5 maj 2014

Kielos och taxichaufförerna


Katrine Kielos krönika i DN 4/5 kan inte få stå oemotsagd. Det är länge sedan man läste en så förvirrad och ofokuserad krönika på ledande plats i en stor svensk dagstidning.

Katrine Kielos tycker att gulaschsoppan på Café Landtmann är för salt. Hon förvånas över att kaffet serveras med ett glas vatten. "Tidningarna läses på pinne" - varför det? Man dricker "aperol spritz" - det tror jag väl inte ändå men en "weiss gespritz" hör till standardbeställningarna.  Hon tycker att Landtmann är "bullrigt" och uteserveringen "ful". Katrine Kielos hittar inga invandrare förrän hon åker ut till vad hon omedvetet lustigt kallar "Grossgeldseidlung"  (skall naturligtvis vara "Grossfeldsiedlung"). Jag tillåter mig att tvivla på att hon verkligen var där. Hade hon velat kunde hon i stället ha tagit spårvagnen till Ottakring för att få en påtaglig och ingående bild av invandrarproblematiken om hon velat se hur "villkoren kan se ut för stora grupper".

1914 valsade man givetvis inte speciellt mycket i Wien som Kielos tror.  Uttrycket "Wien dansar och ler"  myntades om Wienkongressen  1814 och har sedan blivit en kliché i turistreklamen. (Jag tror f.ö. inte att  Tito eller Hitler besökte Café Central - det sägs visserligen ofta så speciellt i turistreklamen. Tito var verkstadsarbetere långt utanför Wien och Hitler var utfattig och sjabbigt klädd - jag tror knappast att någon av dem ville eller kunde besöka detta kafé. Trotskij och Stalin var däremot där och troligen också Lenin. Men jag klandrar inte Kielos på just denna punkt, informationen är bristfällig.)

Det finns massvis med egendomligheter och konstiga detaljer i artikeln. Fakta om historia, kultur och stadsbyggnad verkar snarast vara hopklippta från Wikipedia. Men naturligtvis är den viktigaste frågan: vad är det egentligen hon försöker säga? Rubriken är "Europas sista sommar". Det tar tid att lista ut vad hon menar med det. Större delen av artikeln går ut på att framställa Wien som en förstenad, ålderdomlig stad som bara lever på sitt förflutna. Mot slutet klarnar det dock: det är själva EU hon är emot! Omedvetet komiskt blir det
när hon skriver att en av  "Europapolitikens stora ödesfrågor 2014 har varit Storbritanniens omförhandling av sina medlemsvillkor" och tror att "kontinenten" är orolig för vad som skulle hända om UK lämnade EU. Hur skulle det då bli med "balansen"?

Då förstår man plötsligt bättre. Kielos sitter och hukar i det London som en gång var en politisk och kulturell  världsstad men numera huvudsaken är en spelplan för finansmarknadsaktörer och spekulanter. Det är ett allt igenom brittiskt perspektiv hon anlägger. Från Europas regeringar och kommissionen kommer naturligtvis läpparnas bekännelse. Men sanningen är att ingen utanför England är särskilt orolig. I hemlighet tycker nog både politiker och tjänstemän att det vore skönt att bli av med britterna som utgör den största bromsklossen för europeisk integration och samarbete. Eftersom andra länder (även t.ex. Rumänien, Bulgarien och Grekland) tack vare Ms.Thatcher varje år betalar en stor del av Storbritanniens medlemsavgift blir  effekten på budgeten minimal. Då  är det alltså det som är "Europas sista sommar"? Nästa år kanske England beslutar sig för att  lämna EU efter folkomröstningen och så är det slut med Europa. Tror uppenbarligen Katrine Kielos.

Men någonting måste väl komma i stället? Och då är vi framme vid en annan av Kielos käpphästar: föraktet (eller skräcken?) för det tyska! Hon citerar utförligt och njutningsfullt de groteska vanföreställningar om Tyskland  som man kan finna hos gemene man i England (taxichaufförer!) , rakt av och utan att ta avstånd från dem. Euron är resultatet av en tysk konspiration när man nu misslyckades att ta över Europa i två världskrig. Basil Fawlty var åtminstone rolig ("don't mention the war") men det här blir bara patetiskt.

För några år sedan skrev Katrine Kielos en satir där hon ville framställa Jan Björklund som åtminstone halvnazist. Som tecken på detta skrev hon att han gillade marschmusik och läste Frankfurter Allgemeine på morgonen. Reflektioner obehövliga.

På Café Landtman kan du nog läsa FAZ "på en pinne" så då förstår man vilka som sitter där!

Min slutsats blir att det som Kielos kallar "Europas sista sommar"  kanske snarare borde heta "En ny vår för Europa?".

I slutet av krönikan sammanfattar författaren krönikan (eller ?) "Dagens Österrike omfamnar inte de värden som gjorde Wiens glansdagar möjliga: öppenhet, pluralism, konstnärlig samt intellektuell experimentlust." Det är ju ren lögn och förtal och får en att undra om hon verkligen varit i Wien eller bara läst om staden i Daily Mail. Allt detta finns nämligen i hög grad. Att alla Wagner och Mozartföreställningar blir utsålda betyder inte att det inte också finns en betydande  konstnärlig och intellektuell experimentlust, Speciellt gäller detta litteratur och teater.  Ingen annan stad - tror jag mig kunna säga - gör så mycket för att lansera och presentera annars okänd "östeuropeisk" litteratur. Integration och samarbete mellan olika kulturgrupper förekommer på de mest skilda områden och gynnas och understöds av politik och media. Inte minst den statliga televisionen gör en storartad insats på detta område.

36  körer av olika slag har tävlat om en (1) plats vid invigningen av de årliga  Wiener Festwochen om en vecka.  Man sjöng allt från ABBA till Beethoven och Mahler. Den kör som vann kommer bla. att framföra "Ode an die Freude" tillsammans med körer från ett stort antal EU-länder (inte Sverige)  som en manifestation för europeisk sammanhållning, kallad Europe sings. Om vädret blir vackert kommer ca 40000 personer att samlas på Rathausplatz för att lyssna till detta.

Många av de problem som Kielos talar om är högst reala. Rasism, främlingsfientlighet och framgång för de nationalistiska och högerextrema  partierna -särskilt bland ungdomen- är tragiska realiteter. Korruptionen (i Österrike) är förmodligen den värsta utanför kretsen av "the ususal suspects". De politiska strukturerna är mejslade i sten.  Där har hon rätt och det korporativistiska inslaget, nedärvt från austrofascismen, gör verkliga reformer praktiskt taget omöjliga.  Men nog kunde den som ville teckna liknande nidbilder om London. Eller Stockholm.

Men Kielos har aldrig varit någon nyanserna mästare. Hennes beryktade krönika i Aftonbladet där hon kom ut som kulturrelativist och menade att man inte skulle bekämpa vidskepelse och New Age eftersom det fanns så mycket ondska i finansvärlden var ett lågvattenmärke. Hennes bok om "The Economic Man" var en anhopning av missuppfattningar och allmänna konstigheter. ( Jenny Marias avrättning här. Mina egna funderingar här: My melancholy baby.) För mig är det något av ett mysterium att hon fått den stjärnstatus hon har bland yngre svenska intellektuella. Kanske visar det bara hur svag konkurrensen är (i traditionella media).


Uppdatering 20:00 En annan sak som visar Kielos ytliga kunskap om Wien är att hon helt förbigår stadens ställning som ett internationellt centrum. I Vienna International Center finns åtminstone ett halft dussin FN-organisationer främst naturligtvis IAEA, Internationella atomenergiorganisationen, som har en central roll i övervakandet av kärnvapenspridning, inte minst i samband med Iran. Men också UNIDO, Organisationen för industriell utveckling, som spelar en viktig roll för hållbar utveckling, inte minst vad gäller miljö- och klimatfrågor. Det i dagarna så aktuella OSCE har sitt säte i Wien, likaså OPEC. I morgon sammanträder 30 utrikesminstrar i Europarådets regi i Wien för att diskutera Ukraina. Både Ukraina och Ryssland deltar.

De flesta organisationerna finns i det hypermoderna Donaucity, på "andra" sidan Donau. Arkitektoniskt mycket intressant. Stadsbyggnadsmässigt kan man ha sina synpunkter och jag tror inte att Yimby skulle gilla det. Men det är imponerande och har mycket litet med Johan Strauß att göra.

De internationella organisationerna och framför allt konferensverksamheten spelar en stor positiv roll i staden Wiens ekonomi. Bidrar i hög grad till att göra staden internationell och kosmopolitisk. Det är en aktiv och dynamisk verksamhet,  långt ifrån "förstenad" och fast i en förfluten tid. Även om deltagare och tjänstemän på kvällarna kanske besöker Operan eller sätter sig på någon Heuriger och dricker sin Viertel medan man lyssnar på gamla Wienerlieder.

10 kommentarer:

  1. Tack. Intressant. Jag tänkte väl att du skulle kommentera detta. Är inte själv särskilt imponerad av Kielos men tycker att jag är för lite insatt för att komma med kritik. Men det är intressant att läsa din!

    Om Wien vet jag annars att jag tyckte om staden när vi ffg var där för ett par år sen. Hade innan hört att stan skulle vara stel och tråkig men det tyckte vi inte alls. Fast politiken fördjupade vi oss ju inte i då. Det var fotbolls-EM och fullt ös i Wien. Konsert på Schönbrunn med Netrebko, Domingo och Villazon. Trevliga minnen!

    SvaraRadera
  2. Rätt. Jag läste lite fort och tänkte: Ännu en av dessa ALLDELES FÖR LÅNGA DN-artiklar som vi sett så mycket av den senaste tiden. Och jag fattade inte vart hon vill komma och det fattar jag fortfarande inte. Men jag läste inte vattenglaset eller tidningen på pinne som en kritik, snarare tvärtom. Men jag kan ha fel.
    Och eftersom jag inte riktigt begrep vad hon ville ha sagt mer än att hon hade varit i Wien och liksom pluggat in vad man ska plugga in då. om än nödtorftigt ibland, så tänkte jag att jag frågar Bengt O.

