevs in absurdum av militärledning och kejsarhov i Wien. I själva verket hade Wilhelm börjat överge sin jingoistiska attityd och manade förgäves och för sent  i slutskedet till försiktighet efter att från första stund hetsat Österrike att slå till så snabbt som möjligt.

För att ytterligare hamra hem dessa argument citerar vi från en anmälan av Clarks bok i  Foreign Affairs. Anmälaren menar att beslutsfattarna handlade irrationellt i situationer som hade kunnat undvikas. "They indulged in illusions of power, stereotypes about their enemies, and outmoded conceptions of sovereignty; they succumbed to the demands of transient domestic coalitions; ... such leaders were sleepwalkers,generally unaware of the horrific consequences of the war they were about to unleash." 

Men avsikten var inte att i första hand skriva om första världskrigets utbrott. Jag har ju inte ens läst Clarks bok. Men som den beskrivs och som slutsatserna sammanfattas av anmälare i England och Sverige verkar det inte alltför djärvt att dra slutsatsen att den nutida historikern kommit till i stort sett samma resultat som Jan Olof Olsson gjorde femtio år tidigare och därmed utmanat den konventionella historiesyn som  Henrik Berggren sammanfattat som "kampen om kolonier, den ökade nationalismen, aggressiv tysk militarism eller den profithungriga vapenindustrin. Sommaren 1914 var Europa en krutdurk som bara väntade på en tändande gnista: mordet på den österrikiske tronföljaren, ärkehertig Franz Ferdinand, i Sarajevo den 28 juni.". 

2008 skrev jag en längre text om Jolo:  Det viktiga i det banala, det sköna i det tråkiga. Jag citerade Göran Leths då nyutkomna bok om Jolo om hans metod där han tog utgångspunkt i de politiska och militära ledarnas motiv, handlande och personligheter. "Det var krigets mycket påtagliga karaktär av att vara ett verk av människan som han ville komma åt"  skriver Leth.  Leth skriver att medan människan i mångas ögon var en produkt av samhället tycktes Jolo mena att samhället var en produkt av människan. Detta synsätt kom naturligtvis i skarp konflikt med den historiesyn som växte sig stark under sextiotalet där de ekonomiska och sociala krafterna hölls fram som de enda faktorer som kunde förklara den historiska utvecklingen. Att det kunde finnas ett värde i båda dessa sätt att skildra världen eller att de kompletterade varandra var något som tidens självbelåtna och arroganta DN-dogmatiker aldrig kunde uppfatta. (2)

Olof Lagercrantz som alltid hade dolken framme när någon vände ryggen till skrev i sin runa att Jolo "var ingen kritisk begåvning" och att han "saknade i stort sett förmåga till kritisk genomlysning och granskning."  Att idag läsa detta från en man som hyllade massmördaren Mao och lät sin tidning beundra Pol Pot ter sig som en höjdpunkt av historisk ironi. 

Hur hade världen sett ut om dessa inkompetenta, slarviga och bördshögfärdiga politiker hade "haft huvudet på skaft" som det står i DN:s ingress till Berggrens artikel?  Hade vi sluppit Lenin, Versailles, Hitler, andra världskriget, kalla kriget osv? Futila kontrafaktiska spekulationer. Men nog kittlar tanken en del.

(1) Wien anklagade naturligtvis den serbiska regeringen för att ligga bakom morden trots att man inte hade minsta bevis och deras egna diplomatrapporter hävdade motsatsen. Både Jolo och Clark finner emellertid att man trots detta råkat snubbla på sanningen eftersom man senare kunnat visa att den serbiske regeringschefen Pasic var djupt insyltad och tydligen kände till attentatsplanerna i förväg.

(2) Här syftar jag på förutom Lagercrantz givetvis, redaktonschefen Börje Dahlqvist  och skribenter som bl.a.  Kerstin Vinterhed, Folke Isaksson, Sven Lindqvist och den tröttsamme testuggaren Göran Palm. Samt givetvis Jan Myrdal.

2014 02 07 Uppdatering:  Det blir nog nödvändigt att läsa Clarks bok (alltid en bra idé när man skriver om en bok) och jag har just beställt den på Hedengrens. ("Den överlevde inte recensionerna" sade bokhandelsmedhjälparen och menade att deras upplaga sålts slut omedelbart efter artiklar i DN och SvD. I den senare skriver Barbro Eberan en understreckare (se länk http://www.svd.se/kultur/understrecket/tysklands-skuldfraga-fortfarande-infekterad_8956150.svd ).   Av understreckaren  verkar framgå att det pågår en "debatt" om "vilket land" som är skuld till andra första världskriget och att boken därför mottagits väl i Tyskland och illa i England. Nu har jag inte uppfattat varken Jolo eller Clark (i min indirekta läsning...) så utan snarare att skulden låg hos inkompetenta och klumpiga individer i alla inblandade länder (inklusive England och Frankrike vilket jag inte skrev om). Om man tycker att man måste skuldbelägga ett helt land måste väl Österrike/Ungern vara den närmast misstänkte?  Men jag tvivlar på att det är ett fruktbart betraktelsesätt.