April, det gör ingenting att vintern varit svår

Bloggen Tidens tecken publicerade inlägget Aprilpoesi och diskuterade därvid den hart när tveeggade syn på aprilmånaden som olika stora skalder haft, från Eliot, över Karlfeldt och Björnson till A:lfr-d V:stl-nd. (Tänk att heta Björnstjerne! Det måste väl ha påverkat hela hans livsinställning i negativ riktning?) Om ni inte redan gjort det kan ni läsa detta inlägg med stor behållning. Läs då även de till största delen spirituella kommentarerna.

Flarnfri vill passa på att så här på den sista dagen i Apriliusmånaden  som vi firar till S:t Valborgs åminnelse presentera hela dikten "April" av A:lfr-d V:stl-nd och hoppas att eventuella läsare omfamnar åtminstone de sista raderna och måhända själva vidarebefordrar den V:stl-ndska budkaveln.

Nu droppar marssnön från solkysst gavel,
och frodig vårlök mig ropar till,
att bringa burspråk, att bringa kavel,
det vi befinna oss i april

Hur sällsamt finkänslig är en lyra!
Nyss var som mollet knappt räckte till,
och nu - i hart diakonisk yra
jag vill blott dura: April, april!

Ja jag vill dura, ja, jag vill skalka,
mig är, som vet jag knappt vad jag vill.
Å sista isgatan vill jag halka
och buda hänryckt: April april!

April, du gamla, i dina tankar,
april, flanör där, så brått febril,
april, I barn små, som gräven bankar,
och du, min I-a, april, april!

Förbi är vintern med mörkret, isen
och allt, vår Psykos förlama vill.
Se, marssnön flödar från frontespisen,
och blomstren lökas. April, april!

Jag bringar kavel, jag bringar burspråk
och söker gensvar i var pupill.
O, må det gå likt ett samfällt durstråk
ur svenska hjärtan: April, april!

Och en liten trudelutt på det.

Happy Valborg önskar eder E.Klipspringer.

Sömngångarna

"De hängav sig åt illusioner om makt, sterotyper av sina fiender och föråldrade idéer om suveränitet; de gav efter för krav från tillfälliga koalitioner;..sådana ledare var sömngångare, ovetande om de fruktansvärda konsekvenserna av det krig de var i färd att släppa löst."

Rysksinnade gangstergäng i östra Ukraina med en självutnämnd "borgmästare" i spetsen tillfångatar diplomater från en internationell organisation (där både Ukraina och Ryssland är medlemmar) utan att det blir ett kraftigt internationellt ingripande. Den Ukrianska regeringen talar om ett "tredje världskrig" och beordrar armén att angripa "terroristerna". Armén verkar dock ovillig men desto villigare är beväpnade fascistiska miliser som skjuter ihjäl separatister. Antisemitismen får ett uppsving på  båda sidor. Obama hotar med ytterligare sanktioner mot Ryssland uppenbarligen utan att förstå att detta bara bidrar till förstärkt enhet i Ryssland och total uppslutning kring Putin  och  i det stora hela blir utan effekter. Lille Napoleon Fogh Rasmussen erbjuder Ukraina att gå med i NATO (!).  DN tror att Ryssland kanske kommer att anfalla de baltiska NATO-länderna och USA skickar stridsflyg och trupper till Östeuropa. Här och var kryper det visserligen upp uppenbart förvirrade intellektuella som menar att man måste ta hänsyn till alla fakta även historiska sådana men i stort sett  frossar tryckmedierna i krigsupphetsning och "analyser" av "det nya Ryssland" (Sovjetunionen redivivus!). "Journalister" som är födda långt efter andra världskriget, kalla kriget och Vietnam jublar. Man tror, eller låtsas tro, att de är de frihetslängtande ungdomarna och progressiva krafterna från Euromaidan som tagit över. Det är det inte.

En internationell guru menar att det nu finns ett alternativ till Europa nämligen Eurasien. Någon förståelse för Rysslands och Ukrainas näraliggande historia och skräcken för fascismen (som uppenbarligen inte är ogrundad) finns inte. I ett Sverige där välfärden skrotas ner skall plötsligt försvaret stärkas genom inköp av flygplan och ubåtar som skall finansieras "krona för krona". Ryssland måste avväpna extremisterna i östra Ukraina (kan man?) men regeringen i Kiev behöver inte lyfta ett finger för att avväpna sina "självförsvarsgrupper".

