Österrikiska tidningen Die Presse har som många andra tidningar en löpande serie kallad "Idag för 100 år sedan". Det är en i många avseenden intressant och ofta roande läsning. ("Absolut ingen anledning till oro på Balkan", "Den italienska futuristen Marinettis skandalkonsert", "Kejsar Franz Joseph arbetar för mycket", "Kejsarens bronkialkatarr - Österrike oroat!" osv. osv.)
Emellertid fastnade jag för följande stycke: "Vill ukrainarna till Ryssland?" Innan jag nu återger denna text i min klumpiga översättning ber jag enträget eventuella läsare att inte tolka in några nutidspolitiska avsikter från min sida. Det är absolut inte meningen, jag vill bara försöka visa att det inte var så enkelt för 100 år sedan heller.
(Förklaring: "Rutener" - på tiden gängse beteckning för ukrainare inom det österrikisk-ungerska imperiet. "Galizien" - det till Habsburgmonarkin hörande området mellan Polen, Ungern och Ryssland, med huvudstad Lemberg, numera Lviv i Ukraina).
De ryskvänliga ideernas framgång i Galizien har gynnats av Österrikes bristande intresse för vad som händer bland rutenerna. De gamla, ortodoxa, rutenerna kände sig isolerade och sökte en gynnare. De hittade en i Ryssland. De officiella kretsarna i Petersburg kom att uppmärksamma Galizien. Ryskvänliga agitatorer fick stora penningbidrag. Men snart visade det sig att denna med hjälp av massivt understöd av ryska pengar uppflammande agitation stötte på naturliga hinder. nämligen omöjligheten att förvandla de ryssvänliga idéerna till en massrörelse. Den ryska tanken anammades på sin höjd av enskilda individer men hade inga utvecklingsmöjligheter hos folkmassan. "Regionens nationella enighet med Ryssland" predikades för döva öron.
(Not: ang nutidpolitik. Sedan jag skrivit en del om Ukraina har jag ffg kunnat notera en del besök från Ryssland i statistiken. Putin har ögonen på Flarnfri!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar