Kielos och taxichaufförerna

Katrine Kielos krönika i DN 4/5 kan inte få stå oemotsagd. Det är länge sedan man läste en så förvirrad och ofokuserad krönika på ledande plats i en stor svensk dagstidning.

Katrine Kielos tycker att gulaschsoppan på Café Landtmann är för salt. Hon förvånas över att kaffet serveras med ett glas vatten. "Tidningarna läses på pinne" - varför det? Man dricker "aperol spritz" - det tror jag väl inte ändå men en "weiss gespritz" hör till standardbeställningarna.  Hon tycker att Landtmann är "bullrigt" och uteserveringen "ful". Katrine Kielos hittar inga invandrare förrän hon åker ut till vad hon omedvetet lustigt kallar "Grossgeldseidlung"  (skall naturligtvis vara "Grossfeldsiedlung"). Jag tillåter mig att tvivla på att hon verkligen var där. Hade hon velat kunde hon i stället ha tagit spårvagnen till Ottakring för att få en påtaglig och ingående bild av invandrarproblematiken om hon velat se hur "villkoren kan se ut för stora grupper".

1914 valsade man givetvis inte speciellt mycket i Wien som Kielos tror.  Uttrycket "Wien dansar och ler"  myntades om Wienkongressen  1814 och har sedan blivit en kliché i turistreklamen. (Jag tror f.ö. inte att  Tito eller Hitler besökte Café Central - det sägs visserligen ofta så speciellt i turistreklamen. Tito var verkstadsarbetere långt utanför Wien och Hitler var utfattig och sjabbigt klädd - jag tror knappast att någon av dem ville eller kunde besöka detta kafé. Trotskij och Stalin var däremot där och troligen också Lenin. Men jag klandrar inte Kielos på just denna punkt, informationen är bristfällig.)

Det finns massvis med egendomligheter och konstiga detaljer i artikeln. Fakta om historia, kultur och stadsbyggnad verkar snarast vara hopklippta från Wikipedia. Men naturligtvis är den viktigaste frågan: vad är det egentligen hon försöker säga? Rubriken är "Europas sista sommar". Det tar tid att lista ut vad hon menar med det. Större delen av artikeln går ut på att framställa Wien som en förstenad, ålderdomlig stad som bara lever på sitt förflutna. Mot slutet klarnar det dock: det är själva EU hon är emot! Omedvetet komiskt blir det
när hon skriver att en av  "Europapolitikens stora ödesfrågor 2014 har varit Storbritanniens omförhandling av sina medlemsvillkor" och tror att "kontinenten" är orolig för vad som skulle hända om UK lämnade EU. Hur skulle det då bli med "balansen"?

Då förstår man plötsligt bättre. Kielos sitter och hukar i det London som en gång var en politisk och kulturell  världsstad men numera huvudsaken är en spelplan för finansmarknadsaktörer och spekulanter. Det är ett allt igenom brittiskt perspektiv hon anlägger. Från Europas regeringar och kommissionen kommer naturligtvis läpparnas bekännelse. Men sanningen är att ingen utanför England är särskilt orolig. I hemlighet tycker nog både politiker och tjänstemän att det vore skönt att bli av med britterna som utgör den största bromsklossen för europeisk integration och samarbete. Eftersom andra länder (även t.ex. Rumänien, Bulgarien och Grekland) tack vare Ms.Thatcher varje år betalar en stor del av Storbritanniens medlemsavgift blir  effekten på budgeten minimal. Då  är det alltså det som är "Europas sista sommar"? Nästa år kanske England beslutar sig för att  lämna EU efter folkomröstningen och så är det slut med Europa. Tror uppenbarligen Katrine Kielos.

Men någonting måste väl komma i stället? Och då är vi framme vid en annan av Kielos käpphästar: föraktet (eller skräcken?) för det tyska! Hon citerar utförligt och njutningsfullt de groteska vanföreställningar om Tyskland  som man kan finna hos gemene man i England (taxichaufförer!) , rakt av och utan att ta avstånd från dem. Euron är resultatet av en tysk konspiration när man nu misslyckades att ta över Europa i två världskrig. Basil Fawlty var åtminstone rolig ("don't mention the war") men det här blir bara patetiskt.

För några år sedan skrev Katrine Kielos en satir där hon ville framställa Jan Björklund som åtminstone halvnazist. Som tecken på detta skrev hon att han gillade marschmusik och läste Frankfurter Allgemeine på morgonen. Reflektioner obehövliga.

På Café Landtman kan du nog läsa FAZ "på en pinne" så då förstår man vilka som sitter där!

Min slutsats blir att det som Kielos kallar "Europas sista sommar"  kanske snarare borde heta "En ny vår för Europa?".

I slutet av krönikan sammanfattar författaren krönikan (eller ?) "Dagens Österrike omfamnar inte de värden som gjorde Wiens glansdagar möjliga: öppenhet, pluralism, konstnärlig samt intellektuell experimentlust." Det är ju ren lögn och förtal och får en att undra om hon verkligen varit i Wien eller bara läst om staden i Daily Mail. Allt detta finns nämligen i hög grad. Att alla Wagner och Mozartföreställningar blir utsålda betyder inte att det inte också finns en betydande  konstnärlig och intellektuell experimentlust, Speciellt gäller detta litteratur och teater.  Ingen annan stad - tror jag mig kunna säga - gör så mycket för att lansera och presentera annars okänd "östeuropeisk" litteratur. Integration och samarbete mellan olika kulturgrupper förekommer på de mest skilda områden och gynnas och understöds av politik och media. Inte minst den statliga televisionen gör en storartad insats på detta område.

36  körer av olika slag har tävlat om en (1) plats vid invigningen av de årliga  Wiener Festwochen om en vecka.  Man sjöng allt från ABBA till Beethoven och Mahler. Den kör som vann kommer bla. att framföra "Ode an die Freude" tillsammans med körer från ett stort antal EU-länder (inte Sverige)  som en manifestation för europeisk sammanhållning, kallad Europe sings. Om vädret blir vackert kommer ca 40000 personer att samlas på Rathausplatz för att lyssna till detta.

Många av de problem som Kielos talar om är högst reala. Rasism, främlingsfientlighet och framgång för de nationalistiska och högerextrema  partierna -särskilt bland ungdomen- är tragiska realiteter. Korruptionen (i Österrike) är förmodligen den värsta utanför kretsen av "the ususal suspects". De politiska strukturerna är mejslade i sten.  Där har hon rätt och det korporativistiska inslaget, nedärvt från austrofascismen, gör verkliga reformer praktiskt taget omöjliga.  Men nog kunde den som ville teckna liknande nidbilder om London. Eller Stockholm.

Men Kielos har aldrig varit någon nyanserna mästare. Hennes beryktade krönika i Aftonbladet där hon kom ut som kulturrelativist och menade att man inte skulle bekämpa vidskepelse och New Age eftersom det fanns så mycket ondska i finansvärlden var ett lågvattenmärke. Hennes bok om "The Economic Man" var en anhopning av missuppfattningar och allmänna konstigheter. ( Jenny Marias avrättning här. Mina egna funderingar här: My melancholy baby.) För mig är det något av ett mysterium att hon fått den stjärnstatus hon har bland yngre svenska intellektuella. Kanske visar det bara hur svag konkurrensen är (i traditionella media).


Uppdatering 20:00 En annan sak som visar Kielos ytliga kunskap om Wien är att hon helt förbigår stadens ställning som ett internationellt centrum. I Vienna International Center finns åtminstone ett halft dussin FN-organisationer främst naturligtvis IAEA, Internationella atomenergiorganisationen, som har en central roll i övervakandet av kärnvapenspridning, inte minst i samband med Iran. Men också UNIDO, Organisationen för industriell utveckling, som spelar en viktig roll för hållbar utveckling, inte minst vad gäller miljö- och klimatfrågor. Det i dagarna så aktuella OSCE har sitt säte i Wien, likaså OPEC. I morgon sammanträder 30 utrikesminstrar i Europarådets regi i Wien för att diskutera Ukraina. Både Ukraina och Ryssland deltar.

De flesta organisationerna finns i det hypermoderna Donaucity, på "andra" sidan Donau. Arkitektoniskt mycket intressant. Stadsbyggnadsmässigt kan man ha sina synpunkter och jag tror inte att Yimby skulle gilla det. Men det är imponerande och har mycket litet med Johan Strauß att göra.

De internationella organisationerna och framför allt konferensverksamheten spelar en stor positiv roll i staden Wiens ekonomi. Bidrar i hög grad till att göra staden internationell och kosmopolitisk. Det är en aktiv och dynamisk verksamhet,  långt ifrån "förstenad" och fast i en förfluten tid. Även om deltagare och tjänstemän på kvällarna kanske besöker Operan eller sätter sig på någon Heuriger och dricker sin Viertel medan man lyssnar på gamla Wienerlieder.