2014 06 29
En lek med identiteter.
They ain't no myskery to life - ya gits borned,
an' tha' all they is to it!
Ovanstående motto beskriver tämligen väl min uppfattning i frågan om "identiteter". Jag har aldrig haft någon anledning att "söka efter mig själv" eller undra "vem är jag egentligen" (eller för den del undra över vad meningen med livet skulle vara). Om jag i något ögonblick av tillfällig förvirring skulle tveka kan jag bara kolla efter på mitt idkort - även om det ofta betraktas med en viss misstänksamhet i Sverige eftersom det är utfärdat av "Svenska Ambassaden i Wien". Det är alltså infekterat av utländskhet.
Men nu tror jag mig ha förstått att hela diskussionen nu rör något annat - man måste veta vilken "grupp" man tillhör. Däremot verkar det vara oklart hur dessa grupper skall definieras och om man t.ex. kan vara medlem av flera dylika? Gruppdefinitionen påminner mig litet om hur några inte helt renläriga vänner i det forna Sovjet beskrev statistikproduktionen där för mig: "Bilar" indelas i tre grupper 1) svarta bilar 2) Mercedes 3) bilar som just svängt till höger i gatukorsningen."
Jag kom först i kontakt med identitetsdiskussion genom att DN år 2004 publicerade en hel artikelserie om "begreppet identitet" vilket enligt DN "har hamnat i blåsväder." "Har identitetspolitiken någon framtid?" frågade sig DN och svarade via en krönikör: "identitetens subjektiva kärna består i en sammanhängande upplevelse av helhet och mening. Individen är en patient som i bästa fall kan bli frisk ".
Blev ni klokare av det? En skribent som jag då inte kände till men som hette Gunnar Pettersson skrev litet mer konkret i DN om det engelska identitetsbegreppet: "Man ska aldrig behöva bevisa att man är den man är. Man är helt enkelt den man påstår sig vara, punkt slut." Jag genmälde litet raljant att det kanske fungerade i England men knappast på banken eller posten i Sverige.
DN:s artikelserie finns givetvis inte kvar på nätet men min kommentar, där jag bla. diskuterar Fredrik Strage och gotisk sagopop finns under rubriken Att lattja med identiteter, som jag f.ö. knyckt av Jolo.
I år är det Svenska Dagbladet som kört en artikelserie om identiteter. Den påbörjades av kollega Håkan Lindgren som ställde sig kritisk till hela begreppet identitetspolitik och menade att den sortens tänkande "förpackar reaktionära idéer som progressivt vänstertänk". Håkan summerar: "Det är genom identiteten vi går mot en fattigare och orättvisare framtid. All stolthet och alla sårade känslor som investeras i kollektiva identiteter innebär att ett samhälle byggt på universella rättigheter inte längre är möjligt."
Jag tyckte det var mycket bra skrivet och ett ord i rättan tid. Men naturligtvis blev han bemött av människor som byggt upp sin identitet på att debattera ämnet, om jag säger så. Det blev en massa skriverier om äppelmos och jag vet inte vad. Håkan fick återkomma med en slutreplik (där han faktiskt såg sig nödsakad att understryka att han inte skrivit sin artikel "för att såra någon"). I ingressen heter det: "Identitetstänkandet är antimodernt och tar oss tillbaka till familj, religion, etnicitet och könsroller. Dagens problem kräver gemensamma lösningar."
Stryk under detta med dubbla streck. Begär ett personbevis från Skattemyndigheten och kolla vad det står. Det är din identitet. Allt annat får du försöka klara på egen hand utan gruppterapi.
Problemet är väl att andra ger dig en identitet oavsett vad du vill, särskilt om du tillhör en lägre ansedd grupp, kvinnor, invandrare, etnisk minoritet, äldre eller yngre, beroende på sammanhanget etc. och därför inte tar dig på allvar, eller inte på samma allvar som om du tillhört den grupp som har makten. Att säga att vi alla är individer är behagligt för den som inte vill att denna ordning skall förändras.
SvaraRaderaDu verkar tala om vissa gruppers diskriminering av andra som dessutom är svagare. Naturligtvis är detta oacceptabelt (för att använda denna inne-klyscha). Men låt mig citera Håkan L.: "Att söka skydd i kollektiva identiteter har kommit att framstå som det enda sättet att försvara sina rättigheter i en orättvis värld, medan det i praktiken är motsatsen. Identitetstänkandet är ett verktyg för att bryta ner de rättigheter vi har vunnit de senaste hundra åren. Det är genom identiteten vi går mot en fattigare och orättvisare framtid. All stolthet och alla sårade känslor som investeras i kollektiva identiteter innebär att ett samhälle byggt på universella rättigheter inte längre är möjligt."
SvaraRaderaOm "ordningen skall förändras" krävs väl just mindre koncentration på specifika identiteter och mera på universella mänskliga (och medborgerliga) rättigheter.
Läs gärna Håkan Lindgrens två artiklar i SvD:s debattserie, kanske speciellt den sista.
(fs - jag uppskattar din kommentar som innehåller en viktig synpunkt. Men jag har som princip att inte tillåta anonyma kommentarer om jag inte vet vem som ligger bakom. Om du vill fortsätta diskussionen -vilket jag skulle välkomna- kan du maila mig om du inte vill framträda med ditt fulla namn.)
fs är jag. fs kom upp automatiskt...
SvaraRaderamitt problem med denna lösning, dvs individualisering, är att identiteter finns så längebåde jag och andra handlar därefter, dvs alltid. Att bortse därifrån och hoppas att vi alla skall bli jämlika i ngn mening är inte bara utsiktslöst utan kontraproduktivt. Särskilt som de som förespråkar denna linje, dvs liberaler, på alla andra områden ivrigt slåss för ökande skillnader. Inte är det identiteten som företagare som ses som problematisk... Hyckleri är en naturlig misstanke. Men att utgå ifrån identiteter är inte hela lösningen. Gammaldags socialister, konservativa fastnade för en identitet som klass, nation, och identitetspolitik kan som allt annat gå för långt.
Anatole France sa det enklare: det är förbjudet för både miljonären och luffaren att sova under Paris broar
SvaraRaderaEtt komplicerat ämnesområde. Det ligger naturligtvis en hel del i det du säger. Men identitetspolitiken har också skapat det "kränkthetssamhälle" som nu förkväver så mycket debatt och inkräktar på yttrande- och åsiktsfrihet. (Och leder till groteska saker som "Tintin i Kongo"!) Och säger man "identitet" så är nästa steg att säga "identitär" och då är man verkligen ute i träsket.
SvaraRaderaDet måste gå att identifiera en politik som syftar till att motverka diskriminering, främja jämlikhet och utjämna klassskillnader utan att för den skull konstruera specialregler för en mängd enskilda grupper.