Clara Immerwahr

"En dropa falldt i sjön
Klang den blot sagta
Och stellet der den foll
Omringedes von kretz till kretz
hvar var det der den fodes, faldt
Och hvarifrån kom den?
Det hvar et lif blot
Och blott en död som kom
För att ervärfa sig et spår
Nu hviler den igen"

Första världskriget. Nationalistiska mördare, egofixerade politiker, okunniga och bördshögfärdiga diplomater, en senil kejsare, en pueril sådan.  Dear Nicky, dear Willy. Det perfida Albion. Sömngångare, missgrepp, vettlöshet. Nya vapen, fruktansvärdare än allt man tidigare sett. Miljontals döda i Flanderns lergropar. Och för ingenting.

Jo för någonting. Fröet till nazismens och Stalindiktaturens ogräs såddes, ogräs man därefter trott vara utrotade men som visar sig vara livskraftiga än idag.

Hundraårsminnet gör sig påmint överallt i Österrike. Film, dokumentärfilm, teater, musikevenemang och andra arrangemang i media och ute på stan. "Wien 1914" visas i aktuellsändningen varje dag. En gripande serie är baserad på dagböcker och minnesanteckningar från offer och deras familjer på båda sidor av fronterna.

För ett par dagar visades filmen Clara Immerwahr. Den berättar en verklig historia och såvitt jag kunnat läsa mig till följer den i allt väsentligt vad som verkligen hände. Clara föddes 1870 i en judisk familj i Breslau. Hennes far var vidsynt och progressiv och stödde sin dotter i allt när det visade sig att hon hade stor fallenhet och intresse för kemi och fysik - inte särskilt vanligt bland flickor på den tiden. Han ordnade ett litet laboratorium åt henne där hon kunde utföra sina experiment. Hon hade ambitionen att studera och fick kämpa mot den tidens alla tänkbara hinder och fördomar men med stöd av några vidsynta manliga kollegor lyckades hon 1900 avlägga doktorsexamen i kemi som första kvinna vid ett tyskt universitet. Med betyget Summa cum laude.

Hon träffade den unge forskaren Fritz Haber, gifte sig och fick en son. Hennes -och kanske även Fritz- dröm var att de skulle arbeta tillsammans och att hon skulle kunna kombinera moderskap och forskning. Till en början gick detta bra och man arbetade på en process för framställning av

"Do you still think you can control them?"

Jag kom att tänka på den här videon efter att ha läst ett blogginlägg hos Thomas Nydahl där det fanns länkar till en film från Sverigedemokraternas Ungdomsförbund. I all sin enkelhet är den så otäck att man fylls av skräck. Budskapet är detsamma som  i den här scenen från filmen "Cabaret" med Michael York och  Liza Minelli från 1972. I den filmen visas den i avskräckande syfte men hos SDU är det fullt allvar.




Nu är jag i ett dilemma: jag borde naturligtvis länka till SDU:s film men det känns oerhört motbjudande. Å andra sidan är väl risken att sprida propaganda hos min begränsade men högkvalitativa läsekrets minimal. Jag gör en kompromiss och länkar till Thomas inlägg så får ni åtminstone jobba litet om ni vill se den. (Det finns  två länkar, välj gärna den norska).

Varför kommer jag att tänka på Ilse Koch när jag ser den unga SDU-flickan?

Do you still think you can control them?

Backlund och Stoltz

Ni som inte röstade. ni är Backlund och Stoltz!

"Var en polis icke genast tillstädes vid ett slagsmål i  ett gathörn, i skymningen, hördes herr Stoltz yttra orden: "Vi göder dem för ,mycket", medan herr Backlund menade "Skattebetalarna har rätt att fordra..." ..........[De båda herrarna] varnade i korus: "Strålen uppåt, för fasen!Uppåt med strålen annars få vi aldrig någon bukt med elden.

Aldrig ingrepo de med sina egna händer, utan inskränkte sig till att vara rådgivande element, överblickande synemän, hojtande väktare, med hundratals "pass på där" - "nej, så duger det inte" - "till höger, till höger" - "ett simtag till" - "längre åt land" - "kasta ut möblerna" - "akta blomsterställningen för attan", och så vidare. Tillropen ljödo i olika tonarter, färgades av alla sorters lynnen; än läto de uppbrusande, än kalla och vederhäftiga, än övergivet sorgsna, liksom klagade de över en hopplös dåraktighet."

(Ur Birger Sjöbergs: Kvartetten som sprängdes, 1924)

Tur att vi har er, alltid redo att ställa till rätta.

Terror I Bryssel

Minst 4 döda vid attentat vid Judiska Muséet i Bryssel. Det är slutpunkten på den väg som börjar med främlingsfientlighet, nationalism, uteslutande och "identitära" rörelser.

Alla demokratiska och humana krafter måste mobilisera sig i kamp mot den extremism, politisk och religiös, som breder ut sig i Europa. Vi behöver inte vara mer "toleranta" än vad lagen kräver.

PS: "Twitter" är värdelöst som nyhetskälla som jag många gånger sagt och upplevt. Massvis med tweets men bara deltagande och böner. Inga nyheter som man inte redan läst i press eller sett på TV.

Free spraken - schtonk!

I Österrike är det litet si och så med yttrandefriheten. Värst är det om någon person eller institution får nys om att du ämnar säga något obehagligt i skrift, en tidning eller en bok. En domstol kan då beslagta tryckverket ifråga innan det kommer till allmänhetens kännedom. Det händer nu och då och leder till stora hysh-hysh hos tryckerier och bokhandlare för att hinna få ut verket innan sanningsministeriet slår till. 1986 lyckades en grävande journalist på så sätt prångla ut sin bok om "Fallet Lucona" - ett försäkringsbedrägeri med massmord som drog flera högt uppsatta politiker med i fallet. Se min essä: En sockerbagare här bor i staden.

Flera gånger har kabaréartister fällts för "förtal" av politiker, oftast när Haiders och FPÖ:s bruna rötter tagits upp. Ofta försöker man komma undan genom att uppdatera de satiriska kupletterna i Johan Nestroys pjäser, t.ex. Lumpazivagabundus. Ett mycket intressant fall inträffade nyligen när telefonavlyssningsprotokoll lades fram i en rättegång som bevis mot förre finansministern Grasser och diverse FPÖ-pampar. Rättegången var offentlig men protokollen fick inte vidare offentliggöras. De lästes dock omedelbart upp av tre välkända kabaréartister för fullsatta hus. Man läste replikerna ordagrannt utan tillägg eller parodieringar. Publiken vred sig av skratt och myndigheterna kunde den gången ingenting göra eftersom det rörde sig om "konstnärlig verksamhet" på något sätt. (Protokollen finns nu fullt tillgängliga.)

Att uttrycka nazistiska åsikter eller förneka förintelsen o.likn. är straffbelagt, med mycket hårda påföljder. Detta tillämpas också. Det är då fråga om ett brott som kallas "Widerbetätigung". De snälla människorna i det oockuperade Sverige tycker nu att det är för hemskt att figurer som "historikern" Irwing eller biskop Williamson och diverse franska förintelseförnekare inte får säga

Mellanspel på Söder

Vad är det för ena dårar som härjar i stan, serru
glada som barn, med sitt sattyg till plan
en prick och en knäpp på näsan så att han blir bränd
det skulle han som river på Lilla Skinnarviksgränd
Gustav Lindströms visa, Olle Adolphson

Genomförandet av den s.k. "Nya Slussen" är väl nu ett ostoppbart faktum. För att få en blick in i framtiden titta gärna en gång till på filmen Stoppa vansinnet - Rädda Slussen.

De politiska och ekonomiska aktörerna bakom nybygget har bufflat igenom sina intressen emot allt motstånd, ned kraftigt understöd från intressenter och anonyma skribenter. En viktig del i projektet var bussterminalen i Katarinaberget. Den stoppades i domstol - slussbygget fortsätter som om ingenting hänt.  Hela detaljplanen upphävdes efter ett överklagande av en husägare som skulle få värdet av sin fastighet avsevärt reducerat. Stockholms stad erbjuder den överklagande en massa pengar och andra förmåner varpå denne drar tillbaka sitt överklagande. Förvaltningsdomstolen finner att detta inte kan karaktäriseras som muta (!). Finansieringen av projektet är fullständigt oklar. Ingen trovärdig uppskattning av de totala kostnaderna har visats. I vad som antingen var ett anfall av naiv optimism eller ett försök att slå dunster i kritikernas ögon tänkte sig staden att Mälarkommunerna skulle bidra till finansiering vilket dessa naturligtvis med ett hånleende avvisade.

Självfallet kommer en del av kostnaderna att täckas genom hyresintäkter från betalningskraftiga företag som flyttar in i de fula husen på och runt Slussen. De välkända och uppskattade utsiktsvyerna blir då förbehållna de som har tillträde till husen - inte lär det bli allmänheten. Det är väl inte helt orealistiskt att gissa att Berg arkitektkontor och andra intresserade har första tjing på de nya lokalerna.

En person vid namn Magnus Orest på YIMBY har i en beryktad artikel krävt att äldre personer, personer med kulturella, estetiska eller historiska intressen inte skall yttra sig i Slussenfrågan eftersom de inte är målgrupper för projektet.  Många äldre kommer ju t.ex. inte längre att vara med oss när nya Slussen äntligen står klar. (Orest har f.ö. i en annan artikel sagt till Benny Andersson att "hålla käften" eftersom Benny bara är orolig för att ombyggnaden skall störa hans verksamhet på Mariatorget - hur nu detta skulle gå till.)

Från vad man kallar "Söders höjder" får man ibland, helt oväntat, glimtar av utsikt över Strömmen och Djurgården. Det är inga storslagna perspektivyer det är fråga om utan just glimtar, kanske i gatans förlängning, som bidrar till den speciella charm som Södermalm har och som man nog inte skall tillhöra YIMBYs målgrupper för att kunna uppskatta. Jag talar om Fjällgatan, Katarinavägen, Fåfängan, Bellmansgatan, Bastugatans krön. Allt detta kommer att försvinna och ersättas med fula betong- eller smutsiga glashus. Här är några bilder (som vanligt klickbara)

Bellmansgatan/Brännkyrkagatan

Bellmansgatan/Bastugatan

Och om ni tror att det ser ut så här på Skeppsbron så tror ni fel. Alla båtarna (utom Djurgårdsfärjan) är sedan länge borta.

Man måste fråga sig vilka intressen det är som ligger bakom den beslutade lösningen. Att Slussen måste renoveras ordentligt och att det skulle ha gjorts för länge sedan tror jag att de flesta kan vara överens om. Om detta hade inneburit att klöverbladslösningen behållits eller ej är en sak man hade kunnat diskutera. Alternativa lösningar som hade varit bättre och billigare och snabbare att genomföra fanns vilka dessutom inte hade inneburit att ovärderliga skönhetsvärden offrats. Men i politikernas och byggkoncernernas propaganda -och här inkluderar jag skribenterna på YIMBY, anonyma eller inte-  framställdes de som inte ville ha Fosterförslaget som bakåtsträvare som ville behålla dagens nerslitna och nedsmutsade Sluss. Så var ju inte alls fallet. Hur kommer det sig att man har kunnat kasta alla demokratiska, etiska, estetiska, kulturella värden över bord och även alla ekonomiska, finansiella, miljömässiga och handikappanpassade hänsyn? Vilken roll har rättsväsendet spelat i detta? Är det politikernas egennytta som drivit processen eller är det tvärtom om så att maktberusade tjänstemän dragit ointresserade och inkompetenta politiker med sig? Byggindustrins och de finansiella institutionernas roll står väl redan klar.

När projektet om något tiotal år avslöjas som det improduktiva och dyrbara pyramidbygge det är och finansiella och andra nackdelar står klara kanske en sanningskommission kan försöka reda ut det.  Men då är många av Magnus Orests "målgrupper" inte med längre.Men deras barn och barnbarn.

Cui bono? Vem tjänar på den beslutade lösningen?

O vandrande vålnad

Jag läser sällan svenska papperstidningar, delvis av finansiella skäl men också andra... Man går miste om en hel del men å andra sidan sparar man tid vilket numera är den dyrbaraste tillgången.

Emellertid köpte jag på Arlanda måndagens utgåva av Svenska Dagbladet. Ett helt uppslag handlar om EU-valet. Maria Ludvigsson är orolig för att alla kandidater blivit "federalister". Att MP och V vill ha en skatt på finansiella transaktioner menar hon är "att sälja ut närhet för egen överhet i egna hjärtefrågor." Tänk att även de hjärtnupna federalisterna Merkel och Hollande också sålt ut! Så går det när EU vägrar att följa den svenska modellen.

Ludvigsson menar också att kandidaterna inte är tydliga med budskapet att det krävs att EU får mindre makt för att de skall kunna arbeta för sina "hjärtefrågor". Att fri rörlighet är bra är alla överens om men märkligt nog, enligt Ludvigsson, finns det de som vill stoppa möjligheten att fritt importera klordoppade kycklingar.  Har man sagt A får man säga B alltså.

Hur annorlunda då strax bredvid där Pernilla Ström skriver en sympatisk krönika om hur att vi tar allt som är bra med EU för givet. Hon varnar för de högerextrema, EU-fientliga och isolationistiska krafter som profiterar på vårt tanklösa för-givet-tagande och ointresse för att rösta.

Reinfeldt uttrycker sitt stöd för möjligheten för internationella storföretag att stämma enskild stater om man menar att politiken inkräktar på deras vinstintressen. Hur han ställer sig till klordoppade kycklingar framgår inte men har man sagt A får man väl säga B även om man får litet hormoner och antibiotika på köpet.

Men det är långt från bara EU i tidningen. En artikel berättar om en konstig skola i Uppsala där eleverna hälsar på läraren som "Herr Östling", där I-pads och mobiler inte förekommer i klassrummen. Kommer man för sent bli man uppskriven och vid upprepade förseelser kan man t.o.m. få "sitta kvar" eller som en lärare uttrycker det "ta igen den lektionstid man missat". Struktur och ordning är hedersord. Det är kö för att få komma in i skolan.

Men hörni, så kan vi ju inte ha det. Det strider ju direkt mot den svenska modellen. Och hur mycket jämlikhet är det om dessa elever får bättre resultat och möjligheter än de som skolkar och surfar?

Roligast är spalten "Kvalitetsredaktör". Där hävdar denne att en flagga "kan halas både nedåt och uppåt." Som avsutten kulsprutesergeant i armén vänder jag mig bestämt emot detta. Mittåt.



Bildkvaliteten är usel men kanske kan ni ändå läsa ut att det var Kain som dödade Abel och inte tvärtom som man skulle kunna tro.

Så en förklaring till rubriken. Jag ser att Sv.D i motsats till DN fortfarande har några tecknade serier kvar bl.a. den odödlige Fantomen. Eftersom jag redan "har läst alla fria artiklar denna månad" får jag aldrig reda på hur det gick för Dragos, Guran och Devil. Det finns dock nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man och sveper sin mjölk på de skummaste barerna. Kanske ses vi där.

Bullfest, bullfest hela dan

Vill bara hänvisa till ett kanske alltför uppsluppet inlägg på Euroflarn: Bullfest i juni.  Men jag kunde inte låta bli. I vart fall kan ni hitta två fina sånger där.

