En miljon till Wien

Birgit Nilssons musikpris på 1 miljon dollar gick alltså denna gång till Wiener Philharmoniker.  Inte mycket att säga om det - filharmonikerna är naturligtvis en av världens bästa symfoniorkestrar. Marcus Boldemann berättar ganska bra och rapsodiskt om orkesterns tillkomst och egenheter i den länkade artikeln.

Till anekdoterna om orkestern, som ju inte har någon fast chefsdirigent utan bjuder in berömda gästdirigenter, hör också att  om musikerna inte gillar en viss dirigent spelar de precis efter hans anvisningar.

Som berörs i DN-artikeln finns det också mörka sidor i orkesterns historia. Att man i det längsta värjde sig mot att ta med kvinnor är ju välkänt och endast på senare tid tvingades man böja sig för starka påtryckningar från sponsorer och inte minst från amerikanska kvinnoförbund som hotade med att bojkotta och frysa ut orkestern från turnéer i USA. I början nöjde man sig med att ta in en eller två kvinnliga alibiviolinister. Nu har kvinnoandelen ökat men är fortfarande låg  (DE) jämfört med andra liknande orkestrar, t.ex. Wiener Symphoniker. (7 av 128 enligt den länkade artikeln). Jag tror att det fortfarande enbart är violinister (utom harpisten förstås som alltid har varit kvinnlig).

Orkesterns rykte under nazitiden är skamligt. De numera traditionella nyårskonserterna startades regelbundet 1941 på initiativ av Gauleiter Baldur von Schirach. Schirach visste hur han skulle hålla wienarna på gott humör och tillät t.o.m. judiska musiker för att upprätthålla orkesterns kvalitet. Så sent som för kanske 10 år sedan lovordades han för detta av en känd judisk kulturpersonlighet i Wien. Att en betydande del av musikälskarna var förhindrade att lyssna pga hastiga avflyttningar till diverse luftkurorter i Tyskland nämnde han inte. (Se Das Neujahrskonzert abschaffen? )

Först under senare år har man beslutat att försöka göra rent hus med historien. Orkesterföreningens ordförande tillsatte en historikerkommission och öppnade alla arkiv som i dag finns lätt tillgängliga. En redogörelse för materialet med vissa länkar finns (ehuru litet i skymundan) på orkesterns website. 

Det var inte min avsikt att svärta ner orkestern men att det finns mycket nazistisk surdeg som fortfarande jäser i samhället har vi t.ex. nyss blivit påminda om i samband med valkampanjen för EP-valet. Alpföreningen och det stora automobilförbundet ÖAMTC har liknande bakgrunder och har även de på senare tid öppnat arkiv och försökt redovisa sin historia.

Men annars gäller, liksom för allt annat, i Österrike:

Glücklich ist
wer vergisst
was doch nicht zum ändern ist.