Lotta Lotass Mars

Jag har köpt och läs akademiledamoten Lotta Lotass senaste bok (sic) Mars. Vis av skadan läste jag inga anmälningar eller recensioner innan jag själv var klar med boken. Undantaget var Bernurs anmälan från 15 mars (sic igen) som också var vad som fick mig att beställa och köpa boken. Men sen!

"Bildflödet sträcker flyktigt ut sig mellan mineral och rymd medan tonfallet ljuder som en kompakt sång. Samtidigt röjer resan en cyklisk rörelse som förenar form och innehåll, och som väcker tankar om hur vi lever och vad vi lämnar för spår." (Dalarnas Tidning)

Säger du det.

 "I ”Mars” finns Lotass kärleksfulla fascination inför naturen, det sinnliga, det utmanande som får människan att sträcka sig utöver sig själv och t.o.m offra sitt liv. En förmåga som kan perverteras..." (SR Kultur/Kulturnytt)

Jaharu.

"Trots all konkretion i den repetitiva beskrivningen är det ändå något abstrakt, ett filosofiskt tvivel och upplösande av tron på det mätbara, som vilar över hela texten." (GP)

Är det 'tvivel och upplösande' som vilar över hela texten eller är det 'tron på det mätbara'? Du får väl bestämma dig.

"Under resans gång händer också saker..”Mars” är en sublim allegori om hur vetande tar form, om hur vi söker oss ut i rum och tid för att förstå och förklara – och om hur föremålet för denna strävan, delvis, alltid, kommer att dra sig undan".(SvD Kultur)

Då ska vi se. Den nya boken är alltså en sublim allegori mellan mineral och rymd och en resa som en cyklisk rörelse där det också händer saker. En sinnlig fascination som dock kan perverteras, kanske av ett filosofiskt tvivel på tron på det mätbara.

Tänk det märkte inte jag när jag läste boken. Återigen ( se t.ex. här och här) slås jag av hur ytlig och egentligen ointressant svensk litteraturkritik i dagspressen är. (Det finns vissa undantag - ni vet vilka ni är.) Som regel består en recension till 95 % av en innehållsredogörelse och till kanske 5 % av några allmänna
floskler om varför anmälaren tycker att det var bra eller dåligt.

Nu skall det i sanningens namn erkännas att det inte vore så lätt att sammanfatta innehållet i Lotass bok men något måste man ju skriva ändå och då får man dra till med litet flum och låtsas som om man, i motsats till övriga 299 läsare, är den enda som förstått vad Lotass egentligen velat säga med denna bok. (Men att hitta "kärleksfull fascination inför naturen"  i "Mars" är onekligen en anmärkningsvärd prestation.)

Att säga att boken är svårläst vore en grov underskattning men ändå sant på något sätt. Det svåraste är egentligen att sprätta upp boken fint. Sedan, om man inte är försiktigt, vore det lätt att dra igenom den klara dock poetiska texten ganska snabbt. Men det är nödvändigt att bromsa sig, att läsa långsamt, i etapper,  för att kunna njuta av stil, inrimmen  ("Drevens jämmer mäler om en outhärdlig skärande smärta"..."Läktare, brant stupande gradänger bildar stalp och klev"..."Då blidan kom tillstädes"...) och de medvetna arkaismerna som kanske är anakronismer (färdskrivarens stift...passarens spets...harnesk...räkneverken).  När man kommit in i stilen är det lätt att följa, lätt att förstå och lätt att få en överblick av miljön där den grupp som boken "handlar om" tar sig fram. (När Martinsons Aniara kom ut 1956 presenterade Expressen ett helt uppslag med teckningar, troligen av Eugen Semitjov, av rymdskeppet "goldondern" Aniara med alla dess rum och däck, allt enligt Martinsons diktverk. En fantasifull artist skulle utan tvekan kunna måla upp det skrämmande men fascinerande Lotasska landskapet med slätter och berg, klippväggar, stoder och gravar. Men blotta tanken är ju grotesk i dessa dagar.)

Det bärande temat i "Mars" är att en grupp -jag säger varelser, kanske är det intelligenta robotar- iförda "rustningar" och med delvis ganska primitiva instrument tar sig fram genom ett landskap med slätter och klippor som ödelagts av våldsamma naturkrafter. Landskapet är till stora delar format av vatten, oceaner och floder, som dock inte finns kvar. Liv har funnits,städer, byggnader, monument, otydbara inskrifter. Man har ett mål och ett uppdrag. "Över skärmen flimrar bilderna av min bestämmelse: den trakt, den vallfartsort där linjerna äntligt skall löpa samman." Men "Plötsligt syntes mig våra kommandon löjeväckande och vårt uppdrag intet annat än ett haltlöst gyckleri. / Ett ögonblick drabbas jag av en ödesmättad insikt om att vi tillspillogivit det som var vårt allra högsta syfte."

Nu kommer vi till det mest förbryllande i texten: på sidan 167 (av 186) berättas, fortfarande i jag-form, hur "vid min återkomst fann jag templen förhärjade...de salar vilka en gång varit mina. Jag återuppbyggde helgedomar, katedraler, tempel...Jag fäste orden i den ovanskliga stenen...Jag antog en annan skepnad, åsåg allt och bidade min tid." En av medlemmarna i gruppen, kallad F. försvinner. Ett par gånger säger berättaren att "Hur jag än räknar är vi en för många här i detta landskap."  Bernur jämför med Lagerlöf och Eliot men även till erfarenheter från polarexpeditioner. Sant är att de första pionjärerna som besteg Everest ensamma, utan syre har gjort samma erfarenhet, särskilt Reinhold Messner. Jag måste tolka det så att berättarjaget kommer från en annan tid och från den ursprungliga "befolkningen" på planeten. De avslutande sidorna tolkar jag som en avfärd från planeten, en återfärd, då med en ny passagerare, en passagerare från den utdöda civilisationen som "antagit en annan skepnad", kanske som F.

Nu är det givet att man kan läsa denna berättelse (förlåt!)  på många olika sätt. Boken heter "Mars" men som Bernur påpekar återfinns detta ord endast i boktiteln varför det förefaller konstlat att föra in krigsguden Mars eller ännu värre "Idus Martiae" i sammanhanget som ett par av de ambitiösa recensenterna gjort. Min läsart är mycket enklare och direktare: det rör sig om en expedition till planeten Mars som upptäcker resterna av en utdöd civilisation.  Men vilka är besökarna? De kan komma från nutiden eller från en avlägsen framtid vilket den något antikverade instrumenteringen (lansar, lod, färdskrivare) skulle kunna tyda på. Den utdöda civilisationen kan vara en tidigare jordisk. Det kunde naturligtvis också vara så att planeten inte är Mars utan den framtida Jorden, förstörd av naturkatastrofer, och att besökarna kommer från en annan del av universum (Mars?).  Sträcker man sig ännu längre ut ur fönstret kan man kanske läsa det så att den livlösa planeten är vårt inre landskap som vi försöker utforska och förstå men finner att linjerna inte löper samman och att vi  "tillspillogivit det som var vårt allra högsta syfte."

Nu har jag försökt här på ett naivt sätt dra upp sf-artade huvudlinjer för den berättelse som jag tycker mig hitta i "Mars" och hur jag läst den. Jag känner mig för egen del ganska nöjd med min läsart: den ger mig den bas jag behöver för tolkningar av det som händer, av expeditionsdeltagarnas marsch mot ett mål man aldrig når, av den övergivna planeten och utdöda civilisation där kanske trots allt en spillra räddar sig undan på flykt till andra världar. Misslyckandet får man konstatera  och -om jag vill vara snäll mot de utbildade anmälarna i dagspressen- kanske är det det som får en att tvivla på det mätbara, på att föremålet för vår strävan efter kunskap och sanning ständigt drar sig undan.

Inte vet jag. Lotta Lotass skulle kanske bli ledsen om hon av någon anledning läste det här men de böcker jag associerar till vid läsningen av "Mars" är t.ex. Aniara (1), Ingenjör Andrées luftfärd, Scrambles Amongst the Alps, Solaris och en del andra. I min, medgivet materialistiska, värld  passar boken där. Jag kommer att läsa om den flera gånger och liksom i Martinsons rymdepos varje gång göra nya upptäckter, och njuta av poesin i det trots allt enkla språk som dock förmedlar en oceandjup mysticism. Jag kommer att pröva och förkasta  nya tolkningar och associationer. Kanske hitta citat som jag kan använda också här på Flarnfri...

Läs boken ni också. Om det nu finns några exemplar kvar.


(1) Lotass nyblivna akademikollega Sara Danius avfärdade "Aniara" (länk) som ett gammalt vrak på litteraturens bilkyrkogård eller hur det var efter att grundligt ha missförstått hela diktcykeln. Hoppas hon är litet generösare mot sin i tjänsten äldre  kollega.