Vårpromenad i sköna Stockholm

 

Hur kan du säga att du är ensam
och att solen aldrig lyser på din väg?
Tag min hand och låt mig ta dig
genom Stockholms gator
Och du skall få se sånt som nog
får dig att ändra dig.





Götgatan - Ringvägen - Folkungagatan i blek vårsol. Så mycket importerad fattigdom! Och så mycket alldeles hemgjord fattigdom, hemlöshet och utslagning!

Ralph McTell Streets of London. Men bilderna kunde vara härifrån.

Skandal att inte Rumänien gör nånting....

I all hast

Tidningarnas rapportering (DN, SvD, Aftonbladet) ang. KU:s granskning av NUON affären är direkt undermålig. Ingenstans kan man läsa utskottets egen text. Bara koncentrerar sig på "storbråk", "oenighet" osv. Vad man kan gissa sig till genom att läsa vad som skrivs (bl. a. en "live chat") är att den röd-gröna majoriteten i utskottet kritiserar Olofsson och Reinfeldt (men märkligt nog inte Borg?) men att de borgerliga inte ställer upp på det. Man vill ha mildare kritik mot Olofsson och ingen kritik alls av Reinfeldt.

Vad kritiken innebär, om det är en s.k. "prickning" eller något mildare har i vart fall inte jag kunnat utläsa av tidningsrapporterna. Inte heller vad den kan tänkas få för konsekvenser. Förmodligen inga alls.

Sorgligt att en affär av denna storleksordning skall avgöras enligt partipolitiska linjer. Det står ju fullt klart att någon ljuger rakt upp och ner: antingen Reinfeldt och Borg eller Olofsson. Möjligen alla tre. Men om nu utskottet inte haft kompetens nog att utreda detta ter det sig orimligt att statsministern skall kunna undgå kritik därför att han, enligt egen utsago, inte känt till den gigantiska affären med skattebetalarnas pengar förrän han "läste om den i tidningen". Utifrån min personliga erfarenhet ter det sig likaså helt orimligt att finansministern inte skulle ha känt till affären.

Men kanske är det så som moderatrepresentanten Per Bill (of Patricia fame) säger upprepade gånger i utskottet att Statsministerns ansvarighet bara är  att organisera regeringens arbete. Den borgerliga majoriteten verkar acceptera detta. En oberoende iakttagare frågar ju sig då hur det kommer sig att denne administratör ideligen uttalar sig offentligt i politiska frågor.

Man kan givetvis ha mycket olika uppfattningar om alliansens politik och dess resultat efter två mandatperioder liksom om just dessa partier bör få fortsätta eller ej. Men hela NUON-affären är ju inte en fråga om politik utan om inkompetens, schabbel, bristande omdöme och kanske framför allt undermålig organisation och kommunikation. Olofsson har naturligtvis fallit till föga för den yvige Josefssons önskan att få bli en global tycoon. Bedövad av strålglansen från denne internationellt lovordade aktör som hyllats av Financial Times för sin "best acquisition of the year" har hon kört över sina egna tråkiga tjänstemän som insett hur vansinnig affären var.

Att KU inte kunnat enas i en sådan fråga visar väl att man fullständigt struntar i sitt mandat och bara lyft partipolitiken ett snäpp högre.

Dä gånt å förklara för den som ingenting begrip

Det här inlägget skulle kanske ha publicerats på Euroflarn  och kanske därmed ökat antalet läsare med 50 %, dvs. från 2 till 3, men eftersom det är mera en diatrib över liv och samhälle så får det bli här även om det handlar om Europa.

Europavalet närmare sig med förfärande fart. När jag i TV ser en intervjuad man från Arjeplog på gnälligaste norrbottniska säga "Man känne säj så maktlös" känner jag mig som Huss på bålet. När jag läser långa bloggtexter om varför man inte skall rösta från folk som uppenbarligen skulle ha förutsättningar att begripa bättre ville jag hellre citera en annan norrlänning: "Dä gånt å förklara för den som ingenting begrip."

Men det finns i sanningens namn en hel del som är svårt att begripa t.ex. varför de svenska socialdemokraterna toppar sin lista med en person som är emot EU och anser att Sverige aldrig borde ha gått med. Varför Gunnar Hökmark (m) jobbar hårt och framgångsrikt med att få bankunionen på fötter och sedan inte vill att Sverige skall gå med. Varför Anna-Karin Hatt tycker att det är dumt att EU lyckats sänka roamingavgifterna för mobiltelefoni. Varför folkpartiet och piratpartiet sätter sina bästa europapolitiker på icke valbar plats.

Mir fällt zu Jonas Sjöstedt nichts ein.

I teve ser jag öppningen av Wiener Festwochen där 40000 människor trotsade regnet och jublade åt körer från 8 länder (Österrike, Tyskland, Frankrike, Bulgarien, Lettland, Litauen, Finland, Kroatien ) som sjunger tillsammans ”Fångarnas kör” och Europahymnen. En känd skådespelare läste en text från en överlevande ur Warsawas ghetto (Arnold Schönberg) och man spelade en sats om uppståndelsen ur en Mahlersymfoni. Svårt att tänka sig då att krig, fascism och nationalism skall kunna göra sig gällande i Europa igen. Men det var nog bara ett ögonblicks eufori. Snart kommer verkligheten och trampar en på tån.

Jag läser ingående analyser och referat om den direktsända TV-duellen mellan toppkandidaterna i EP-valet. Frågan om Merkel och ett par andra skall kunna sätta sig över valresultatet när det gäller att utse en Kommissionspresident diskuteras ingående. Den allmänna meningen verkar vara att hon får ge sig även om Merkel själv och van Rumpoy är av annan mening (den senare: "Väljarna begriper nog vem det är som verkligen bestämmer"!)

Dock har Juncker och Schulz en svår konkurrent om tevetittarna i Conchita Wurst som sänds samtidigt.

När jag sitter i Stockholm och läser och ser allt detta får jag en känsla av att Sverige är en alldeles egen liten planet strax bortom Pluto. Med undantag för Carl Bildt som en interplanetär meteorit som kan slå ner var som helst.

Men jag håller tummarna för Juncker och Schulz (även om jag helst velat ha Verhofstadt). Och för Conchita förstås.

De mortuis inte särskilt mycket bene

Chicagoprofessorn Gary S. Becker, mottagare av  Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne ("nobelpriset i ekonomi") år 1992 har avlidit 83 år gammal.  (En kort självbiografi finns på nobelprize.org.)

Som man kan se av biografin hade Becker en beundransvärd och beaktansvärd karriärväg bakom sig. Han kom från ett hem med enkla förhållanden men visade en oerhörd studieflit och även -begåvning som trots konkurrerande intressen (handboll, matematik, sociologi) så småningom ledde till de högsta höjderna inom den ekonomiska vetenskapen. Kommittens motivering till priset var "for having extended the domain of microeconomic analysis to a wide range of human behaviour and interaction, including nonmarket behaviour".  Han var alltså en self-made man och förtjänar beundran och aktning för den lysande bana han lyckades mejsla ut.

Nu hör det ju till anständigheten att man bara skall skriva snälla saker om folk som dött men jag får erkänna att det blir litet svårt för mig när det gäller Becker. Alternativet är ju att hålla tyst men eftersom jag tidigare givit mig på personligheter som Karajan, Alia Izetbegovic, Marika Rökk och självaste Jacques Derrida må det väl vara mig obetaget att ta ett steg till.

På den alldeles utmärkta siten Ekonomistas skriver Daniel Waldenström en beundrande artikel om Becker. Om denne skriver han

...and tell Tchaikovsky the news!

