Dagar vid Donau

Så heter en bok av Crister Enander  som jag skrivit ett (alldeles för) långt inlägg om. Trots en hel del intressant material  blev jag ganska besviken på boken. Troligen var mina förväntningar påverkade av titeln. Här är länken till min text om Dagar vid Donau.

Lennart Erling  har skrivit om boken tidigare. Thomas Nydahl har skrivit om en av de ungerska författare som Enander behandlar i boken. Den som läser dessa inlägg får troligen en mer nyanserad bild av Enanders bok än vad jag kunde åstadkomma.

Vad skulle Jesus ha sagt?

Varför är det bland de demokratiska partierna just de som gör anspråk på att vara kristna och t.o.m. bär epitetet i sitt namn som är mest hårdhänta och avvisande gentemot flyktingar? CSU och KD är värst i sina respektive länder, låt vara att i det senare fallet en omedveten komik i partiledarens framträdanden bidrar med ett om än minimalt försonande drag.

Är det helt enkelt undergångshotade partier med en irrelevant ideologi som försöker profilera sig?

Kristna fundamentalister i USA körde åtminstone förr i tiden med slagordet "What would Jesus do?" Borde inte deras meningsfränder i Europa och Sverige ställa sig samma fråga  emellanåt? Vi andra kunde ju fundera litet över vad humanism innebär i det konkreta fallet.

Sympathy for the devil?

Polens utrikesminister Witold Waszczykowski förklarar den nya lagstiftningen i sitt land: det gäller att försvara de nationella värdena och hålla inhålla Polen fritt från "a world made up of cyclists and vegetarians, who only use renewable energy". För detta man har han fått inhösta en hel del kritik. Som invånare på Söder i Stockholm där detta hot är högst reellt känner man dock - men enbart i detta avseende - en viss förståelse för den svåruttalade herr Waszczykowski.

I lokalbladet "Mitt i Södermalm" läser jag dessutom att stadsdelsnämnden bryter sitt löfte att införa mindre barngrupper i förskolan (=fler förskollärare) och att garantera sommarjobb för ungdomar. I stället satsar man pengarna på "ekologisk mat...ett nätverk för genus och normmedvetenhet och att minska kemikalierna".

Vi får väl vara glada för det inte finns någon herr Waszczykowski på Söder (det vore ju dessutom på grund av vokalbristen mycket svårt att utttala) men en liten utvald del av hans tänkande vore kanske värd att fundera på?

En konsert och en musikstund

Förra årets nyårskonsert från Wien kommenterades ganska negativt i mitt blogginlägg från 2014, Pressen ansåg att det var bra att Zubin Metha inte dirigerade så mycket eftersom orkestern nog visste bäst själv hur man skulle spela.  Mariss Jansons däremot jobbbade ordentligt i årets version speciellt när det gällde att få alla musiker att sluta spela på en gång.

Repertoiren var mera varierad än i fjol. Orkestern var uppenbarligen förnyad med många nya musiker. Särskilt uppmärksammad blev harpisten som fick möjlighet att göra två solon för harpa och för detta fick en välförtjänt applåd. I övrigt kunde jag bara räkna till två kvinnliga violinister (varav en första fiol) och en oboist. Om jag inte missat någon så var det alltså färre kvinnor på scenen än 2014.

Gunnar Pettersson på Pressylta publicerade en negativ kommentar redan innan konserten var slut. Även om jag sätter årets konsert högre än fjolårets är det svårt att inte hålla med honom. Arrangemanget har överlevt sig självt. Det lär ta 5 år i kö för att få  biljetter till överdrivna priser om man inte har speciella kontakter vilket nog en överväldigande majoritet av besökarna har. Och om sanningen skall fram: kvalitativt når musiken inte upp till den nivå som man normalt kan finna i Wien vilken vecka som helst under resten av musikåret.

I år uppträdde även -under publikens jubel-  Wiener Sängerknaben. Nu fattas bara Spanska ridskolans lippizanerhästar så har man helt täckt in klichébilden av Wien.

Peter Havlicek, Traude Holst och Karl Hodina

Som en liten kontrast en bild från en annan konsert strax före jul på Gasthaus Birner  på en gata med namnet "An der oberen alten Donau" på andra sidan Donau. En trio med kontragitarr, sång och dragspel trakterat av Wienerliedernas nestor och ikon,  professor Karl Hodina.

Wienerlied är en mycket speciell musikgenre - det är visor från och om Wien men oftast med ett realistiskt och socialt innehåll, företrädesvis vemodigt eller rent av sorgligt. På Wienerdialekt naturligtvis vilket gör texterna ganska svåra att förstå för den oinvigde. Men det är äkta sånger skapade av folkliga artister med rötter i sitt eget liv och situation.Konserten inleddes f.ö.med en sång från 1930-talet med en titel och refräng som kan översättas som "Folk har för litet pengar" (Die Leute haben zu wenig Geld) som skildrar nöden och fattigdomen under lågkonjunkturen.

Men Wienerlieden har utvecklats också i en annan riktning som man kan kalla Wiener Blues där text och innehåll är densamma men musiken går mera i blueston. Kända utövare är Extremschrammeln och den ovannämnde Hodina.

