Cacka Israelsson har lämnat in och han och hans trogne gamle vän vilar väl på gröna ängars klöver.
De flesta av er vet väl inte vad jag talar om men ni får tro mig på mitt ord.
(Ser just att även en framträdande representant för en yngre generation uppmärksammat detta. Följer ni båda våra länkar blir det stereo liksom.)
Åh, ja "Bort gå de...".
SvaraRaderaDen enda sång jag minns som han sjöng är just "Gamle Svarten". I en gammal Blandare finns en annan liknande cowboy-sång som heter "Gamle Spatten". Jag kanske gör ett blogginlägg om den endera dan.
Men var det verkligen en bra låt?
SvaraRaderaKarin, bra låt? Njae, inte nån av mina favoriter varken när jag var liten eller nu. Men den är väldigt mycket 50-tal, tror jag. Hördes ofta i radio. Sånt som vi gamlingar kan minnas...
SvaraRaderaBra låt? Tror inte man kan ställa frågan så. Man måste ha varit med för att förstå. Cacka var f.ö. svensk mästare i längdhopp och 110 meter häck.
SvaraRaderaDet fanns ingen TV, inget Internet. Vad som gällde var att lyssna på radions enda kanal. (Och Radio Luxemburg förstås).
Hittade f.ö. en länk till vad jag tror var hans debutinspelning.
Kanske är det svårt nu att uppskatta den klantigt framförda svenska countrysången (på hemgjord amerikansk dialekt) och framför allt ackompangemanget av "Solistensemblen" som förgäves försöker tygla melodin till svensk folkmusik. Men den har mer än ett halvsekels patina över sig och när jag fortafrande ibland nynnar den är det Cackas version och inte t.e.x. den här.
Så var det. For better or for worse.
Undrar om inte Cacka även sjöng »Sexton ton« och »Tom Dooley«. Jag tror inte att de som är unga i dag kan föreställa sig hur lite musik som fanns allmänt tillgänglig på fyrtio- och femtiotalet. Någon period var det nog bara i »En glad ton på gramofon« som populärmusik hördes i radion. Sändes en gång i veckan - kanske var det på söndagarna?
SvaraRaderaLyssnade nu på låten i länken och kände väl igen den.
SvaraRaderaMin storsyster skaffade modern gramofon som kunde spela EP och LP någon gång kring mitten av femtiotalet. Min egen första EP, med Benny Goodman, fick jag av en släkting och det egna första skivinköpet var den här skivan Nästa skivinköp var med Povel Ramel.
Tack för "yngre", farbror Bengt!
SvaraRaderaJag tillbringade en hel månad på Mallorca i en fd god väns sällskap medan vi översatte 'Gamle Svarten' till den sämsta spanska vi kunde komma på, typ "Viejo negro, camarada al viaje acho..". Det var hemskt roligt. Cacka fick internationellt genomslag.
Ja, jäklar, vi käkade potäter och rovor och potäter och rovor igen, och så hörde vi på Sven - Jarring, Hedin och Farbror på radion, och ibland avbröts monotonin av Cacka Israelssons Gamle Svarten. Då slutade Far slå Mor och ställde undan pluntan i hörnskåpet, istället bugade han och de tu dansade ut i enrummarens rum i en stilla countryvals. Då kunde vi ungar gå och lägga oss utan skräck och radion fick stå på tills Nationalsången tonade in. (Nä, det var nog fel ordval.)
SvaraRaderaOch hade man extra tur så kom även Rudolf med röda mulen, men då var det i såna fall julafton och chansen var skral.
Men hoppades gjorde man alltid.
Hej,
Karin, din lyckans ost...! Du hade potäter och rovor, en far och en mor. Jag växte upp i en tändsticksask utan spis. Vi åt varandra, och det fick smaka gott vare sig du ville eller inte.
SvaraRaderaTändsticksask! Vi hade bara en grotta i skogen och fick käka kall mossa. En lyx som tändstickor visste vi inte ens vad det var. Vi fick gnugga torra skogspinnar mot varann.
SvaraRaderaJa jäklar. Men så blev det folk av oss också. Eller nåt.
Kall mossa... om ni ändå hade haft en microvågsugn?
SvaraRaderaMossa...??? Den som ändå... vi fick bara stenen där mossan hade vart... håll till godo, sa dom.
SvaraRaderaEn allvarlig not mitt i munhuggandet som började med Karins välförtjänta kommentar 21:51. Finns det inte en Monty Pythonsketch som påminner om det här meningsutbytet?
SvaraRaderaDet är nog denna sketch du tänker på.
SvaraRaderaTack (som alltid) Agneta. Precis den var det jag hade i bakhuvudet. Nu undrar jag bara vad det är för särskilt med Yorkshire. Är inte det någon sorts pudding?
SvaraRaderaMen kanske Cameron har någon förklaring när och om han lyckas hålla sitt berömda tal.
Människor från Yorkshire är (mytologiskt) kända för att vara självsäkra, kaxiga, och allmänt omöjliga att umgås med. Vilket också råkar vara sant. (Sorry, not true) (But true)(Sort of...)
SvaraRaderaNär jag hör "Yorkshire" blir jag sentimental, ja, ursäkta, det passar kanske inte in här. Jag tänker på en replik i en Lassie-film där någon, jag tror en flicka, säger: "She's running to Yorkshire..." medan man följer colliens flykt utmed en lång och slingrig väg som slutar i ingenstans. Ingenstans man får veta i alla fall.
SvaraRaderaOch för att fylla i Bodils sentiment: Ligger inte Scarborough i Yorkshire, så att hela skogsvätterundan därmed kan avslutas med "If you go to Scarborough fare"? En gullig låt som inte handlar om en häst.
SvaraRaderaOch om inte - får ni väl fortsätta som förut ; )