De mortuis inte särskilt mycket bene

Chicagoprofessorn Gary S. Becker, mottagare av  Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne ("nobelpriset i ekonomi") år 1992 har avlidit 83 år gammal.  (En kort självbiografi finns på nobelprize.org.)

Som man kan se av biografin hade Becker en beundransvärd och beaktansvärd karriärväg bakom sig. Han kom från ett hem med enkla förhållanden men visade en oerhörd studieflit och även -begåvning som trots konkurrerande intressen (handboll, matematik, sociologi) så småningom ledde till de högsta höjderna inom den ekonomiska vetenskapen. Kommittens motivering till priset var "for having extended the domain of microeconomic analysis to a wide range of human behaviour and interaction, including nonmarket behaviour".  Han var alltså en self-made man och förtjänar beundran och aktning för den lysande bana han lyckades mejsla ut.

Nu hör det ju till anständigheten att man bara skall skriva snälla saker om folk som dött men jag får erkänna att det blir litet svårt för mig när det gäller Becker. Alternativet är ju att hålla tyst men eftersom jag tidigare givit mig på personligheter som Karajan, Alia Izetbegovic, Marika Rökk och självaste Jacques Derrida må det väl vara mig obetaget att ta ett steg till.

På den alldeles utmärkta siten Ekonomistas skriver Daniel Waldenström en beundrande artikel om Becker. Om denne skriver han
att "Hans teorier om humankapital, familjers beteende, brott och straff, sociala normer och ekonomisk diskriminering förde in den mikroekonomiska analysen på nya “icke-ekonomiska” områden och har haft enormt inflytande över hur vi idag tänker kring dessa skeenden."

Det hoppas jag väl ändå inte. Ett av de icke-ekonomiska skeenden som vi väl ibland tänker på är t.ex. äktenskap. Om vi nu tänker oss att -som det var förr i tiden- en man gärna skulle vilja hitta en kvinna att gifta sig med hur bör han då gå till väga? Becker har den marknadsekonomiska lösningen klar för sig (men observera att här är det fråga om vad som också det förr i tiden kallades "hedervärda avsikter" inte vad ni kanske i första hand tänker er). Professor Barbara R. Bergman  vid University of Maryland sammanfattade Beckers "Theory of the Family" i ett mail till mig:

"Women will offer themselves as wives, provided they have an "income" within the marriage (an income broadly conceived as including nonpecuniary benefits, but not specified further) of at least Z, which is the income they would enjoy as single females. The supply curve becomes completely inelastic where the quantity supplied equals the number of marriageable females,"

"Preposterous Conclusions" skrev Bergman i rubriken till ett papper och det kanske man kan hålla med om.

En annan av Beckers favoritidéer var att användning av och handel med droger ("knark") skulle helt avkriminaliseras. Priset på narkotika skulle då sjunka så lågt att det inte skulle löna sig att producera och sälja det. Regeringen i Uruguay har ju  nyligen börjat tillämpa denna teori men olyckligtvis begränsat sig till att gälla enbart cannabis vilket naturligtvis fått knarkproducenterna att gå över till den betydligt lönsammare heroinmarknaden. Man hade nog inte riktigt fattat Beckers idé.

En annan "mikroekonomisk analys" gäller inbrott och stöld. Enligt Waldenström (ovan) har Becker kommit på att "inbrottstjuven inför inbrottet i princip en rationell kalkyl där hen väger intäkten (tjuvgodsets värde) mot kostnaden att åka fast (risken att bli haffad multiplicerad med böter och tiden i fängelse)". Bortsett från att Becker förmodligen aldrig skulle ha skrivit "hen" om han skrev på svenska förefaller detta ju rimligt. Ingen av herrarna talar dock om vad man skall göra med denna teori.

Jag ironiserade över detta redan 2003 i ett blogginlägg som jag tagit mig friheten att lägga upp här: med rubriken "Of drugs and inelastic women".

Någon har kallat Becker "världens främste nyliberal". Efter finanskris och välfärdskollaps trodde jag inte att det fanns några nyliberaler kvar (utom Göran Hägglund och Annie Lööf förstås).  Den lilla kvarvarande gruppen har väl huvudsakligen reducerats till en sekt med närmast religiösa drag. Till deras fromma citerar jag en väckelsesång som de kan använda vid Timbros sammankomster:

Himmel och jord må brinna
höjder och berg försvinna
men den som tror skall finna
Löftena de stå kvar.

Not: Den ledande svenska nyliberale teoretikern Johan Norberg verkar på senare år i stället ha gått över till lyckoforskning, dvs . försökt att finna ut vad som krävs för att människor skall bli lyckliga. Nu är ju detta en relativt ofarlig sysselsättning efter som den väl knappast kan få någon påverkan på praktisk politik. Även om svaret förefaller vara: Ett ojämlikt samhälle.

Det slår mig i skrivande stund att den ovan citerade sången faktiskt skrevs av Göran Hägglunds föregångare, pastor Lewi Petrus. Denne tänkte dock på andra löften än om det nyliberala paradis som utlovats av Friedman, Becker och Norberg. Kanske har Hägglund missuppfattat det hela.