Men det finns också humoristiska sånger och jag får erkänna att vid det här laget föredrar jag nog "Die Zehn Uhr Mette" framför "Sfärernas klang" av Josef Strauss. Låt vara att Strauss musik är en omistlig del av Wienkulturen men den är numera närmast ett museiföremål att visas upp för beundrande turister medan den folkliga musiken har rötter i tidigare århundraden och fortfarande är livskraftig och utvecklingsduglig. Mera svårtillgänglig dock pga språket.

Sockerbagarens arv

Konditori Demels traditionella skyltning med marsipansfigurer var inte speciellt märklig detta år. Oftast brukar man illustrera någon aktuell politisk eller kulturell händelse i marsipan och deras skyltfönster på Kohlmarkt drar alltid många besökare.

Sätter upp den här bilden bara för att "osökt" kunna länka till min berättelse En sockerbagare här bor i staden från 2011 om konditorn och  massmördaren Udo Proksch, god vän till högt uppsatta politiker och ingift i släkten Wagner (till Winifreds stora förargelse).

Proksch designade också ett smycke, en slags fingertuta i guld som han kallade "Goldfinger". Ian Fleming såg den på en utställning, köpte själva idéen av Proksch. The rest is history.

Stabat mater...

England må ha sin Diana, Frankrike sin Marie Antoinette och Sverige sin Madeleine men Österrike har sin Elisabeth ("Sisi"), tillbedd i en veritabel Sisikult. Och nog finns det tillräckligt med element: den unga adelsflickan som blev kejsarinna i stället för sin syster, det hatfulla hovet representerat av svärmodern, en man som bara jobbade med sina "Akten" hela dagen. När hon inte lyckades göra sin plikt och framföda en tronföljare blev hon mobbad - de fyra döttrarna räknades inte. Hennes ende son mördade sin älskarinna och begick självmord ("Mayerlingdramat"). Hon vände Wien ryggen och befann sig ständigt på resor tills hon, 60-årig, knivmördades i Genève av en anarkist.

Nåja, det där räcker för att skapa en myt presenterad i ett otal filmer och böcker samt oceaner av kitsch som prackas på troskýldiga turister. Bilden ovan är reklam för en specialutställning om "den sörjande modern" som just nu visas i Hofburg. Den som eventuellt vill veta litet om verkligheten bakom denna visserligen olycksdrabbade men bittra och självupptagna (och troligtvis frigida) kvinna rekommenderas i stället Brigitte Hamanns bok "Kaiserin wider Willen" som grundligt demolerar klischéerna.

Hisoriker (inte Hamann) har försökt dikta till ett par kärleksaffärer till Sisi, bl.a. med en ungersk toppdiplomat Greve Andrassy och med sin kusin, galne kung Ludvig av Bayern. Som Wikipedia helt torrt hävdar var dock Elisabeth ingen vän av "die körperliche Liebe" vilket väl också förklarar hennes överdrivna reslust. Däremot uppmuntrade hon aktivt sin makes förbindelse med skådespelerskan Katarina Schratt som utövade ett viss politiskt inflytande på kejsaren. Bl.a. lyckade hon förhindra honom från att utnämna protonazisten Karl Lueger till borgmästare i Wien men fick ge sig efter dennes andra valseger. (Se också min text En vålnad).

Det var en sorglig tid i Österrikes och Europas historia som slutade med imperiets sönderfall i rök och dimma, mästerligt skildrad i Roths roman "Radetzkymarsch", lika mästerligt förfilmad av Axel Corti  med Max von Sydow i huvudrollen.

À propos Hamann måste jag nämna hennes bok "Hitlers Wien", den kanske grundligaste genomgången av Hitlers ungdomsdagar i Wien. Hamanns teser är kontroversiella därför att de delvis går emot "conventional wisdom" men jag menar personligen att de ger en mer förståelig förklaring till fenomenet Hitler. Särskilt intressant är hans beundran av Wiens antisemitiske borgmästare Karl Lueger (se länk ovan) och de mycket praktiska slutsatser han drog av dennes politik. Hitler insåg bl.a. betydelsen av massrörelser och massdemonstrationer och vikten av att koncentrera sig på en enda fiende där judarna i Tyskland liksom i Wien blev den vikigaste måltavlan. Överlagd strategi alltså snarare än "ideologisk" antisemitism - detta i rörelsens begynnelse. Lueger hyllas än idag som en av de stora samhällsbyggarna i Wiens historia.

Richard Swartz skrev en fin krönika om Wiens största loppmarknad där Kejsar Franz Joseph, Hitler och Stalin var de populäraste figurerna medan kvinnorna representerades av Sisi och Maria, Jesu moder. Med denna enkla obervation har Swartz fångat in mycket av den självbild som än idag präglar wienaren.

Påtvunget blogguppehåll

Pga av ett allvarligare computerhaveri långt bort i fjärran land kan jag endast med svårighet komma åt att blogga f.n. Räknar inte med att kunna lösa detta problem  förrän i början av nästa år.

Får alltså utan vidare spisning önska alla eventuella läsare en god jul och ett mycket mycket bättre 2016.

(Klicka på bilderna så ser ni vad det är fråga om.)