Wåga wägra Wagner

För andra året i rad anförde Franz Welser-Möst Wiener Philharmoniker i den traditionella nyårskonserten från Wiener Musikverein.  Vi trodde nog att konserten, efter fjolårets pyramidala succé, skulle få ljum kritik. F.f.g framfördes Wagner och senare även Verdi, givetvis med anledning av jubileumsåren. Någon musik av Strauß d.y. kom inte förrän ungefär i mitten av föreställningen och inget av de berömda hitnumren spelades (med undantag för An der schönen... som traditionellt extranummer).

Emellertid var det hela ganska fiffigt gjort och både Die Presse och Der Standard (DE) var ganska vördnadsfulla. Den mera specialiserade musikpressen har vi ännu inte läst.

Frågan är nu: var det nödvändigt att dra in Wagner i det hela? Det som spelades var en overtyr från
"Lohengrin" - även rent musikaliskt föll de stereotypa martialiska trumpetstötarna fullständigt ur Wienermusikens ram.

Efter en lång bloggtystnad har Stefan Johansson just återkommit och tar just upp Wagneråret. Stefan diskuterar en nyutkommen översättning av Wagners Judendomen i musiken. Han är naturligtvis full av avsky inför Wagners skrift och beklagar det stora inflytande den fått. Han förvånas också över att endast en recensent brytt sig om att presentera utgåvan, nämligen Gunilla Brodrej i Expressen med "Våga vägra Wagner." Brodrej, som vi inte känner närmare till, gör en ursinnig attack på Wagner  och menar att de svenska stora musikinstitutionerna måste börja vägra Wagner även om man måste "skilja på verk och person." Stefan är av en annan uppfattning -han har ju just satt upp Parsifal i Malmö- men refererar Brodrejs artikel med viss sympati.

Stefan Johansson skriver: "att tala om Wagner i något sammanhang utan att beröra hans politiska åsikter - ett minst sagt brett spektrum - är lika omöjligt som ohederligt." Men så tillägger han: "att avstå från Wagners konst p.g.a. hans åsikter - lika typiska för hans tid och epoken därefter och därmed (tyvärr) en betydande del av ett europeiskt arv - kan som hyckleri närmast likställas med förintelseförnekelse."

Problemet "att skilja mellan verk och person" har vi diskuterat många gånger på dessa sidor, kanske mest utförligt i samband med Hamsun med rubriken Processen mot Hamsun men också i flera olika sammanhang. Sammantaget lutar vi ganska starkt mot åsikten att man inte kan och inte skall göra en sådan åtskillnad -även om vi är mycket medvetna om att åtnjuta Die Gnade der späten Geburt, dvs vara född så sent att det är riskfritt att ta ställning.

Vi noterar med intresse Johanssons och Brodrejs reaktioner. Att ta upp denna tråd nu och här skulle dock föra alldeles för långt. (1).  Vi återgår till årets nyårskonsert  och konstaterar att Lohengrin överhuvudtaget är en ganska fånig opera som vi skrivit om åtminstone två gånger: I inlägget "Lundgren" från 2005 berättade vi om en nyinscenering på Wiener Staatsoper och publikens upprörda reaktioner. I inlägget med den förhoppningsvis säljande rubriken Sex at the Opera där vi drar en lans såväl för Bianca Castafiore som för Stefan Johansson och Parsifal. Rubriken motiveras av den bild av ungdomlig passionerad erotik som vi återger också här för den som inte orkar klicka:

För att återgå till den allvarliga sidan är det ju så att Wiener Philharmoniker, en av världens absolut förnämsta symfoniorkestrar (för dagen upppiffade med  2 kvinnliga alibiviolinister och en harpist) liksom andra organisationer i Österrike som t.ex. Alpenverein och motorklubben ÖAMTC  har stora bruna fläckar på sitt samvete. Filharmonikerna rensade ut (DE) många medlemmar av rasskäl och någon upprättelse eller åminnelse har dessa medlemmar inte fått. Goebbels och framför allt Baldur von Schirach gynnade och stödde orkestern.  Emellertid skall det sägas att samtliga dessa tre organisationer lagt alla papper på bordet  och att deras arkiv finns tillgängliga för forskning osv. Skamligare är idag att musiklivet i Wien fortfarande förärar och firar dubbelnazisten Karajan, en i grunden vedervärdig person vars bild man dock inte får kratsa på. Svenskarna Joel Berglund, Seth Svanholm och Kurt Atterberg är också starkt belastade i dessa avseenden.

Men kanske skall vi glömma bort all de där otrevligheterna och bara njuta av musiken? Då föreslår vi "Apocalypse now"där Wagners musik naturligtvis är den enda tänkbara.


(1)  Jag har samlat en hel del material om klanen Wagner, speciellt Winifred,  med syfte att skriva en mera ambitiös uppsats här. Men det verkar inte som det blir av.  Som en kuriositet hänvisar jag till mitt inlägg  En sockerbagare här bor i staden om sockerbagaren, begravningsentreprenören och massmördaren Udo Proksch som gifte in sig i Wagnerklanen till Winifreds stora förargelse.