Det gäller att inte förstöra stämningen...

Rumänska ministern för arbete, familj, socialt skydd och äldre Rovana Plumb tillsammans med socialförsäkringsminister Annika Strandhäll och barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér.

(Ur Aftonbladet 23/1 2015)

Det är med en viss tvekan jag publicerar detta inlägg. För att i någon mån förstå min reaktion är det nödvändigt att först titta på (hela) den video som Aftonbladet lade upp från presskonferensen med de tre personerna på bilden under rubriken "Det finns ingen diskriminering i Rumänien". Ginungagapet mellan politik och realitet har sällan illustrerats på ett mer avslöjande sätt. Fru Plumb är fullkomligt oförmögen att hantera besvärliga frågor från publiken (bl.a.från radions (?) rumänska redaktion) utan flyr in i retoriska floskler om 'samarbete', 'ramverk','informationsutbyte' och liknande. De två svenska statsråden står i mähäliknande trance när ministern breder it och upprepar sina lögner om diskrimineringen i Rumänien. Må vara att man vill visa hänsyn till sin gäst men vi har ofta sett hur exempelvis Lavrov och Kerry eller Putin och Obama hanterat liknande situationer. Intrycket man fick av Strandhäll och Regnér måste ju bli att de i stort sett accepterade Plumbs yttranden. Som ledamöter av Sveriges regering  borde de haft förmågan att göra åtminstone en diplomatiskt formulerad markering som klargjort deras inställning utan att för den skull skapa en politisk incident.

Värst av allt var emellertid att fru Plumb med eller utan sina svenska värdar inte haft tid (!) att ta några steg ut från Rosenbads Presscentrum och möta ett par av sina icke-diskriminerade landsmän öga mot öga.

Regeringens största möjligheter vore ju att aktivt driva frågan om romernas situation i Europa (främst Rumänien, Tjeckien, Ungern och Slovakien) i EU som ju trots allt har vissa påtryckningsmedel som kunde användas. Kommission och Råd har ju trots allt visat en vilja att lägga sig i enskilda länders angelägenhet när det gäller ekonomiska och finansiella frågor - varför inte samma handlingskraft när fet gäller mänskliga rättigheter? Rädslan att kasta sten i glashus kanske spelar in: FN:s rapport om mänskliga rättigheter som just kommit är t.ex. skarp i sin kritik av Sverige.

Stockholms stad har uppenbarligen just fatta ett beslut att öka insatserna för "fattiga EU-medborgare" i Sverige med 5.3 miljoner kronor. Ungefär hälften av dessa medel verkar emellertid vara reserverade för att underlätta avhysning...

(När jag ändå har ordet... Kudos till Rolf Fredriksson som ställde frågan om nazismen till Victoria vid precis rätt tillfälle och skäms alla devota proffstyckare och hovfunktionärer som tyckte det var olämpligt. Dessutom verkade ju tronföljaren klara frågan ganska skickligt.)

arbeit macht frei

Idag är det 70 år sedan koncentrationslägret Auschwitz befriades av Röda Armén. Minneshögtider anordnas i hela Europa. Sammanhanget gör det otroligt motbjudande att se hur vissa politiker försöker att utnyttja tillfället för sina egna syften grundade i de nutidspolitiska spänningarna.

2005 skrev jag en text som jag - lätt redigerad- återger här. Ni får förlåta att den är litet mera personlig än vanligt.

Klicka nedan.

Kafka är bara förnamnet

Jemand mußte Josef K. verleumdet haben, denn ohne daß er etwas Böses getan hätte, wurde er eines Morgens verhaftet.

Vid ett besök på Hedengrens ser jag att det finns en nyutgåva på svenska av Kafkas Processen. Det påminner mig om något jag skrev redan 2010 och efter en neddykning i de undre regionerna kunde jag lägga beslag på ett ex av Der Prozess, utgiven i 7e upplagan 2009 i "Bibliothek der Erstausgaben".

Varför jag ansåg mig böra köpa denna bok kan ni läsa om i min text från 2010 som jag återger här nedan:

Antidepressiva abborrar

Kvällens nyhetssändningar i svensk TV innehåller ett inslag av det mer groteska slaget. Vattenreningen klarar tydligen inte av att rensa bort  läkemedelsrester från avloppsvattnet. Enligt en intervjuad expert innebär detta bl.a. att abborrar kan få i sig antidepressiva läkemedel och därmed bli kaxiga och övermodiga och sticka iväg från en skyddande miljö och bli ett lätt offer för gäddor och andra rovfiskar.

Vet inte vad man skall säga om detta. Livet -och det ekologiska systemet- är katten så besynnerligt för att tala med Hjalmar Söderberg.

En skärgårdstur i januari

(Klickbar)

Fem skärdgårdsöar till fots på ett par timmar: Åsön, Stadsholmen, Skeppsholmen, Kastellholmen, Djurgården.