    Och nu har jag ju fått svar!
    Thank you!

    SvaraRadera
  3. Karl Malghult23:36

    Åh herregud, vad glad att jag inte prenumererar på regeringsorganet... jag menar, DN!

    Viktigast att anföra vore nog ändå att till skillnad från tiden när frk. Kielos föddes håller staden på att växa befolkningsmässigt igen vilket inte precis borgar för stagnation. 1987 bodde 1,4 miljoner invånare i staden, sedan dess har kurvan vänt kraftigt uppåt och ökat med ca 300 000 invånare på 25 år, bara i staden Wien. Det räcker med att konsultera Wikipedia för detta:
    http://de.wikipedia.org/wiki/Wien#Bev.C3.B6lkerungsentwicklung


    Apropos Ottakring: Varför är stadsdelen så nedgången och bebodd av så fattiga människor? Enligt Yimby-folket och även enligt egen erfarenhet är detta den stadsplanering som är mest attraktiv, det är inga "Grossgeldsiedlungen" byggt som "Grossfeldsiedlungen" (som ju ligger på andra sidan Donau, så där kan jag förstå ifall det är oattraktivt för den som har råd att välja att bo). Även grannbezirket Rudolfsheim är hemsökt av låga inkomster:

    https://www.wien.gv.at/statistik/arbeitsmarkt/tabellen/einkommen-gesamt-bez.html


    Dessa stadsdelars lägen är som Södermalms med stor järnvägsstation i Westbahnhof, vilket får mig att förundras över de låga inkomsterna hos folket. Utgör "die Gürtel" en mental och fysisk spärr fortfarande?

    SvaraRadera
  4. Olof02:59

    För att citera något som egentligen någon alldeles annan sade så... när jag hör den intellektuella eliten i Stockholm tala om tolerans och mångfald osäkrar jag min revolver.

    SvaraRadera
  5. Spännande och upplysande text - jag tänker mig att Wien brer ut sig både framåt och bakåt i tiden. Blir nästan lite nyfiken på den text som lockade fram detta, fast min nyfikenhet håller sig inom gränser. Det blir ingen läsning av den där DN-artikeln för mig.

    SvaraRadera
  6. Apropå inget särskilt. Jag fick just reda på att Österrikes utrikesminister bara är 27 år gammal. Han heter Sebastian Kurz, lämpligt nog.

    SvaraRadera
  7. Hjärtligt tack för era kommentarer från olika håll. Det vore intressant att konfrontera Kielos med min kritik och era synpunkter men jag vet av erfarenhet att hon inte bryr sig om läsarreaktioner. Till Karl M. har jag inget bra svar: det är ju till stor del fråga om en ghettoisering av invandrare av samma slag som vi kan se i vissa områden i Sverige men även bortsett från det så är det nog så att "die Vorstadt" alltså områdena på andra sidan Gürtel alltid ansetts "fattiga" och trasiga. I gamla tider fanns det dock ett stänk romantik över detta: "folkligt", äkta wienerisch, Vorstadtmädel och allt det där.

    Till Gunnar kan jag påpeka att Kurz förmodligen är Österrikes populäraste politiker just nu och det kan verkligen det nedgångna och självdemonterande ÖVP behöva. Han gjorde (tycker jag) ett bra intryck som ordförande i Europarådets konferens igår och verkar ännu inte ha lärt sig att tala med politikerfloskler. Egentligen mycket märkligt i Österrike där man helst skall vara död för att bli omtyckt.

    SvaraRadera
  8. Bengt,

    mycket bra text (din alltså) som går till botten med en artikel som dryper av konstig exotism (österrikarna, så konstiga de är!) och inte vet vad den vill. Efter Kielos rapport om Wien avstod jag med gott samvete från att läsa den om Sarajevo.

    Men visst är artikeln ett symptom på ett större problem, ett medieklimat där kunskaper, finess och originalitet inte (alltid) sitter i högsätet. Då kan det bli så här märkligt.

    /Magnus

    SvaraRadera
  9. Tack för din kommentar. Faktiskt är dock Sarajevokrönikan mycket bättre. Här lutar hon sig till övervägande del mot Jolo som ju skrivit något av det bästa om tiden före första världskriget. Hon använder sig också av vad Rebecca West och Tuchman skrivit. (Möjligt är att hon också tagit sig igenom Clark's "The Sleepwalkers" som jag själv har sista kapitlet kvar av). Så det är inte så mycket att invända. Lustigt nog använder hon sig även här av taxichaufförer som källmaterial. Men även i sina fördomar har det mera intressanta saker att säga än de brittiska som hon träffat.

    Men någon Bang eller ännu mindre Jolo är hon inte. Bortsett från samtalet med taxichaufförerna kunde krönikan lika väl ha skrivits hemma i London.

    SvaraRadera
  10. Jag glömde rubriken på Sarajevokrönikan: "Europas hundra år av ensamhet". Lika omotiverad som "Europas sista sommar."

    SvaraRadera