Peter Wolodarsky, Gunnar Jonsson och Putin

DN:s (och andra tidningars) skriverier kan karaktäriseras av det apokryfiska citatet från Vimmerby Tidning: "Vi har redan förut varnat den tyske kanslern för att framhärda i sin nuvarande politik och upprepar nu denna varning"





Opinionen bland ledare och media i väst är entydig.  Äntligen har vi ett nytt kallt krig - då vet man åtminstone var man står. Ett gyllene tillfälle att ena den politiska opinionen på hemmaplan och säkra återval.


Citatet ovan  (min översättning) kommer från historikern Christopher Clarks lovprisade studie om förspelet till första världskriget: "The sleepwalkers. How Europe went to war in 1914." En svensk författare skrev om samma era: "Missförstånden, dumheten, schabblet, sturskheten, chanstagningarna, missgreppen, vettlösheten och förhoppningarna hade ...haft fritt spelrum. Obevekligt skönjdes nu den yttersta följden: kriget." (Min text: "Så var det (kanske) 1914".) Det är skrämmande och hotfullt att se hur väl de båda citaten passar in på dagens situation.

Nationalism och fascism är siamesiska tvillingar.You can't have one without the other.

Skandal-löst sa' Olofsson

I dagens DN (nätupplagan) skriver  Richard Swartz, bosatt i Wien, om En alldeles för dyr lunch. Den handlar om Hypo Alpe-Adria, kanske den största ekonomiska skandalen i Österrikes efterkrigshistoria. Swartz jämför  den svenska Nuonaffären som beräknas kosta skattebetalarna ca 30 miljarder kronor med den österrikiska skandalen som beräknas komma att kosta ca 20 miljarder Euro, vilket Swartz beräknar som "6 gånger så mycket."

Jag är glad att Richard Swartz tog upp detta ämne. Jag har själv länge tänkt skriva om det men tyckte det var alltför komplicerat och tekniskt för att göras intressant. Som den briljante skribent han är har S. emellertid lyckats med det. Som de stora journalisterna, Jolo och andra, utgår han från personliga erfarenheter: de underordnade lokalpolitiker i Kroatien han brukade bjuda på lunch eftersom de hade ont om pengar blev plötsligt mycket rika när Hypomiljonerna  började rulla och accepterade sedan inga lunchinbjudningar från en svensk journalist som inte heller hade lust att träffa dem längre. Därför kommer även ni som inte har något intresse av finansskandaler eller Österrike att kunna läsa krönikan med nöje.

(Jag har personlig erfarenhet av ett par fall där personer som varit mycket angelägna om kontakt och umgänge plötsligt låtit detta falla när de av någon anledning plötsligt kommit upp i smöret. Erfarenheter som i grund och botten bara roat mig.)

Banken Hypo Alpe-Adria var Jörg Haiders personliga kassakista vars huvudsakliga affärsidé var att ge generösa och attraktiva krediter till föga kreditvärdiga företag och personer, svarta pengar och markspekulation samt att finansiera Haiders prestigeprojekt i Kärnten. En i Österrike mycket omtyckt programledare i TV och tidigare störtloppsåkare

Vad jag inte visste men ni troligen

Av en av dessa slumper som tillvaron är så fylld av  upptäckte jag just att alla bilder i Blogger är klickbara.  Om man klickar på en bild kommer den upp i originalstorlek. Nu är ju det kanske inte fullt lyckat om man som jag ofta sätter upp en större version av bilder som jag tidigare  förminskat med mitt fotoredigeringsprogram (t.ex. en detalj) men i princip är det ju väldigt bra. Jag har varit litet sparsam med bilder eftersom jag tycker att de flesta inte gör sig riktigt bra i det lilla format som denna bloggtemplate medger. Men nu kan jag vara litet mindre restriktiv.

Vi kan ju börja med den här:

Bra va'?

Framgång för extremisterna

Det skulle ju inte bli så mycket EU här men jag kan inte låta bli att hänvisa till mitt inlägg om senaste prognosen inför EP-valet. Konservativ övervikt och starka extremister i EP. Där finns även en länk till en interaktiv karta där man kan se läget i enskilda länder.

De högerextremistiska partiernas framgångar i Sverige, Holland, Frankrike och flera andra länder är naturligtvis oroande för demokratin i Europa. Man får trösta sig med att sekterister både på vänster- och högerkanten alltid har ytterst svårt att komma överens. Från renhållningssynpunkt kan man också notera att svenska v ingår i samma partigrupp som bl.a. de portugisiska och grekiska kommunistpartierna och terroristorganisationen IRA:s politiska gren. Det gäller att välja sitt sällskap.

Det var allt jag ville säga här. Men desto mer på Euroflarn.

Den förarglige iakttagaren

I sin serie av tillbakablickande artiklar skriver Ola Larsmo om den legendariske DN-journalisten Jan Olof Olsson, signaturen Jolo, under rubriken Jolo hittade detaljen som gjorde historien levande.  Det är en bra artikel. Larsmo fäster sig speciellt vid historikern Jolo och hans skildringar av första världskriget och den utveckling som ledde fram till detta.

Jag berörde detta i ett blogginlägg 5/2 i år: Så var det (kanske) 1914. En större studie om samma ämne av en historiker, C.Clark, från Cambridge, UK, hade just recenserats i svensk press. Jag hade inte läst The Sleepwalkers när jag skrev mitt inlägg men min tentativa slutsats från artiklar i svensk och brittisk press var att huvudresultaten av Clarks studie var tämligen identiska med Jolos exakt 50 år tidigare. Henrik Berggrens anmälan av Clarks bok finns här.  En kortare i Foreign Affairs här.

Jag har nu hunnit halvvägs igenom Clarks bok och lär väl återkomna i ämnet. Det är ett imponerande (och massivt ) verk  som tar tid att bemäktiga sig även om det iofs är flyhänt skrivet och därför lättläst.

En nyutkommen skrift från Jolosällskapet anmäldes också i DN: "Så minns vi Jolo. 39 texter om Jan Olof Olsson."

Jag vill i sammanhanget erinra om en längre text, något arrogant kallad "essä", om Jolo som jag skrev 2008 och har lagt upp häri en lätt redigerade version: Det viktiga i det banala, det sköna i det tråkiga. Till detta har jag lagt underrubriken: Om Jolo och hans då- och nutida kritiker. Tyngdpunkten i berättelsen ligger på spänningen mellan Jolos sätt att beskriva verkligheten och de tröttsamma -och okunniga- vänsterrabulister som tog över DN under ledning av ordförande Lagercrantz. I sin runa över Jolo demaskerar han sig för övrigt själv som en kulturens nakne kejsare.

Lagercrantz visste naturligtvis utifrån sin låt vara snedvridna ideologi vad han gjorde. Det som fick mig att skriva min uppsats var emellertid en recension av Jolos "Allsvensk idyll" av Thorbjörn Nilsson i Expressen. Hans invändningar mot Jolo gick i stort sett ut på att det var fel att han fanns på 50- och 60-talen. Men tur också eftersom han i dagens Sverige hade stått sig slätt mot giganter som Guillou, Peder Kadhammar och Fredrik Strage. (!!! Strage fick stor journalistpriset för en samling topplistor han ställt samman. Se f.ö.min parodi från 2005 här som jag byggt upp kring autentiska citat från Strage.)  I min uppsats försökte jag dekonstruera både Nilsson och Lagercrantz...

Jag hade tänkt avsluta med en lista på  onödiga journalister på DN men den skulle bli alldeles för lång. Strage är väl en värdig representant för dem alla. Men jag kan inte låta bli att avsluta med att citera inledningen till en viktig artikel  av Åsa Beckman i avdelningen "Nyhetskrönikan":  Vi skulle flyga till Skåne med vår kanin för påsklov.

Pêle - mêle

Ni som tittat in skall ha tack men annars är besöken på nya Euroflarn - ett europeiskt perspektiv fåtaliga. Alla är emellertid välkomna - i inlägget  Another day older and deeper in debt hittar ni om inte annat litet fin musik i fotnötterna.