Plus en f.d. ö: Blasieholmen.

Obskurantismens hjälpredor

I föregående inlägg Terror i Paris pekade jag på att den enorma enigheten över nations- religions- och etniska gränser i fördömandet av terrordåden (som intrycksfullt kommit till uttryck i dagens manifestationer) nog snart skulle börja luckras upp av vad jag kallar Gutmenschen  som mer eller mindre uttalat menar att terrorismens offer nog egentligen fick skylla sig själva. Jag hade inte ens skrivit inlägget färdigt förrän denna process började med ett tillfälligt bottennapp i  Alice Petréns yttrande i Sveriges Radio (se kommentarer till inlägget), sekunderat av en programledare i SVTs morgonsoffa och ett svirrande uttalande in TV-intervju med Lena Mellin.

Sedan har det bara fortsatt. En ny bottennivå nåddes i en Brännpunktsartikel i Sv.D. med titeln "Låt de religiösa symbolerna vara." Författaren är tydligen drabbad av en av samtidens ondaste politiska strömningar: identitetspolitiken. Jag citerar "En sekulariserad konstnär i ett (före detta) kristet Väst kan därför egentligen inte använda satir mot en annan religion."  Satir som "inte drabbar makthavare" är också olämplig. Författaren uttrycker också sin medkänsla med de stackars ryska ortodoxkristna som skändades av Pussy Riot. Han fick ett skarpt mothugg i artikeln "Islamiska symboler kan inte vara immuna" med konkreta exempel som visar varför detta är en orimlig ståndpunkt.

Just diskussionen om religiösa symboler var speciellt livlig omkring 2006 då Göran Rosenberg skrev

Terror i Paris

Idag är världen unison i sitt fördömande av det religiöst motiverade terrordådet i Paris. Politiker, journalister naturligtvis, konstnärer, artister, "vanligt" folk - alla är överens om att det inte bara är en fruktansvärd personlig tragedi för de drabbade och inblandade utan också en attack på yttrandefrihet och demokratiska värden. Vi kan inte låta oss tystas.

Jag hade tänkt skriva att det nog inte skulle dröja länge förrän Gutmenschen av alla politiska kulörer skulle börja skriva om "respekt" och "tolerans" och "förnedring" och "förtryck" av religiösa grupper och mer eller mindre fint antyda att redaktionen, liksom tidigare Jyllandsposten, nog mer eller mindre fick skylla sig själva. Göran Rosenbergs beryktade artikel från 2010 där han menade att det man skrev måste vara "avstämt" med den tänkta publiken så att ingen blev kränkt dök upp i mitt minne. (Min text här).

Jag behövde inte vänta länge. På Twitter har någon publicerat ett klipp från Financial Times som i stort sett säger att visserligen måste man få göra satir över religion men "some common sense would be useful at publications such as Charlie Hebdo, and ...Jyllands-Posten, which purports to strike a blow for freedom when they provoke muslims but are actually just being stupid." I en senare version togs frasen om "stupid" bort.

Jag medger att sammanhang och källor är något diffusa och FT själv ligger bakom en betalmur som jag inte har tillgång till. Det är Rosenbergs"avstämning", all over again,  och i ett mycket smaklöst sammanhang.

Allt tal om "avstämning", "bristande respekt", "kränkning av religiösa känslor" osv är möjligen grundat i okunskap om vad yttrandefrihet innebär och måste innebära men troligen snarare ett uttryck för rädsla att själv bli offer för den religiösa terrorismens kalaschnikovkulor. Vi får se vilka svenska kulturpersonligheter som blir först ut på banan - här finns ordentliga möjligheter att göra sig ett namn.

Hedy in the Sky

Ett antal gånger har jag på denna blogg skrivit om den österrikiska skådespelerskan Hedwig Ewa Maria Kieslers märkliga levnadsöde. Som Hedy Lamarr världsberömd skådespelerska men också uppfinnare av "frequency hopping" och innehavare av "the spread-spectrum patent" eller, som vi ju säger till vardags, "simultaneous multi-channel operations", en metod för att styra torpeder men senare huvudsakligen använt inom mobiltelefoni. Se t.ex. mina texter One very smart lady... från 2004, Calling Hedwig Eva Maria Kiesler från 2006 (scrolla)  och senast Kolla aldrig en bra story från 2014.

Med en viss tillfredsställelse läser jag i Der Standard från mitten av december om de priser till uppfinnare som på hennes födelsedag delas ut i hennes namn och det minnesmärke som planeras i Wien. Vetenskapsakademins Institut för Kvantoptik och kvantinformation har i dagarna installerat ett teleskop med namnet "Hedy Lamarr Quantum Communication Telescope." Teleskopets uppgift, om jag fattat det rätt är att delta i ett forskningsprojekt ang. "kvantkommunikation med enskilda fotoner och satelliter". (Jag ber om ursäkt för de klantiga översättningarna, jag behärskar nog terminologin i Ecstasy bättre än i kvantfysik.)

Och så litet fritt associerad musik till det (tyvärr utan rörliga bilder):

En nyårshälsning från Wien

Fast inte direkt från mig den här gången som just nu befinner mig i det varma Stockholm (+6 ) och ej i det kalla Wien (- 5) utan från den traditionella nyårskonserten med Wiener Philharmoniker som ägde rum för 75 gången. Den matematiskt begåvade inser att den första konserten alltså gavs 1941 under Gauleiter Baldur von Schirachs beskydd och med Goebbels uppmuntran.  (Karajan talade ända till sin död om denne med vördnad och goda minnen  som "Doktor" eller ännu hellre "Minister" G.)

Nåväl. Mycket har skrivits om detta och jag kan hänvisa till mina inlägg En miljon till Wien från 2014 liksom Wåga Wägra Wagner från 2013. Dagens konsert dirigerades av Zubin Mehta (för femte gången!). Några recensioner har jag ännu inte sett eller hört men de blir säkert strålande: Wien överger aldrig sina älsklingar liksom man heller aldrig förlåter den som fallit i onåd.

Det verkar dock som om konserterna stelnat i sin gamla struktur. Repertoiren var ganska fantasilös. Om man nu inte kunde eller ville förnya sig i musikvalet kunde man väl då ha löpt linan ut och tagit med några av de gamla slagnumren, de som publik och åhörare känner igen och gärna trallar eller nickar  med i: typ Im Krapfenwaldl eller Tritsch Tratsch Polka. Nu blev det mest gäspigt.

Uppriktigt sagt var det för en enkel skomakare svårt att upptäcka hur Mehta hade satt sin prägel på musiken. Orkestern spelar som den vill och dirigenten verkade mest som en uttråkad byråchef som gav ut instruktioner som alla kände till sedan förut. Men det är naturligtvis felaktigt och okunnigt och vi får väl vänta tills i morgon för att få läsa om hur briljant det hela var.

Den av mig mycket uppskattade Camilla Lundberg som refererade för SVT  missade det genomgående jubileumstemat - hon nämnde visserligen några av de bemärkelsedagar som anspelades på i konserten men utelämnade mycket bl.a. det som hade med universitetet och Tekniska Universitet att göra. Både Johan och Josef studerade på Tekniska Universitetet men bara den senare avlade en examen som skulle svara mot dagens "civilingenjör" i Sverige. ("Diplomingeneur" på tyska låter naturligtvis mycket flottare...) Dagens höjdpunkt var för mig, som verkligen inte är någon balettfan, dansen till "Studentenpolka" just i universitetets föreläsningssalar och bibliotek. Kul och skickligt med fina kostymer för en gångs skull utformade av inhemska designers.

Några detaljer. Jag har tidigare (länkar ovan) skrivit om den anmärkningsvärt låga andelen kvinnliga musiker hos filharmonikerna. Såvitt jag kunde se fanns åtminstone fem kvinnor med idag vilket är mycket mer än någon gång förut* (men givetvis löjligt få i jämförelse). Det anmärkningsvärda var att utöver de två numera gängse alibiviolinisterna hade man också en cellist, en flöjtspelare (!) och givetvis harpisten. Bra så. Men det var påfallande hur ofta och med close-ups tevekameran dröjde vid dessa damer. Inte mig emot, de var både se-och hörvärda, men jag undrar vad budskapet skulle vara?  "Här ser ni vi är inte alls kvinnofientliga som man alltid säger"? Eller helt enkelt: "Tjo här har ni litet kvinnlig fägring så ni inte sitter och somnar"?

En annan som fick mycket kameratid var den avgående ordföranden för orkestern, Clemens Hellsberg. En man som fått utstå kritik både från de ewiggestrige som tyckte att han grävde alltför djupt i nazitidens förföljelser av de judiska orkestermedlemmarna och av mera progressiva krafter för att inte ha lagt alla papper på bordet. Orkesterns hela administration har just bytts ut och lovat en "varsam kursändring" vad det nu skall betyda. Se "Eine sanfte Kurskorrektur" i Die Presse (DE).

Wiener Philharmoniker lär komma till Stockholm i juni så en del av er har chansen att få lyssna till dem på nära håll. Repertoiren blir tydligen Beethoven, Schubert osv - inga konstigheter alltså. Litet konstigt att medan man i Finland och Danmark tydligen tänker spela inhemska kompositörer gör man inte det i Sverige.

PS - Just som jag tänker trycka på "Publish" får jag läsa den första recensionen i Der Standard. (DE) Precis som jag trodde: det hela var briljant och bättre än på länge och Mehta gjorde alldeles rätt som inte dirigerade så mycket eftersom "orkestern vet bäst själv hur det skall låta". Tja.

* Om man säger att över 70 % av orkesterns kvinnliga medlemmar var på scenen i går låter det genast mycket bättre...