Årets Polarpris gick till två kontroversiella eller åtminstone nyskapande musiker - ett fantastiskt fint val.

För ett antal år sedan fick jag uppleva den s.k."First Night" i Boston , dvs nyårsaftonsfirande då ca 1 miljon människor driver omkring och konsumerar teater, musik, mat och andra kulturyttringar (allt alkoholfritt) och avslutas med ett gigantiskt fyrverkeri.  Man kan köpa en särskild knapp som ger inträde till det mesta.

På en liten teater någonstans fick vi se och höra Peter Sellars berätta och förklara det stycke som skulle framföras och som han hade "iscensatt": Bachs Cantata Ich habe genug, BWV 82.  Sellars är en av de få personer som muntligt kan presentera musik på ett sätt som blir både levande och begripligt samtidigt som den humoristiska ådran alltid finns där. Bernstein och Sten Broman var andra sådana personligheter. Tyvärr minns jag inte namnet på sångerskan som sjöng efter presentationen men det var en uppenbarelse, ett av dessa avgrundsdjupa musikaliska ögonblick som man aldrig glömmer. Omedelbart efter hemkomsten till Wien gick jag in i en musikaffär och utan vidare krusiduller sade jag direkt till försäljaren :"Ich habe genug!" Han vände sig om, rotade i hyllorna och efter ett par minuter kunde han visa mig 3 olika versioner av Bachkantaten!

Här är emellertid en fin version som inte har något med Sellars att göra annat än via mina "hågkomster ur ett dåligt minne.": Ich habe genug.

Chuck Berry - det var tider när rock betydde rock-and-roll och inte nutida skränande och helgalna trumslagare utan varje tillstymmelse till vare sig talang, text eller melodi. Här är en klassiker (som ju senare tagits upp av många artister bl.a. The Beatles): Roll over Beethoven (and tell Tchaikovsky the news).

Och, weil es so schön war, som vi säger i Euroland en annan klassiker: Johnny B. Goode dock inför ett märkbart oentusiastiskt auditorium.

Jag är säker på att Sellars och Chuck kommer att finna varandra på galan. Om de inte redan gjort det.

Kielos och taxichaufförerna

Katrine Kielos krönika i DN 4/5 kan inte få stå oemotsagd. Det är länge sedan man läste en så förvirrad och ofokuserad krönika på ledande plats i en stor svensk dagstidning.

Katrine Kielos tycker att gulaschsoppan på Café Landtmann är för salt. Hon förvånas över att kaffet serveras med ett glas vatten. "Tidningarna läses på pinne" - varför det? Man dricker "aperol spritz" - det tror jag väl inte ändå men en "weiss gespritz" hör till standardbeställningarna.  Hon tycker att Landtmann är "bullrigt" och uteserveringen "ful". Katrine Kielos hittar inga invandrare förrän hon åker ut till vad hon omedvetet lustigt kallar "Grossgeldseidlung"  (skall naturligtvis vara "Grossfeldsiedlung"). Jag tillåter mig att tvivla på att hon verkligen var där. Hade hon velat kunde hon i stället ha tagit spårvagnen till Ottakring för att få en påtaglig och ingående bild av invandrarproblematiken om hon velat se hur "villkoren kan se ut för stora grupper".

1914 valsade man givetvis inte speciellt mycket i Wien som Kielos tror.  Uttrycket "Wien dansar och ler"  myntades om Wienkongressen  1814 och har sedan blivit en kliché i turistreklamen. (Jag tror f.ö. inte att  Tito eller Hitler besökte Café Central - det sägs visserligen ofta så speciellt i turistreklamen. Tito var verkstadsarbetere långt utanför Wien och Hitler var utfattig och sjabbigt klädd - jag tror knappast att någon av dem ville eller kunde besöka detta kafé. Trotskij och Stalin var däremot där och troligen också Lenin. Men jag klandrar inte Kielos på just denna punkt, informationen är bristfällig.)

Det finns massvis med egendomligheter och konstiga detaljer i artikeln. Fakta om historia, kultur och stadsbyggnad verkar snarast vara hopklippta från Wikipedia. Men naturligtvis är den viktigaste frågan: vad är det egentligen hon försöker säga? Rubriken är "Europas sista sommar". Det tar tid att lista ut vad hon menar med det. Större delen av artikeln går ut på att framställa Wien som en förstenad, ålderdomlig stad som bara lever på sitt förflutna. Mot slutet klarnar det dock: det är själva EU hon är emot! Omedvetet komiskt blir det

Vi avbryter denna blogg för ett (inte särskilt) viktigt meddelande!

Kära eventuella läsare! Det blir en period av blogstiltje här på Flarnfri, någon dryg vecka troligen. Kommentarer kommer dock att läsas och besvaras.

Men gå inte för långt bort! "I'll be back" som man säger i Österrike.

Låt tusen gurkor krökas!

EU skall inte lägga sig i så mycket! Det är det genomgående temat från höger till vänster inför det förestående valet till Europaparlamentet. En bloggarkollega skriver om de svenska partiernas inställning:

"De tycks ha bestämt sig för en gemensam visa: EU lägger sig i för mycket... vilket väl är ungefär detsamma som i Österrike då.

Utom att de vill att EU ska hantera Ukraina.
Och ungdomsarbetslösheten.
Och klimatproblemen.
Och den ekonomiska krisen.
Och jämställdheten.
Och förstås den inre marknaden.

Men annars! så ska EU sluta lägga sig i."

På Euroflarn har jag skrivit en längre utläggning om detta och påpekat vem det är som verkligen bestämmer. Läs gärna Låt tusen gurkor krökas!  Där finns en rolig video för Monty Pythonfans också.

Det var en gång...

Österrikiska tidningen Die Presse har som många andra tidningar en löpande serie kallad "Idag för 100 år sedan". Det är en i många avseenden intressant och ofta roande läsning. ("Absolut ingen anledning till oro på Balkan", "Den italienska futuristen Marinettis skandalkonsert", "Kejsar Franz Joseph arbetar för mycket", "Kejsarens bronkialkatarr - Österrike oroat!" osv. osv.)

Emellertid fastnade jag för följande stycke: "Vill ukrainarna till Ryssland?" Innan jag nu återger denna text i min klumpiga översättning ber jag enträget eventuella läsare att inte tolka in några nutidspolitiska avsikter från min sida. Det är absolut inte meningen, jag vill bara försöka visa att det inte var så enkelt för 100 år sedan heller.

(Förklaring: "Rutener" - på tiden gängse beteckning för ukrainare inom det österrikisk-ungerska imperiet. "Galizien" - det till Habsburgmonarkin hörande området mellan Polen, Ungern och Ryssland, med huvudstad Lemberg, numera Lviv i Ukraina).

De ryskvänliga ideernas framgång i Galizien har gynnats av Österrikes bristande intresse för vad som händer bland rutenerna. De gamla, ortodoxa, rutenerna kände sig isolerade och sökte en gynnare. De hittade en i Ryssland. De officiella kretsarna i Petersburg kom att uppmärksamma Galizien. Ryskvänliga  agitatorer fick stora penningbidrag. Men snart visade det sig att denna med hjälp  av massivt understöd av ryska pengar uppflammande agitation stötte på naturliga hinder. nämligen omöjligheten att förvandla de ryssvänliga idéerna till en massrörelse. Den ryska  tanken anammades på sin höjd av enskilda individer men hade inga utvecklingsmöjligheter hos folkmassan. "Regionens nationella enighet med Ryssland" predikades för döva öron.

(Not: ang nutidpolitik. Sedan jag skrivit en del om Ukraina har jag ffg kunnat notera en del besök från Ryssland i statistiken. Putin har ögonen på Flarnfri!)