I Österrike är det litet si och så med yttrandefriheten. Värst är det om någon person eller institution får nys om att du ämnar säga något obehagligt i skrift, en tidning eller en bok. En domstol kan då beslagta tryckverket ifråga innan det kommer till allmänhetens kännedom. Det händer nu och då och leder till stora hysh-hysh hos tryckerier och bokhandlare för att hinna få ut verket innan sanningsministeriet slår till. 1986 lyckades en grävande journalist på så sätt prångla ut sin bok om "Fallet Lucona" - ett försäkringsbedrägeri med massmord som drog flera högt uppsatta politiker med i fallet. Se min essä: En sockerbagare här bor i staden.
Flera gånger har kabaréartister fällts för "förtal" av politiker, oftast när Haiders och FPÖ:s bruna rötter tagits upp. Ofta försöker man komma undan genom att uppdatera de satiriska kupletterna i Johan Nestroys pjäser, t.ex. Lumpazivagabundus. Ett mycket intressant fall inträffade nyligen när telefonavlyssningsprotokoll lades fram i en rättegång som bevis mot förre finansministern Grasser och diverse FPÖ-pampar. Rättegången var offentlig men protokollen fick inte vidare offentliggöras. De lästes dock omedelbart upp av tre välkända kabaréartister för fullsatta hus. Man läste replikerna ordagrannt utan tillägg eller parodieringar. Publiken vred sig av skratt och myndigheterna kunde den gången ingenting göra eftersom det rörde sig om "konstnärlig verksamhet" på något sätt. (Protokollen finns nu fullt tillgängliga.)
Att uttrycka nazistiska åsikter eller förneka förintelsen o.likn. är straffbelagt, med mycket hårda påföljder. Detta tillämpas också. Det är då fråga om ett brott som kallas "Widerbetätigung". De snälla människorna i det oockuperade Sverige tycker nu att det är för hemskt att figurer som "historikern" Irwing eller biskop Williamson och diverse franska förintelseförnekare inte får säga
vad de vill i yttrandefrihetens namn. Jag har aldrig förstått den synpunkten. Nazismen är moraliskt men även rent juridiskt ett brott och den som hyllar eller främjar nazismen begår naturligtvis därmed ett brott. Att se kommunalpolitiker och polis i Sverige kräva rättigheter för Nationaldemokrater och "Svenskarnas parti" och dylika fähundar ter sig ytterst pinsamt från ett kontinentalt perspektiv. Sverigedemokraterna är naturligtvis ett gränsfall men när polisen anklagar en person för "hets mot folkgrupp" för att han burit en banderoll med texten "Inga fascister i vårt Örebro", ja då börjar man undra. Det framgår f.ö. inte vem polisen anser vara en "folkgrupp", fascisterna eller Sverigedemokraterna.
Nåväl. Vad jag egentligen skulle berätta om är det s.k. "Widerruf" ("återkallande"?) Det går till så här. I tidningen skriver jag att Pettersson är en sabla knöl och en fähund. För att undgå åtal kan jag då publicera ett "Widerruf" som då låter så här:"I gårdagens tidning påstod jag att Petterson är en sabla knöl och en fähund. Jag tar härmed tillbaka detta: Pettersson är inte en sabla knöl och en fähund." På så sätt har man fått fram sitt budskap inte mindre än tre gånger.
Häromdagen kunde man läsa följande "Widerruf":
Hans Rauscher är en ansedd kolumnist. NSDAP är det gamla nazistpartiet. Rauscher har skrivit att FPÖ är deras efterföljare - det får man tydligen inte.
Nu skall vi se: 1945 samlades exnazister till en grupp kallad "Verband der Unabhängigen"- VdU som fick ca 10 % av rösterna. Som vanligt uppstod interna striderier och 1955 konstituerade en utbrytargrupp sig som FPÖ. Deras förste ordförande var en hög SS-officer som varit fängslad i flera år för just "Widerbetätigung". De lyckades få ca 7 % av rösterna. Senare övertogs partiet av en f.d. SS-Obersturmführer, Friedrich Peter. Efter ytterligare interna strider övertogs partiet 1986 av Jörg Haider och resten är historia. Närheten till gamla nazistiska ideal har varit och är stark och påfallande, bl.a. genom de s.k."Burschenschaften" - föreningar av tysknationella akademiker, ofta med mensurärr i ansiktet. Gamla SS-män firar varje år en fest under sitt gamla motto: "Unsere Ehre heisst Treue". Haider fattades aldrig vid dessa sammankomster. Liksom Jimmie Åkesson har den nuvarande ordföranden Strache försökt tvätta bort den bruna stämpeln. Genom att koncentrera sig på invandrare och speciellt muslimer som hatobjekt har han fått stort genomslag. Men liksom Åkeson har även Strache åkt på en del bakslag: nyligen tvingades han göra sig av med partiets toppkandidat till EU-valet då denne gett sig på Österrikes populäraste fotbollssspelare, David Alaba, som har en nigeriansk pappa. Se min text: Även rasister måste välja sina offer.
Naturligtvis är FPÖ ett efterföljarparti till NSDAP och varför man inte får säga det undandrar sig mitt bedömande. Förmodligen just därför att administrativa och politiska nyckelposter, främst inom rättsväsendet, är besatta just med medlemmar av de ovannämnda Burchenschaften.
Jag antar f.ö. att det är fritt fram i Sverige att påpeka att Jonas Sjöstedts v är efterföljarparti till de stalinistiska kommunisterna. Att ränderna inte gått ur ser man bl.a av en nylig debattartikel från en av partiets ledande politiker: Varför skuldbelägga kommunismen? Men om jag måste återkalla detta skall jag göra det med STORA BOKSTÄVER. Flera gånger.
Rubriken är ur Chaplins "The Great Dictator". Hynkel håller ett av sina brandtal: "Dimmokrazie- Schtonk! Free spraken - Schtonk!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar