Dä gånt å förklara för den som ingenting begrip

Det här inlägget skulle kanske ha publicerats på Euroflarn  och kanske därmed ökat antalet läsare med 50 %, dvs. från 2 till 3, men eftersom det är mera en diatrib över liv och samhälle så får det bli här även om det handlar om Europa.

Europavalet närmare sig med förfärande fart. När jag i TV ser en intervjuad man från Arjeplog på gnälligaste norrbottniska säga "Man känne säj så maktlös" känner jag mig som Huss på bålet. När jag läser långa bloggtexter om varför man inte skall rösta från folk som uppenbarligen skulle ha förutsättningar att begripa bättre ville jag hellre citera en annan norrlänning: "Dä gånt å förklara för den som ingenting begrip."

Men det finns i sanningens namn en hel del som är svårt att begripa t.ex. varför de svenska socialdemokraterna toppar sin lista med en person som är emot EU och anser att Sverige aldrig borde ha gått med. Varför Gunnar Hökmark (m) jobbar hårt och framgångsrikt med att få bankunionen på fötter och sedan inte vill att Sverige skall gå med. Varför Anna-Karin Hatt tycker att det är dumt att EU lyckats sänka roamingavgifterna för mobiltelefoni. Varför folkpartiet och piratpartiet sätter sina bästa europapolitiker på icke valbar plats.

Mir fällt zu Jonas Sjöstedt nichts ein.

I teve ser jag öppningen av Wiener Festwochen där 40000 människor trotsade regnet och jublade åt körer från 8 länder (Österrike, Tyskland, Frankrike, Bulgarien, Lettland, Litauen, Finland, Kroatien ) som sjunger tillsammans ”Fångarnas kör” och Europahymnen. En känd skådespelare läste en text från en överlevande ur Warsawas ghetto (Arnold Schönberg) och man spelade en sats om uppståndelsen ur en Mahlersymfoni. Svårt att tänka sig då att krig, fascism och nationalism skall kunna göra sig gällande i Europa igen. Men det var nog bara ett ögonblicks eufori. Snart kommer verkligheten och trampar en på tån.

Jag läser ingående analyser och referat om den direktsända TV-duellen mellan toppkandidaterna i EP-valet. Frågan om Merkel och ett par andra skall kunna sätta sig över valresultatet när det gäller att utse en Kommissionspresident diskuteras ingående. Den allmänna meningen verkar vara att hon får ge sig även om Merkel själv och van Rumpoy är av annan mening (den senare: "Väljarna begriper nog vem det är som verkligen bestämmer"!)

Dock har Juncker och Schulz en svår konkurrent om tevetittarna i Conchita Wurst som sänds samtidigt.

När jag sitter i Stockholm och läser och ser allt detta får jag en känsla av att Sverige är en alldeles egen liten planet strax bortom Pluto. Med undantag för Carl Bildt som en interplanetär meteorit som kan slå ner var som helst.

Men jag håller tummarna för Juncker och Schulz (även om jag helst velat ha Verhofstadt). Och för Conchita förstås.