Clara Immerwahr

"En dropa falldt i sjön
Klang den blot sagta
Och stellet der den foll
Omringedes von kretz till kretz
hvar var det der den fodes, faldt
Och hvarifrån kom den?
Det hvar et lif blot
Och blott en död som kom
För att ervärfa sig et spår
Nu hviler den igen"

Första världskriget. Nationalistiska mördare, egofixerade politiker, okunniga och bördshögfärdiga diplomater, en senil kejsare, en pueril sådan.  Dear Nicky, dear Willy. Det perfida Albion. Sömngångare, missgrepp, vettlöshet. Nya vapen, fruktansvärdare än allt man tidigare sett. Miljontals döda i Flanderns lergropar. Och för ingenting.

Jo för någonting. Fröet till nazismens och Stalindiktaturens ogräs såddes, ogräs man därefter trott vara utrotade men som visar sig vara livskraftiga än idag.

Hundraårsminnet gör sig påmint överallt i Österrike. Film, dokumentärfilm, teater, musikevenemang och andra arrangemang i media och ute på stan. "Wien 1914" visas i aktuellsändningen varje dag. En gripande serie är baserad på dagböcker och minnesanteckningar från offer och deras familjer på båda sidor av fronterna.

För ett par dagar visades filmen Clara Immerwahr. Den berättar en verklig historia och såvitt jag kunnat läsa mig till följer den i allt väsentligt vad som verkligen hände. Clara föddes 1870 i en judisk familj i Breslau. Hennes far var vidsynt och progressiv och stödde sin dotter i allt när det visade sig att hon hade stor fallenhet och intresse för kemi och fysik - inte särskilt vanligt bland flickor på den tiden. Han ordnade ett litet laboratorium åt henne där hon kunde utföra sina experiment. Hon hade ambitionen att studera och fick kämpa mot den tidens alla tänkbara hinder och fördomar men med stöd av några vidsynta manliga kollegor lyckades hon 1900 avlägga doktorsexamen i kemi som första kvinna vid ett tyskt universitet. Med betyget Summa cum laude.

Hon träffade den unge forskaren Fritz Haber, gifte sig och fick en son. Hennes -och kanske även Fritz- dröm var att de skulle arbeta tillsammans och att hon skulle kunna kombinera moderskap och forskning. Till en början gick detta bra och man arbetade på en process för framställning av
ammoniak som skulle användas för konstgödning. "Bröd ur luften" säger Clara entusiastiskt i filmen. Men Haber började snart att använda sitt geni för framställning av giftgas som skulle användas som vapen i kriget. Det var endast av en slump som Clara fick kännedom om detta och hela hennes värld raserades. Hennes pacifistiska åsikter förstärktes och hon försökte få antikriigspamfletter publicerade. Haber såg naturligtvis detta som ett hot mot sin karriär och grunderna för äktenskapet rasade. Han ansåg att Clara var "fosterlandsförrädare." Jag citerar från Smithsonian: Clara anklagade honom för “perversion of the ideals of science” and “a sign of barbarity, corrupting the very discipline which ought to bring new insights into life.” Publicly, she pleaded with him to end his experiments in chemical warfare.

1915 genomfördes den första gasattacken vid Ypres i Belgien, övervakad av Haber. P.g.a. ogynnsamma vindförhållanden omkom först ett trettiotal tyska soldater men vinden vände och till slut dog mer än 5000 allierade soldater.

Trots att han var jude, ehuru konverterad, blev Haber befordrad och ärad. Vid ett party till hans ära ett par veckor efter den lyckade insatsen vid Ypres ställdes han till svars av sin förtvivlade hustru som ansåg att han svikit allt de lovat att kämpa för tillsammans. "Jag ville inte ha det här kriget och nu skall jag göra allt för att få ett snabbt slut på det" var Habers attityd. Under natten tog Clara sin makes tjänstepistol och sköt sig i trädgården efter att ha skrivit ett avskedsbrev där hon förklarade sin handling.

Dagen efter reste Haber till fronten för att genomföra ett nytt gasanfall. Han lämnade deras son ensam med den döda modern. I vuxen ålder begick sonen självmord i skam över den roll hans far spelat under världskriget.

För Haber gick det till en början bra. 1918 fick han nobelpriset i kemi för den ammoniakprocess han började arbeta på tillsammans med Clara. Nobelstiftelsen har i sin motivering inte ett ord om att han också var giftgasens fader och givetvis ingenting om Claras insatser i sammanhanget.

Till slut drabbade Hitlers judepolitik även Haber och han fick fly till England där han, enligt egen utsago, blev behandlad som paria pga sina insatser under kriget. Det var t.o.m. tal om att ställa honom till svars för krigsförbrytelser men motargumentet var att framställningen av konstgödning med den metod han uppfunnit hade räddat miljoner människor från svält.

Haber dog 1934 besviken över att ha tvingats fly från sitt Tyskland som "he had served so well" skriver Nobelstiftelsen. Men hans verk levde vidare och utvecklades bl.a. till gasen Zyklon-B som med framgång prövades på ett stort antal av hans anförvanter i Tyskland och Polen.

Smithsonian har en utförlig redogörelse för Haber och Clara.



Clara fick inte sin bild på något frimärke. Hennes historia blev också snart bortglömd även om intresset för henne har vuxit på senare tid. Ett årligt pris på 15000 € har instiftats för en ung kvinnlig vetenskapare från Tyskland, verksam inom området "katalytisk" forskning vilket var Claras specialområde och där hennes insats bidrog till utvecklingen av ammoniaksyntesen.

Clara var ingen feminist. Hon var bara en ung kvinna som kämpade för sin rätt att studera och utbilda sig och utnyttja sina kunskaper i mänsklighetens tjänst, som övervann till synes oöverstigliga hinder men som sveks av den man som lovat att stå vid hennes sida men i stället utvecklade massförstörelsevapen. Tanken att hennes liv och arbete idag kan inspirera unga kvinnliga vetenskapare är väl i någon ringa mån trösterik.

Immerwahr - alltid sann.