Bland besökarna på Flarnfri noterar jag sedan en tid ett antal som kommer från nätverket Yimby. Anledningen är att jag skrev en kommentar där jag -återigen- påtalade att Yimbys trovärdighet allvarligt skadades av att en av deras "chefsideologer" envisas med att uppträda anonymt: hans (?) ursinniga attacker mot varje alternativ till MissFosterplanen för Slussens ombyggnad kan naturligtvis inte bedömas till sitt rätta värde så länge man inte vet vilka intressen som döljer sig bakom signaturen. Dessa krav klassas av Yimbys komentatorer som "personangrepp". Lustigt nog hävdar man också att det är bara bra om representanter för byggbranschen och de politiska intressena deltar i diskussionen. Jag instämmer helt men då skall de också framträda som sådana och inte under anonymitetens skydd.

Kolla gärna filmen.  All desperat kritik som riktats mot den från Yimby kommer alltså från en anonym källa.

Hur som helst, Yimbys läsare är hjärtligt välkomna hit.

När jag googlade efter lämpliga videoar för att illustrera rubriken hittade jag också i förbifarten den här. Vet inte om man kan säga att det är "bra" men i vart fall musikhistoriskt intressant. En äldre glasögonprydd man som svajar litet på tonhöjden och har det besvärligt med noterna. Men tack för det som var.

Mer i förbifarten. Alf Henrikson skaldade en gång:

Retar du upp dig på ting som är små
är du väl inte större än så.

Frågan är nu om felstavningar är småsaker eller inte. I inlägget Stafvat fick jag en kommentar från "Olof" som just läst en relativt kort artikel på DN:s nätupplaga och hittat en hel lista med fel som jag här återger:

"Hyllingar" strömmar in från hela världen
Malmös "allmäna" sjukhus
"var en av dem protesterade mot SD-ledaren besök"
"sade hon," (slut på mening)
"Vi har ett väldigt polariserat debattklimat särskilt när det kommer till vårt parti" (inget komma någonstans)
"därför inte ville komma kommentera det"
"studiebeök"

Nu kan man ju säga att man får nyheterna gratis från DN och att det därför är ogint att anmärka på språk och stavning. Men man kan ju också säga att det tyder på en viss nonchalans gentemot läsarna. Jag vet inte vad som överväger.

"Pêle-mêle" betyder enligt ordboken "en vrac, n'importe comment" dvs. "huller om buller, hur som helst". Och så blev det ju också. Men glöm inte Euroflarn.

En miljon till Wien

Birgit Nilssons musikpris på 1 miljon dollar gick alltså denna gång till Wiener Philharmoniker.  Inte mycket att säga om det - filharmonikerna är naturligtvis en av världens bästa symfoniorkestrar. Marcus Boldemann berättar ganska bra och rapsodiskt om orkesterns tillkomst och egenheter i den länkade artikeln.

Till anekdoterna om orkestern, som ju inte har någon fast chefsdirigent utan bjuder in berömda gästdirigenter, hör också att  om musikerna inte gillar en viss dirigent spelar de precis efter hans anvisningar.

Som berörs i DN-artikeln finns det också mörka sidor i orkesterns historia. Att man i det längsta värjde sig mot att ta med kvinnor är ju välkänt och endast på senare tid tvingades man böja sig för starka påtryckningar från sponsorer och inte minst från amerikanska kvinnoförbund som hotade med att bojkotta och frysa ut orkestern från turnéer i USA. I början nöjde man sig med att ta in en eller två kvinnliga alibiviolinister. Nu har kvinnoandelen ökat men är fortfarande låg  (DE) jämfört med andra liknande orkestrar, t.ex. Wiener Symphoniker. (7 av 128 enligt den länkade artikeln). Jag tror att det fortfarande enbart är violinister (utom harpisten förstås som alltid har varit kvinnlig).

Orkesterns rykte under nazitiden är skamligt. De numera traditionella nyårskonserterna startades regelbundet 1941 på initiativ av Gauleiter Baldur von Schirach. Schirach visste hur han skulle hålla wienarna på gott humör och tillät t.o.m. judiska musiker för att upprätthålla orkesterns kvalitet. Så sent som för kanske 10 år sedan lovordades han för detta av en känd judisk kulturpersonlighet i Wien. Att en betydande del av musikälskarna var förhindrade att lyssna pga hastiga avflyttningar till diverse luftkurorter i Tyskland nämnde han inte. (Se Das Neujahrskonzert abschaffen? )

Först under senare år har man beslutat att försöka göra rent hus med historien. Orkesterföreningens ordförande tillsatte en historikerkommission och öppnade alla arkiv som i dag finns lätt tillgängliga. En redogörelse för materialet med vissa länkar finns (ehuru litet i skymundan) på orkesterns website. 

Det var inte min avsikt att svärta ner orkestern men att det finns mycket nazistisk surdeg som fortfarande jäser i samhället har vi t.ex. nyss blivit påminda om i samband med valkampanjen för EP-valet. Alpföreningen och det stora automobilförbundet ÖAMTC har liknande bakgrunder och har även de på senare tid öppnat arkiv och försökt redovisa sin historia.

Men annars gäller, liksom för allt annat, i Österrike:

Glücklich ist
wer vergisst
was doch nicht zum ändern ist.

Stafvat

I en serie minnesartiklar publicerar DN en artikel om Fridtjuv Berg och stavningsreformen 1906. Som alltid när det gäller förändringar i språket blev det uppror och protester från ordningens bevarare. Den gången protesterade även Svenska Akademin, framför allt genom sin ständige sekreterare Carl David af Wirsén, som i ett annat sammanhang lustmördades av Strindberg. (Om Strindberg och Wirsén se t.ex. "Svenska Akademien...en löjlig institution".)

Alf Henrikson skaldade i "Strindbergs korrektur":

Manuscriptet var riktigt stafvat
Men jag ser rödt när jag ser huru sättaren stafvat.
Han har ej stafvat såsom jag förestafvat.
Hvad jag blifver förargad när språket är afskyvärdt stafvadt!
Men det är som förgjordt efter 1906.

Och nog kan man blifva förargad när man träffar på afskyvärda stafvningar hos folk som borde veta bättre, t.ex. de ansvariga för Dagens Nyheter nätupplaga. Men annars blir vi mest irriterade över felstavningar som visar att skribenten inte alls förstått vad det är han eller hon skriver, typ "blixtstilla", "stadsminister" o.dyl.

Nu finns det en lag som jag har glömt vad den heter som säger att om man skriver om felstavningar är det garanterat att man själv gjort sig skyldig till någon sådan. Men i detta inlägg förekommer inga tyrckfel.

Avslutar med ett citat från Olle Strandbergs "Pegas på villovägar" från någon som ville reformera den krångliga stavningen ordentligt men insåg att det skulle bli en hård kamp:

"Sannerligen där är lönt att vara några miljoner hästlängder framåm sin tid åck plädera för en stavning, som i betraktande av där svindlande fart varmed utvecklingen rusar framåt torde bli en uppgift om se så där ett tusen år."

Hoppas ingen känner sig krängt nu utan att det är lungt.

Hvita matpulvret

Heidenstam som sf-författare! Läs  Vi och vår tid betraktade genom en föreläsares glasögon om femhundra år.  Det börjar litet segt men tar sig mot slutet med intressanta reflektioner om litteratur, religion, naturdyrkan ("De ifrigaste naturdyrkarna voro oftast att träffa bland stadsbor, som påtogo guttaperka- skor när de kommo ut på landet")  och framför allt matvanor.

(Via en tweet från @litteraturbank, retweeted av @MaltePersson. Så kan det låta i twitteriets ekokammare.)

À propos twitter: ta chansen att kolla den här bilden:

så får ni se en stor internationell svensk stjärna och en d:o norsk som vi hade nöjet att höra, och inte minst se, i tevesändningen av Cosí fan tutte  för några dagar sedan. Vi har fortfarande inte sett ett ord om Katija i svensk press.

En ståndaktig tennsoldat från centerpartiet

Den här bilden skall illustrera hur Anna-Karin Hatt förgäves försöker övertyga Europaparlamentarikern Kent Johansson (c) att det är dumt att avskaffa roamingavgifterna i EU. Men Johansson är ståndaktig och röstar för förslaget i EP om att avskaffa dessa avgifter. Alla svenska ledamöter (utom två som avstod)) röstade för förslaget. Det gjorde också 534 andra ledamöter av EP. Modigt Johansson!

Det här kan ni läsa om på vad som (kanske) blir min nya blogg Euroflarn där det här inlägget heter Nejpojkar och nejflickor. Där kan ni också läsa om hur Anders Borg som kanske den ende av EU:s finansministrar motsätter sig att småspararnas pengar skall skyddas från bankernas spekulationsaffärer. Det vore inte bra för "den industriella basen" på något sätt.

Länkar till nya inlägg kommer också att finnas i högerkolumnen på denna sida.

Ett första steg mot nischning?

”wer glaubt ... einem politischen Schriftsteller Humor? Dem Satiriker Ernst? Dem Verspielten Kenntnis des Strafgesetzbuches, dem Städteschilderer lustige Verse? Humor diskreditiert.“

Kurt Tucholsky

På försök tänker jag börja publicera inlägg som är av politisk natur och speciellt Europapolitiska eller sådana som rör EU-frågor i allmänhet på en särskild blogg. Adressen är http://euroflarn.blogspot.com men en länk hittar ni spalten längst till höger här. Jag är ännu inte riktigt klar med designen men meningen är att ni på den här sidan inte bara skall kunna hitta länkar till inlägg men också till de senaste kommentarerna på den "politiska" sidan. För den som använder en rss-läsare finns det naturligtvis en rss-fil som man kan "prenumera"  på.

Anledningen är att jag tycker att det blir alltför rörigt på den här sidan. Å ena sidan vill jag i mån av tid och förmåga gärna skriva om allvarligare saker i ett längre format, å andra sidan för att fortsätta att tycka att det är roligt att blogga vill jag gärna vara litet frivolare nu och då, speciellt sedan jag läst morgontidningarna.

Tucholsky - naturligtvis utan varje jämförelse i övrigt -  använde 7 eller 8 signaturer eftersom han skrev om så många olika ämnen och var rädd att han inte skulle bli tagen på allvar om han skrev om tryckfrihet ena dagen och dagsvers om skvaller nästa dag. (Min text om Tucholsky här.)

Nu skall jag inte trötta er längre med mina skriverier om valdeltagande i Europavalet. Men  mitt första inlägg på  Flarnfri schalottenlök - ett europeiskt perspektiv blir ett manus till en artikel jag skrev i ämnet och skickade till debattsidorna i ett antal tidningar. Efter 4 refuseringar och två helt uteblivna reaktioner (däribland Aftonbladet) lägger jag i stället upp den här för en mindre men oändligt mycket mera kvalificerad läsekrets. (Jag funderade på att försöka anlägga ett genusperspektiv i Aftonbladets version men jag vet inte riktigt hur man gör.)

Ni behöver inte läsa artikeln. Kom ihåg att rösta i stället.

April, det gör ingenting...

Vis av skadan avstår Flarnfri från att presentera något aprilskämt i år. ("Geometriskt sa' Pettersson")  F.ö tappade vi lusten omedelbart på morgonen när vi via en tweet från Karin "Klimathotet" Stensdotter blev uppmärksammade på den här artikeln: "Fiasko för Sverige i ny Pisa-rapport". Den bestod av en chat ledd av någon som vi trodde hette "Jemini" där det lät ungefär så här: "Tyvärr så visar de senaste mätningarna att svenska 15-åringar, eftersom det är den gruppen som mäts i Pisa, inte är så bra på vare sig läsning, matematik eller naturvetenskap."

Ett smaklöst och grymt skämt - varför inte komma med några idéer om vad man borde göra i stället?

Nå. Sedan visade det sig, precis som i fjol, att det var grymt allvar.

När man läser yttranden av politiker, pedagoger, forskare, lärare- och föräldrarepresentanter begriper man att det aldrig kommer at bli någon ordning på det här. Att ingripa mot våldsamma mobbare "riskerar att framstå som provocerande för eleverna" säger en forskare i pedagogik vid Linköpings Universitet och "fysisk aggression upplevs som ett mycket mindre problem". En forskare i samma ämne vid Uppsala Universitet säger att "det är mycket bekymmersamt när så många elever upplever att de blir störda i klassrummet". Att det är bekymmersam att många elever stör i klassrummet säger han inte.

Nåväl: Man får trösta sig med en artikel i Ekonomistas påpekar att vi inte behöver kunskap längre eftersom datorerna är så mycket intelligentare än vi.

Alla dessa pedagoger och ekonomer får oss att tänka på Povel Ramels visdomsord: "Så vist är naturen inrättad att man kan doktorera på vad som helst."

Till sist en allvarligt menad uppmaning: Hoppas att ni läser Gabrielle Björnstrands inlägg idag på Gabis Annex: Sitter och gråter. En av de finaste bloggtexter jag läst på länge.

So, on this happy note...