Två viktiga regionalval har idag hållits i Österrike. Både i Steiermark och i Burgenland förlorade regeringspartierna, socialdemokraterna (SPÖ) och de konservativa (ÖVP) mycket kraftigare än de mest pessimistiska prognoserna.
31 maj 2015
De mörkblå på frammarsch
(Denna text har också lagts ut på Euroflarn)
Två viktiga regionalval har idag hållits i Österrike. Både i Steiermark och i Burgenland förlorade regeringspartierna, socialdemokraterna (SPÖ) och de konservativa (ÖVP) mycket kraftigare än de mest pessimistiska prognoserna.
Av diagrammet ser vi att de stor partierna förlorade omkring 9 % av väljarn medan FPÖ ökade med 16 % pch är nu jämstort med regeringspartierna. De Gröna ökade obetydligt och ekonomiliberalerna hade ingen chans. (Att kommunistpartiet är relativt starkt beror på mycket speciella omständigheter i Graz där deras röstandel uppgår till ca 20 % beroende på mycket omtyckta lokalpolitiker).
Två viktiga regionalval har idag hållits i Österrike. Både i Steiermark och i Burgenland förlorade regeringspartierna, socialdemokraterna (SPÖ) och de konservativa (ÖVP) mycket kraftigare än de mest pessimistiska prognoserna.
29 maj 2015
Plus ça change...
"Min Billyhylla.... där trängs Hemingway, Fitzgerald, Gertrude Stein, Dorothy Parker, Thurber, dos Passos, Faulkner, Steinbeck, Damon Runyon, Joyce och många andra med böcker om Hemingway, Zelda och Scott, Ford Madox Ford, H.L. Mencken , Dorothy Parker, Gertrude Stein, Alice B. Toklas, Nora Joyce och Sylvia Beach och flera andra"
Från min bloggtext från 2011: "The Pocket Book of Short Stories"
Av skäl som jag inte går in på just nu har jag nyss bläddrat litet i några biografier över ett par av de författare som nämns i citatet ovan. I Marion Meades omfångsrika biografi över Dorothy Parker hittar jag en passus som är intressant mot bakgrunden av dagens diskussion om vilken litteratur som skall läsas i skolan, "trigger warnings" och föräldrarnas hotfulla inflytande.
Mot slutet av sitt liv antog Dorothy Parker ett jobb som visiting professor vid California State University, huvudsakligen för att hon behövde pengarna. Man hade förespeglat henne att det fanns ett stort intresse att få höra om författare hon mött och känt som Hemingway, Scott Fitzgerald eller Faulkner. Men 1963 insåg hon snabbt att studenterna aldrig hade läst något av dessa författare. "She found their political conservatism and their general narrowness of mind to be disgraceful. When she assigned "The Grapes of Wrath", some of them called it obscene, and one said that her mother didn't want the book in the house. While studying "Sister Carrie", Dorothy found herself in the ridiculous position of having to defend not only Dreiser but also adultery in literature." (Theodore Dreisers "Sister Carrie" liksom den senare "An American Tragedy" är böcker som regelbundet aspirerar på titeln "The Great American Novel".)
Liksom Dorothy finner jag mig själv i den löjliga belägenheten att behöva försvara Knausgård och Stig Larson -författare som ingenting betyder för mig- för att de skrivit om otrevliga saker. Men vi ser att samma obildning och småskurenhet som vi idag observerar i svensk skola och kulturdebatt fanns redan på 1960-talet vid renommerade amerikanska universitet.
Från min bloggtext från 2011: "The Pocket Book of Short Stories"
Av skäl som jag inte går in på just nu har jag nyss bläddrat litet i några biografier över ett par av de författare som nämns i citatet ovan. I Marion Meades omfångsrika biografi över Dorothy Parker hittar jag en passus som är intressant mot bakgrunden av dagens diskussion om vilken litteratur som skall läsas i skolan, "trigger warnings" och föräldrarnas hotfulla inflytande.
Mot slutet av sitt liv antog Dorothy Parker ett jobb som visiting professor vid California State University, huvudsakligen för att hon behövde pengarna. Man hade förespeglat henne att det fanns ett stort intresse att få höra om författare hon mött och känt som Hemingway, Scott Fitzgerald eller Faulkner. Men 1963 insåg hon snabbt att studenterna aldrig hade läst något av dessa författare. "She found their political conservatism and their general narrowness of mind to be disgraceful. When she assigned "The Grapes of Wrath", some of them called it obscene, and one said that her mother didn't want the book in the house. While studying "Sister Carrie", Dorothy found herself in the ridiculous position of having to defend not only Dreiser but also adultery in literature." (Theodore Dreisers "Sister Carrie" liksom den senare "An American Tragedy" är böcker som regelbundet aspirerar på titeln "The Great American Novel".)
Liksom Dorothy finner jag mig själv i den löjliga belägenheten att behöva försvara Knausgård och Stig Larson -författare som ingenting betyder för mig- för att de skrivit om otrevliga saker. Men vi ser att samma obildning och småskurenhet som vi idag observerar i svensk skola och kulturdebatt fanns redan på 1960-talet vid renommerade amerikanska universitet.
28 maj 2015
Skyll inte på mig!
I Wien har ett ganska uppseendeväckande fall av människosmuggling just upptäckts och upprört sinnena. Ett dussintals personer med anknytning till en säkerhetsfirma verksam på flygfältet Swechat har arresterats efter att ha lyckats smuggla ombord ett antal personer på flyg till USA och UK med hjälp av biljetter, visum och resedokument utfärdade för andra personer. Exakt hur man gått till väga har väl av utredningsskäl inte framkommit men man har låtit andra personer köpa biljetter och skaffa visum och nödvändiga dokument. "Kunderna" som betalt 7 - 9000 € har slussats in i transitområdet (möjligen genom en personalingång), övertagit dokumenten och med hjälp av ligamedlemmar slussats igenom säkerhetskontrollen. I åtminstone ett fall avslöjades en passagerare vid inresan i USA och skickades tillbaks till Wien vilket påkallade myndigheternas uppmärksamhet.
Amerikanska officiella ställen är ganska upprörda och påpekar med en viss rätt att om det är så lätt för illegala invandrare är det väl minst lika lätt för terrorister.
Sedan detta upptäcktes har vi ett otal gånger fått se i TV hur samtliga inblandade institutioner med emfas bedyrat att de inte har något som helst ansvar för vad som hänt.
Amerikanska officiella ställen är ganska upprörda och påpekar med en viss rätt att om det är så lätt för illegala invandrare är det väl minst lika lätt för terrorister.
Sedan detta upptäcktes har vi ett otal gånger fått se i TV hur samtliga inblandade institutioner med emfas bedyrat att de inte har något som helst ansvar för vad som hänt.
25 maj 2015
A walk on the wild side?
Här skriver jag en ganska lång drapa om två personligheter som i olika avsnitt av sitt liv och på olika sätt haft anknytning till Wien. Mycket olika människor men båda på något sätt typiska för livet i denna stad. Ödet har trasat sönder deras inre. Efter framgångar och popularitet tar ålder och sjukdom ut sin rätt. En blir omhändertagen, en i stort sett lämnad åt sitt eländiga öde.
Men mitt i allt finns en del frivoliteter: film och musik. Fritt associerat. Hoppas ingen tar illa upp.
Läs alltså nedan: Random walk i Hollywood, Buchenwald och Wien
Men mitt i allt finns en del frivoliteter: film och musik. Fritt associerat. Hoppas ingen tar illa upp.
Läs alltså nedan: Random walk i Hollywood, Buchenwald och Wien
24 maj 2015
Fel låt vann!
För första gången på minst 10 år tittade jag på "Melodifestivalen" - huvudsakligen för att den sändes från Wien och det var en hel del intressanta omkring-reportage. (Man kan tycka vad man vill om tillställningen men arrangörer och TV gjorde ett fantastiskt och beundransvärt jobb- möjligen med undantag för manus till de tre moderatorerna - normalt sett duktiga personer men litet out-of-place här. Två av dem talar obehindrat tyska, franska och engelska men ändå användes praktiskt taget bara engelska. Varför?).
Emellertid: för att förekomma kollega Per Gudmundson presenterar jag här den låt som borde ha vunnit:
(med särskild hälsning till A.C.)
Ock så naturligtvis den odödliga:
Sillstryparns sång är ju anti-ABBA och där har väl en ordentlig musikalisk och politisk omvärdering skett sedan dess. Mycket roligt tycker jag att nedanstående är: Benny Anderssons son och hans hustru Nanne Grönwall framför Sillstryparns sång och ställer den därmed i nutidens ljus. Mycket bra.
F.ö: Jag har hört Nanne Grönwall sjunga Brel (på franska) och Charlotte Perelli sjunga Taube: otroligt fint och bra. Varför kan de inte få göra sådant i stället för hjärndöd modern popmusik? Och Sylvia Vrethammar: en fin jazzsångerska innan hon fastnade i det inkomstbringande tyska schlagerträsket.
Ja, ja , det var bättre förr...
Emellertid: för att förekomma kollega Per Gudmundson presenterar jag här den låt som borde ha vunnit:
(med särskild hälsning till A.C.)
Ock så naturligtvis den odödliga:
Sillstryparns sång är ju anti-ABBA och där har väl en ordentlig musikalisk och politisk omvärdering skett sedan dess. Mycket roligt tycker jag att nedanstående är: Benny Anderssons son och hans hustru Nanne Grönwall framför Sillstryparns sång och ställer den därmed i nutidens ljus. Mycket bra.
F.ö: Jag har hört Nanne Grönwall sjunga Brel (på franska) och Charlotte Perelli sjunga Taube: otroligt fint och bra. Varför kan de inte få göra sådant i stället för hjärndöd modern popmusik? Och Sylvia Vrethammar: en fin jazzsångerska innan hon fastnade i det inkomstbringande tyska schlagerträsket.
Ja, ja , det var bättre förr...
23 maj 2015
Förvånad svensk
"De tusentals fansen som är på plats i Wien, Österrike, är till största delen med på noterna – den gemensamma kärleken till schlager överskuggar konflikterna, och det är ett häpnadsväckande fredligt evenemang. Trots hög alkoholhalt och stora folksamlingar är det aldrig något bråk."
(DN:s korrepondent Hanna Fahl. Min fetstil.)
Konstigt va´?
(DN:s korrepondent Hanna Fahl. Min fetstil.)
Konstigt va´?
22 maj 2015
Vilken är då min nästa?
Varje dag ankommer 200 - 250 flyktingar till Österrike från krigshärjade områden i Afrika och vad vi kallar Mellanöstern. De flesta är lyckliga över att ha lyckats få fast fot i Europa, om än utmattade och utmärglade. Nu hamnar man i en långdragen process efter vilken ett fåtal kommer att lyckas få politisk asyl, andra skickas tillbaka, ytterligare andra stannar kvar illegalt. Glädjen rinner så sakta ut i sanden och övergår i förtvivlan och hopplöshet. Åratal utan möjlighet till arbete eller utbildning med begränsa tillgång till hälsovård och sociala tjänster mal långsamt men säkert ner livsviljan hos de strandade.
Det första problemet blir det omedelbara omhändertagandet. Alla boenderesurser är uttömda och regeringen har sett sig tvungen att resa upp tältstäder för att ge åtminstone något skydd. De senaste dagarnas hällregn har förvandlat tältområdena till leråkrar. Tevebilderna kunde ha varit från Libanon eller Turkiet.
Regeringen försöker förtvivlat att åtminstone provisoriskt lösa situationen. En ljusglimt kom häromdagen när försvarsdepartementet förklarade sig villigt att ställa ett antal kaserner som inte längre behövdes till förfogande - ca 800 platser.
Ett harmfullt protestskri hördes omedelbart från de självsvåldiga provinsfurstarna som är vana att ha absolut makt över sina respektive Bundesländer . Ännu högre skrek dock borgmästarna, av alla politiska färger, i de kommuner som skulle beröras. Odemokratiska beslut över deras och befolkningens huvud! Och medborgarna själva skriker naturligtvis allra värst och högst.
Den ev. intresserade och tyskspråkige kan läsa vidare i t.ex. "Die Angst vor dem Flüchtling von nebenan" och en bit ner i en lägre artikel med rubriken "Der unwürdige Streit um Flüchtlinge." I ett övergivet hotell i Simmering samlas befolkningen med borgmästaren i spetsen och hotar att blockera tillfartsvägarna.
