Obskurantismens hjälpredor

I föregående inlägg Terror i Paris pekade jag på att den enorma enigheten över nations- religions- och etniska gränser i fördömandet av terrordåden (som intrycksfullt kommit till uttryck i dagens manifestationer) nog snart skulle börja luckras upp av vad jag kallar Gutmenschen  som mer eller mindre uttalat menar att terrorismens offer nog egentligen fick skylla sig själva. Jag hade inte ens skrivit inlägget färdigt förrän denna process började med ett tillfälligt bottennapp i  Alice Petréns yttrande i Sveriges Radio (se kommentarer till inlägget), sekunderat av en programledare i SVTs morgonsoffa och ett svirrande uttalande in TV-intervju med Lena Mellin.

Sedan har det bara fortsatt. En ny bottennivå nåddes i en Brännpunktsartikel i Sv.D. med titeln "Låt de religiösa symbolerna vara." Författaren är tydligen drabbad av en av samtidens ondaste politiska strömningar: identitetspolitiken. Jag citerar "En sekulariserad konstnär i ett (före detta) kristet Väst kan därför egentligen inte använda satir mot en annan religion."  Satir som "inte drabbar makthavare" är också olämplig. Författaren uttrycker också sin medkänsla med de stackars ryska ortodoxkristna som skändades av Pussy Riot. Han fick ett skarpt mothugg i artikeln "Islamiska symboler kan inte vara immuna" med konkreta exempel som visar varför detta är en orimlig ståndpunkt.

Just diskussionen om religiösa symboler var speciellt livlig omkring 2006 då Göran Rosenberg skrev
om vad han uppfattade som "Yttrandefrihetens svagaste punkt" nämligen att man inte alltid "avstämmer" det som skrivs eller yttras med medborgarna om hur det kan uppfattas och förstås. "Vad får en pastor predika i sin kyrka? Vad får en kvällstidning publicera på sina löpsedlar? Vad får en dagstidning offentligt säga om muslimer och islam?" undrar Rosenberg. Sådant måste "avstämmas" med dem som kan ta illa upp.

Rosenberg kom tillbaka med dessa tankar 2009 i diskussion med Jersild om just religiösa symboler. Det var något så oskyldigt som en bild där korset i den svenska flaggan på prov ersatts med halvmåne resp. en Davidsstjärna. Åtskilliga tänkare menade att detta var ett uttryck av antisemitism resp. islamofobi. P.C. Jersild tyckte inte det men Rosenberg var omedelbart på hugget och menade att om det fanns risk att ett yttrande kan uppfattas på annat sätt "än vad avsändaren tänkt sig" så bör det förtydligas eller skrivas om. En stor order som säkert skulle medföra att inte ens detta amatörmässiga blogginlägg skulle kunna publiceras eftersom jag omöjligen kan veta hur samtliga läsare kommer att reagera. Att inte alla kommer att hålla med får man nog räkna med.

Kenan Malik skriver i en viktig artikel  "Vår solidaritet är här för sent" "Det som ger reaktionärerna vatten på sin kvarn, både inom och utanför de muslimska grupperna, är många så kallade demokraters feghet, deras ovilja att stå upp för grundläggande demokratiska principer, deras beredvillighet att svika de progressiva krafterna inom minoritetsgrupperna." Det är alltså inte frågan om vi emot dem utan om demokrati och upplysning mot förtryck och obskurantism. Att  utnämna samtliga muslimer till en homogen lättkränkt grupp eller en grupp där absolut ingen tolerans eller yttrandefrihet finns är ju egentligen ett resultat av en övermaga egocentricitet. (närvaron och yttranden av muslimer i dagens manifestationer liksom den stora enigheten mellan olika grupper för frihet och demokrati var särskilt tydliga i referaten från Paris och andra städer. Måtte det hålla.)

Kanske vi skall ta ett praktiskt exempel och jag väljer då ett som trots sin allvarliga bakgrund också har en viss roande aspekt. Den stora österrikiska veckotidningen News (utt. "nevvs") publicerar varje vecka en helsidesteckning av en tecknare vid namn Manfred Deix. Deix skulle utan tvekan platsa i Charlie Hebdo med sin oftast plumpa och hänsynslösa humor som slår åt alla möjliga håll. I samband med någon religiös diskussion publicerade Deix en "Skiss till ett multikulturellt kompromisskrucifix" som jag klippt en bit av här. (Notera f.ö. att inte ens Deix vågade sätta in Davidsstjärnan bland de övriga symbolerna.)

Ledande kyrkofäder blev naturligtvis oerhört upprörda och "kränkta". Nu visste man emellertid att det vore praktiskt taget omöjligt att få någon fälld för "hädelse" eller "blasfemi" - man hade misslyckats flera gånger tidigare. I stället polisanmälde man tecknaren och tidskriften för s.k. Widerbetätigung - ett brott som man tar ,mycket allvarligt på i Österrike och som består i att man utövar eller främjar nazistiska aktiviteter och t.ex. använder och sprider nazistiska symboler. Biskoparna hävdade nu att teckningen jämställt hakkorset med symbolerna för kristendom, islam och buddism och därmed givit detsamma legitimitet  och upphöjt nazismen till en rörelse av samma dignitet som t.ex. kristendomen.  Nice try men det fungerade inte heller. Jag skrev litet mera utförligt om detta och andra hädelser på "Vem blir kränktast? Jag tyckte närmast att biskoparna visade prov på en skolastisk fiffighet som jag inte tilltrott dem och de steg därmed något i min aktning.

(Lagen om hets mot folkgrupp måste givetvis respekteras även om den är ytterst diffus i sina formuleringar och definitioner. Att "läcka"  hemliga handlingar kan ju ibland vara lovvärt men minst lika ofta till skada för nationell säkerhet och andra legitima intressen.  En annan svår fråga gäller "den personliga integriteten" men det skulle föra för långt att ta upp detta här.)

Den som sätter gränser för yttrandefriheten, även i välmenande syfte, bidrar i själva verket till obskurantism och uppmuntran till extremister. Men man får aldrig glömma att även om det måste vara tillåtet att yttra sig brutalt och kränkande bör man givetvis först fråga sig om det är nödvändigt och ändamålsenligt att uttrycka sig på det viset. Ibland kanske det är det, oftast kanske inte.