Den förarglige iakttagaren

I sin serie av tillbakablickande artiklar skriver Ola Larsmo om den legendariske DN-journalisten Jan Olof Olsson, signaturen Jolo, under rubriken Jolo hittade detaljen som gjorde historien levande.  Det är en bra artikel. Larsmo fäster sig speciellt vid historikern Jolo och hans skildringar av första världskriget och den utveckling som ledde fram till detta.

Jag berörde detta i ett blogginlägg 5/2 i år: Så var det (kanske) 1914. En större studie om samma ämne av en historiker, C.Clark, från Cambridge, UK, hade just recenserats i svensk press. Jag hade inte läst The Sleepwalkers när jag skrev mitt inlägg men min tentativa slutsats från artiklar i svensk och brittisk press var att huvudresultaten av Clarks studie var tämligen identiska med Jolos exakt 50 år tidigare. Henrik Berggrens anmälan av Clarks bok finns här.  En kortare i Foreign Affairs här.

Jag har nu hunnit halvvägs igenom Clarks bok och lär väl återkomna i ämnet. Det är ett imponerande (och massivt ) verk  som tar tid att bemäktiga sig även om det iofs är flyhänt skrivet och därför lättläst.

En nyutkommen skrift från Jolosällskapet anmäldes också i DN: "Så minns vi Jolo. 39 texter om Jan Olof Olsson."

Jag vill i sammanhanget erinra om en längre text, något arrogant kallad "essä", om Jolo som jag skrev 2008 och har lagt upp häri en lätt redigerade version: Det viktiga i det banala, det sköna i det tråkiga. Till detta har jag lagt underrubriken: Om Jolo och hans då- och nutida kritiker. Tyngdpunkten i berättelsen ligger på spänningen mellan Jolos sätt att beskriva verkligheten och de tröttsamma -och okunniga- vänsterrabulister som tog över DN under ledning av ordförande Lagercrantz. I sin runa över Jolo demaskerar han sig för övrigt själv som en kulturens nakne kejsare.

Lagercrantz visste naturligtvis utifrån sin låt vara snedvridna ideologi vad han gjorde. Det som fick mig att skriva min uppsats var emellertid en recension av Jolos "Allsvensk idyll" av Thorbjörn Nilsson i Expressen. Hans invändningar mot Jolo gick i stort sett ut på att det var fel att han fanns på 50- och 60-talen. Men tur också eftersom han i dagens Sverige hade stått sig slätt mot giganter som Guillou, Peder Kadhammar och Fredrik Strage. (!!! Strage fick stor journalistpriset för en samling topplistor han ställt samman. Se f.ö.min parodi från 2005 här som jag byggt upp kring autentiska citat från Strage.)  I min uppsats försökte jag dekonstruera både Nilsson och Lagercrantz...

Jag hade tänkt avsluta med en lista på  onödiga journalister på DN men den skulle bli alldeles för lång. Strage är väl en värdig representant för dem alla. Men jag kan inte låta bli att avsluta med att citera inledningen till en viktig artikel  av Åsa Beckman i avdelningen "Nyhetskrönikan":  Vi skulle flyga till Skåne med vår kanin för påsklov.