Sansade bedömare erinrar om hur hundratusentals flyktingar togs om hand i Österrike efter Ungernkrisen 1956, Pragkuppen 1968 och de senare Jugoslavienkrigen på ett föredömligt sätt som vann allmänt internationellt erkännande.
Nu berättar jag inte detta för att hänga ut Österrike men det är
Det första problemet blir det omedelbara omhändertagandet. Alla boenderesurser är uttömda och regeringen har sett sig tvungen att resa upp tältstäder för att ge åtminstone något skydd. De senaste dagarnas hällregn har förvandlat tältområdena till leråkrar. Tevebilderna kunde ha varit från Libanon eller Turkiet.
Regeringen försöker förtvivlat att åtminstone provisoriskt lösa situationen. En ljusglimt kom häromdagen när försvarsdepartementet förklarade sig villigt att ställa ett antal kaserner som inte längre behövdes till förfogande - ca 800 platser.
Ett harmfullt protestskri hördes omedelbart från de självsvåldiga provinsfurstarna som är vana att ha absolut makt över sina respektive Bundesländer . Ännu högre skrek dock borgmästarna, av alla politiska färger, i de kommuner som skulle beröras. Odemokratiska beslut över deras och befolkningens huvud! Och medborgarna själva skriker naturligtvis allra värst och högst.
Sansade bedömare erinrar om hur hundratusentals flyktingar togs om hand i Österrike efter Ungernkrisen 1956, Pragkuppen 1968 och de senare Jugoslavienkrigen på ett föredömligt sätt som vann allmänt internationellt erkännande.
Nu berättar jag inte detta för att hänga ut Österrike men det är
17 maj 2015
Personligt meddelande till två av Flarnfris läsare
Ni andra kan läsa Björn Wimans artikel under tiden.
Jag ser att ni följer P.J. Anders Linder på Twitter. Det gör inte jag. Eftersom man bara har 140 tecken till sitt förfogande använder jag i stället den här bloggen för att lägga ut vad jag skrev om den gode Linder redan 2006:
Jag ser att ni följer P.J. Anders Linder på Twitter. Det gör inte jag. Eftersom man bara har 140 tecken till sitt förfogande använder jag i stället den här bloggen för att lägga ut vad jag skrev om den gode Linder redan 2006:
Jag hajar hyfsat Wittgenstein och Kant
Med Goethe, Joyce och Kafka är det likadant
Min hjärnkapacitet förblir likväl ett hinder
för att begripa P. J. Anders Linder
Nu kan ni komma tillbaka.
Med Goethe, Joyce och Kafka är det likadant
Min hjärnkapacitet förblir likväl ett hinder
för att begripa P. J. Anders Linder
Författarens blod
Björn Wiman skriver i DN:s nätupplaga om mordet på bloggaren från Bangladesh som inte fick svenskt visum. Det är en bra artikel. Följande bör lyftas fram:
1 Ambassadens motivering för avslaget på visumansökan:
“You belong to a category of applicants where there is always a risk involved when granting a visa that you will not leave Schengen area after the visit. Furthermore, the purpose of your trip is not urgent enough to grant you visa.”
2 Wimans översättning till begriplig svenska:
" 1. Du kommer från ett fattigt land och har fel hudfärg. 2. Du sysslar med något suspekt/kulturellt/ideellt som inte har någon affärsmässig betydelse för Sverige".
1 Ambassadens motivering för avslaget på visumansökan:
“You belong to a category of applicants where there is always a risk involved when granting a visa that you will not leave Schengen area after the visit. Furthermore, the purpose of your trip is not urgent enough to grant you visa.”
2 Wimans översättning till begriplig svenska:
" 1. Du kommer från ett fattigt land och har fel hudfärg. 2. Du sysslar med något suspekt/kulturellt/ideellt som inte har någon affärsmässig betydelse för Sverige".
14 maj 2015
En bloggares död
Mordet på bloggaren Ananta Bijoy Das den 12 maj i Bangladesh har givetvis uppmärksammats i världspressen (där man f.ö. alltid redovisar mördarnas religiösa tillhörighet något som diskret sopas under mattan eller nämns i förbigående i svenska rapporter). Han var medlem av ett kollektiv "som kritiserar religiös fundamentalism och försvarar sekularism och yttrandefrihet" enligt Svenska PEN.
Det är också känt att Ananta Bijoy Das hade en inbjudan av svenska PEN för att delta i ett evenemang på Pressfrihetens Dag den 3/5 men vägrades inresevisum av ambassaden i Dhaka. (Såvitt jag kunnat se har utländsk press ínte omnämnt detta samband).
Mot bakgrunden av vad som hänt finns det all anledning att ta del av den ordagranna lydelsen av ambassadens avslag:
“You belong to a category of applicants where there is always a risk involved when granting a visa that you will not leave Schengen area after the visit. Furthermore, the purpose of your trip is not urgent enough to grant you visa.”
UD värjer sig med sedvanliga byråkratiska formuleringar. Att en föreläsning om yttrandefrihet bedöms som icke "urgent" avfärdar UD:s talesperson med: "Jag har ingen specifik kommentar om just den skrivningen i just den delen".
UD:s och ambassadens kallhjärtade, kallhamrade och byråkratiska behandling av visumansökan innebar att bloggaren i stället för att vara i Sverige kunde hackas ihjäl i sitt hemland. Risken att han skulle "hoppa av" bedömdes som alltför stor.
Men om han nu verkligen hade hoppat av i Sverige? Hade samhället verkligen tagit allvarlig skada? I andra fall fungerar kontrollen av oönskad invandring inte alls: ett aktuellt exempel här från Sv.D. Det finns andra exempel på hur bödlar och offer tagits emot och vistas i samma förläggningar. Mot den bakgrunden är det svårt att förstå att risken för ett avhopp från en intellektuell från Bangladesh skulle vara så stor, speciellt när hotbilden var välkänd och två av hans kollegor redan tidigare hade mördats av muslimska extremister.
Läs ambassadens motivering ovan en gång till. Så ser en dödsdom avfattad på byråkratspråk ut.
Ondskans banalitet.
Det är också känt att Ananta Bijoy Das hade en inbjudan av svenska PEN för att delta i ett evenemang på Pressfrihetens Dag den 3/5 men vägrades inresevisum av ambassaden i Dhaka. (Såvitt jag kunnat se har utländsk press ínte omnämnt detta samband).
Mot bakgrunden av vad som hänt finns det all anledning att ta del av den ordagranna lydelsen av ambassadens avslag:
“You belong to a category of applicants where there is always a risk involved when granting a visa that you will not leave Schengen area after the visit. Furthermore, the purpose of your trip is not urgent enough to grant you visa.”
UD värjer sig med sedvanliga byråkratiska formuleringar. Att en föreläsning om yttrandefrihet bedöms som icke "urgent" avfärdar UD:s talesperson med: "Jag har ingen specifik kommentar om just den skrivningen i just den delen".
UD:s och ambassadens kallhjärtade, kallhamrade och byråkratiska behandling av visumansökan innebar att bloggaren i stället för att vara i Sverige kunde hackas ihjäl i sitt hemland. Risken att han skulle "hoppa av" bedömdes som alltför stor.
Men om han nu verkligen hade hoppat av i Sverige? Hade samhället verkligen tagit allvarlig skada? I andra fall fungerar kontrollen av oönskad invandring inte alls: ett aktuellt exempel här från Sv.D. Det finns andra exempel på hur bödlar och offer tagits emot och vistas i samma förläggningar. Mot den bakgrunden är det svårt att förstå att risken för ett avhopp från en intellektuell från Bangladesh skulle vara så stor, speciellt när hotbilden var välkänd och två av hans kollegor redan tidigare hade mördats av muslimska extremister.
Läs ambassadens motivering ovan en gång till. Så ser en dödsdom avfattad på byråkratspråk ut.
Ondskans banalitet.
9 maj 2015
Ett vrak på litteraturens bilkyrkogård
"Kittelflickare", detta briljanta ord. Möjligheterna till felhörning och -sägning: obegränsade.
— Erik Helmerson (@Erik_Helmerson) May 9, 2015
Så tyckte redan Harry Martinson:
En sekt som kallas Kittlarna har uppstått.
De träffas för att kittlas och att kittla.
Det är mest kvinnor, men de ledande är män
och kallas kittelflikare,
ett gammalt ord från förgoldondisk tid.
I ”Blå arkivet” finnes ordet nämnt.
Det hör på något sätt ihop med föda
i äldre mening, och med lågor.
Mer vet jag inte.
Som barn i skolan såg jag visserligen
vid något tillfälle naturlig eld.
Den tändes, minns jag, i ett stycke trä
som visades omkring och utspred rök
och även någon värme.
När alla hade sett hölls träet ner i vatten.
Den lilla pittoreska lågan släcktes.
Trä var ett sällsynt ämne. Hade funnits
i förgoldondisk tid men sedan minskat
alltmer på grund av strålningskatastrofer.
Vi var rätt rörda, minns jag, där vi stod
i ring och såg det lilla träet lysa.
Men det är länge sedan, ack så länge.
De träffas för att kittlas och att kittla.
Det är mest kvinnor, men de ledande är män
och kallas kittelflikare,
ett gammalt ord från förgoldondisk tid.
I ”Blå arkivet” finnes ordet nämnt.
Det hör på något sätt ihop med föda
i äldre mening, och med lågor.
Mer vet jag inte.
Som barn i skolan såg jag visserligen
vid något tillfälle naturlig eld.
Den tändes, minns jag, i ett stycke trä
som visades omkring och utspred rök
och även någon värme.
När alla hade sett hölls träet ner i vatten.
Den lilla pittoreska lågan släcktes.
Trä var ett sällsynt ämne. Hade funnits
i förgoldondisk tid men sedan minskat
alltmer på grund av strålningskatastrofer.
Vi var rätt rörda, minns jag, där vi stod
i ring och såg det lilla träet lysa.
Men det är länge sedan, ack så länge.
Aniara, 17e sången
(Visa inte detta för Sara Danius som tyckte att "Aniara" var som en gammal rostig Volvo på en bilkyrkogård!)
8 maj 2015
EU efter det brittiska valet
En blänkare: På Euroflarn skriver jag några preliminära reaktioner på det brittiska valet ur ett europeiskt perspektiv. Jag menar att det nu gäller att hålla en stiff upper lip och inte lyssna alltför mycket på UK-groupies som Gunnar Jonsson och Katrine Marçal...
Läs gärna: Ett EU utan England?
Läs gärna: Ett EU utan England?
6 maj 2015
Löfven - Reinfeldt 1- 0 ?
Löfven har haft det motigt som ny statsminister med uppenbara svårigheter att tygla sina mera vildsinta ministrar, schabbel i EU-nämnden, vacklande otydlighet i Saudiaffären m.m. Men rätt skall vara rätt och därför länkar jag gärna till artikeln Barnens brev till statsministern i DN. Där kan vi bl.a. läsa att statsministern tycker att ”tjejer och killar” borde få lika mycket i veckopeng om de ska använda pengarna till samma saker".
Någon eventuell läsare kanske såg att jag var kritisk mot den förra regeringens sätt att behandla brev från barn (scrolla). Där har den nuvarande regeringens kansli uppenbarligen skött sig bättre.
Alltid något.
Någon eventuell läsare kanske såg att jag var kritisk mot den förra regeringens sätt att behandla brev från barn (scrolla). Där har den nuvarande regeringens kansli uppenbarligen skött sig bättre.
Alltid något.
5 maj 2015
Riksdagens dåliga affärsupplägg
"Skulle ni köpa en begagnad bil av denne man?"
Han är, enligt DN, "finansnestor" och framför tillsammans med några av sina polare (bl.a. grundarna av riskkapitalbolaget "Altor" resp. konsultbolaget "Sigma") som sin oförytterliga åsikt att riksdagen åsidosatt de demokratiska principerna och kräver samarbete med SD, visserligen med fikonlövet att det skulle förhindra SD att bli ännu starkare. Han skulle "underkänna affärsupplägget direkt" säger han.
Han vill alltså samarbeta med ett parti som har klara nazistiska rötter, vars ledande företrädare slåss med järnrör på gatorna och gör egendomliga uttalanden om nationalitet, medborgarskap och vem som får räknas som svensk.
När staten skall leka affär går det som regel inte så bra (Vattenfall, NUON osv osv.) När näringslivets toppar skall leka politik blir det snarast ännu värre: jmf också kryperiet för den saudiska medeltida religiösa diktaturen efter Wallströms uttalanden.
Nu gör ju en "finansnestor", en "riskkapitalist" knappast ens en "konsult" inte någonting nyttigt eller brukbart men annars har man lust att säga till dessa herrar att hålla k-ft-n och koncentrera sig på att göra telefoner eller lastbilar eller vad det nu kan vara.
4 maj 2015
Föhn
Beklämmande föhn!
Jag andas begagnad luft.
Men från Ligurien.
(Haiku 2007-03.08)
Jag andas begagnad luft.
Men från Ligurien.
(Haiku 2007-03.08)
I dag kommer antalet hjärtinfarkter att stiga och självmordsfrekvensen öka. Det är statistiskt belagt men några vettiga förklaringsmodeller verkar inte finnas.
En enorm lågtrycksvirvel över de atlantiska haven suger på baksidan med sig het ökenluft från Afrika över södra och mittersta Europa - oklart hur långt norrut. Delar av Österrike förutspås få 30 grader eller mer under morgondagen. Men det är ingen angenäm värme, dels mycket fuktig, dels på något egendomligt sätt tryckande och då menar jag inte på samma sätt som en vanlig sommarvärmebölja kan kännas. Atmosfären känns helt enkelt tom och innehållslös, begagnad. Man väntar på något som måste hända för att lösa spänningen eller fylla tomrummet men det blir aldrig något.
Den här gången slipper vi dock ökensanden som vindarna ibland för med sig. Inte heller ser vi den olycksbådande atmosfäriska skiktning som uppträder när luftmassorna kolliderar:
Det är bara tomt, tyst, dött.
2 maj 2015
Ruth Rendell
Efter P.D. James har nu också baronessan Rendell of Babergh avlidit, 85 år gammal. Jag tar mig friheten att citera vad jag 2009 skrev om Rendell:
"Även Ruth Rendell knallar på i åren.Hon är nu nästan 80 år - dvs. 10 år yngre än James- även hon baronessa (Rendell of Babergh). (Får vi se Camilla Läckberg som grevinna av Bohuslän?) Rendell är kanske mest känd för sin serie om kommissarie Wexford. Den började med ganska enkla "whodunits" men har utvecklats till intressanta romaner som skildrar och analyserar samtida problem inte minst genom Wexfords båda döttrar, den besvärliga feministen Sylvie och den framgångsrika skådespelarskan Sheila. Hennes absolut bästa böcker är emellertid de romaner där hennes standardfigurer inte förekommer. "Adam and Eve and Pinch Me " (2001) och "Thirteen Steps Down" (2004) är romaner som på ett visst sätt påminner om Kerstin Ekmans "Händelser vid vatten." Det finns en kriminalhistoria i bakgrunden men det är fråga om skönlitterära romaner i ordens bästa bemärkelse som kan läsas flera gånger trots att man "vet vem som är mördaren"'.
Rendell är litet kul för svenska läsare eftersom hon gör åtminstone ett par referenser till Sverige. I "The Babes in the Wood" (2002) besöker både inspektör Wexford och en av de huvudmisstänkta Uppsala där Rendell gör en roande och lätt ironisk skildring av den svenska självmedvetenheten. I "Portobello" (2008) längtar en av huvudpersonerna till Kiruna eftersom det är både mörkt och kallt där.
Men precis som hos James innebär Rendells senaste bok ett visst steg tillbaka. Som alltid i sina historier är hon en mästare på att väva ihop en mängd personers historier och öden till en polyfoni av fraser som till slut förenas i en förlösande kontrapunkt (precis som hos Kerstin Ekman). Men en av de viktigaste personernas problem är smått bisarrt: han är "addicted" till en viss sorts chokladkarameller och inställer t.o.m. sitt planerade bröllop på grund av detta. Men även i "Portobello" får vi under en tid följa ett tiotal personers skiftande öden med beröringspunkter som är tillfälliga och obetydliga men vars historier mot slutet av romanen kommer allt närmare varandra och till slut - mot alla odds - förenas i en avslutning som faktiskt (den här gången) blir lycklig för de flesta utom för en person som mördas och hans mördare som hamnar i fängelse. Men så måste det ju vara i en kriminalroman."
Citatet är ur en text som också handlar om P.D. James och Donna Leon. För den som eventuellt är intresserad finns en länk här.
På sätt och vis uppskattar jag nog Rendell mer än James men det gäller de böcker hon skrev utan att använda sina standardpersoner. "Adam and Eve and Pinch Me", "Thirteen Steps Down" och "Portobello" är romaner som möter höga litterära anspråk med anspråksfulla psykologiska teckningar av huvudpersonerna och skildringar av engelskt vardagsliv men naturligtvis med en spännande kriminologisk twist.
En jämförelse mellan två böcker av Joyce Carol Oates och Ruth Rendell gjorde jag i den här texten. Om P.D.James i Den döende baronessan och Bekräftade fördomar. Om James självbiografi skrev jag under momentet "Sanctus" i "Min bokmässa". (Scrolla)
Det känns tomt. Några samtida författare av kriminalromaner med anspråk har jag inte lyckats hitta, särskilt inte på svenska.
"Även Ruth Rendell knallar på i åren.Hon är nu nästan 80 år - dvs. 10 år yngre än James- även hon baronessa (Rendell of Babergh). (Får vi se Camilla Läckberg som grevinna av Bohuslän?) Rendell är kanske mest känd för sin serie om kommissarie Wexford. Den började med ganska enkla "whodunits" men har utvecklats till intressanta romaner som skildrar och analyserar samtida problem inte minst genom Wexfords båda döttrar, den besvärliga feministen Sylvie och den framgångsrika skådespelarskan Sheila. Hennes absolut bästa böcker är emellertid de romaner där hennes standardfigurer inte förekommer. "Adam and Eve and Pinch Me " (2001) och "Thirteen Steps Down" (2004) är romaner som på ett visst sätt påminner om Kerstin Ekmans "Händelser vid vatten." Det finns en kriminalhistoria i bakgrunden men det är fråga om skönlitterära romaner i ordens bästa bemärkelse som kan läsas flera gånger trots att man "vet vem som är mördaren"'.
Rendell är litet kul för svenska läsare eftersom hon gör åtminstone ett par referenser till Sverige. I "The Babes in the Wood" (2002) besöker både inspektör Wexford och en av de huvudmisstänkta Uppsala där Rendell gör en roande och lätt ironisk skildring av den svenska självmedvetenheten. I "Portobello" (2008) längtar en av huvudpersonerna till Kiruna eftersom det är både mörkt och kallt där.
Men precis som hos James innebär Rendells senaste bok ett visst steg tillbaka. Som alltid i sina historier är hon en mästare på att väva ihop en mängd personers historier och öden till en polyfoni av fraser som till slut förenas i en förlösande kontrapunkt (precis som hos Kerstin Ekman). Men en av de viktigaste personernas problem är smått bisarrt: han är "addicted" till en viss sorts chokladkarameller och inställer t.o.m. sitt planerade bröllop på grund av detta. Men även i "Portobello" får vi under en tid följa ett tiotal personers skiftande öden med beröringspunkter som är tillfälliga och obetydliga men vars historier mot slutet av romanen kommer allt närmare varandra och till slut - mot alla odds - förenas i en avslutning som faktiskt (den här gången) blir lycklig för de flesta utom för en person som mördas och hans mördare som hamnar i fängelse. Men så måste det ju vara i en kriminalroman."
Citatet är ur en text som också handlar om P.D. James och Donna Leon. För den som eventuellt är intresserad finns en länk här.
På sätt och vis uppskattar jag nog Rendell mer än James men det gäller de böcker hon skrev utan att använda sina standardpersoner. "Adam and Eve and Pinch Me", "Thirteen Steps Down" och "Portobello" är romaner som möter höga litterära anspråk med anspråksfulla psykologiska teckningar av huvudpersonerna och skildringar av engelskt vardagsliv men naturligtvis med en spännande kriminologisk twist.
En jämförelse mellan två böcker av Joyce Carol Oates och Ruth Rendell gjorde jag i den här texten. Om P.D.James i Den döende baronessan och Bekräftade fördomar. Om James självbiografi skrev jag under momentet "Sanctus" i "Min bokmässa". (Scrolla)
Det känns tomt. Några samtida författare av kriminalromaner med anspråk har jag inte lyckats hitta, särskilt inte på svenska.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)