Sockerbagarens arv

Konditori Demels traditionella skyltning med marsipansfigurer var inte speciellt märklig detta år. Oftast brukar man illustrera någon aktuell politisk eller kulturell händelse i marsipan och deras skyltfönster på Kohlmarkt drar alltid många besökare.

Sätter upp den här bilden bara för att "osökt" kunna länka till min berättelse En sockerbagare här bor i staden från 2011 om konditorn och  massmördaren Udo Proksch, god vän till högt uppsatta politiker och ingift i släkten Wagner (till Winifreds stora förargelse).

Proksch designade också ett smycke, en slags fingertuta i guld som han kallade "Goldfinger". Ian Fleming såg den på en utställning, köpte själva idéen av Proksch. The rest is history.

Stabat mater...

England må ha sin Diana, Frankrike sin Marie Antoinette och Sverige sin Madeleine men Österrike har sin Elisabeth ("Sisi"), tillbedd i en veritabel Sisikult. Och nog finns det tillräckligt med element: den unga adelsflickan som blev kejsarinna i stället för sin syster, det hatfulla hovet representerat av svärmodern, en man som bara jobbade med sina "Akten" hela dagen. När hon inte lyckades göra sin plikt och framföda en tronföljare blev hon mobbad - de fyra döttrarna räknades inte. Hennes ende son mördade sin älskarinna och begick självmord ("Mayerlingdramat"). Hon vände Wien ryggen och befann sig ständigt på resor tills hon, 60-årig, knivmördades i Genève av en anarkist.

Nåja, det där räcker för att skapa en myt presenterad i ett otal filmer och böcker samt oceaner av kitsch som prackas på troskýldiga turister. Bilden ovan är reklam för en specialutställning om "den sörjande modern" som just nu visas i Hofburg. Den som eventuellt vill veta litet om verkligheten bakom denna visserligen olycksdrabbade men bittra och självupptagna (och troligtvis frigida) kvinna rekommenderas i stället Brigitte Hamanns bok "Kaiserin wider Willen" som grundligt demolerar klischéerna.

Hisoriker (inte Hamann) har försökt dikta till ett par kärleksaffärer till Sisi, bl.a. med en ungersk toppdiplomat Greve Andrassy och med sin kusin, galne kung Ludvig av Bayern. Som Wikipedia helt torrt hävdar var dock Elisabeth ingen vän av "die körperliche Liebe" vilket väl också förklarar hennes överdrivna reslust. Däremot uppmuntrade hon aktivt sin makes förbindelse med skådespelerskan Katarina Schratt som utövade ett viss politiskt inflytande på kejsaren. Bl.a. lyckade hon förhindra honom från att utnämna protonazisten Karl Lueger till borgmästare i Wien men fick ge sig efter dennes andra valseger. (Se också min text En vålnad).

Det var en sorglig tid i Österrikes och Europas historia som slutade med imperiets sönderfall i rök och dimma, mästerligt skildrad i Roths roman "Radetzkymarsch", lika mästerligt förfilmad av Axel Corti  med Max von Sydow i huvudrollen.

À propos Hamann måste jag nämna hennes bok "Hitlers Wien", den kanske grundligaste genomgången av Hitlers ungdomsdagar i Wien. Hamanns teser är kontroversiella därför att de delvis går emot "conventional wisdom" men jag menar personligen att de ger en mer förståelig förklaring till fenomenet Hitler. Särskilt intressant är hans beundran av Wiens antisemitiske borgmästare Karl Lueger (se länk ovan) och de mycket praktiska slutsatser han drog av dennes politik. Hitler insåg bl.a. betydelsen av massrörelser och massdemonstrationer och vikten av att koncentrera sig på en enda fiende där judarna i Tyskland liksom i Wien blev den vikigaste måltavlan. Överlagd strategi alltså snarare än "ideologisk" antisemitism - detta i rörelsens begynnelse. Lueger hyllas än idag som en av de stora samhällsbyggarna i Wiens historia.

Richard Swartz skrev en fin krönika om Wiens största loppmarknad där Kejsar Franz Joseph, Hitler och Stalin var de populäraste figurerna medan kvinnorna representerades av Sisi och Maria, Jesu moder. Med denna enkla obervation har Swartz fångat in mycket av den självbild som än idag präglar wienaren.

Påtvunget blogguppehåll

Pga av ett allvarligare computerhaveri långt bort i fjärran land kan jag endast med svårighet komma åt att blogga f.n. Räknar inte med att kunna lösa detta problem  förrän i början av nästa år.

Får alltså utan vidare spisning önska alla eventuella läsare en god jul och ett mycket mycket bättre 2016.

(Klicka på bilderna så ser ni vad det är fråga om.)

Frank Sinatra i Finspång

Frank Sinatra har uppmärksammats i dagarna eftersom det är 100 år sedan han föddes. SvT har sänt en dokumentär i två delar -mycket bra och intressant. Bland "mina" bloggar är det bara Gabrielle R.W. som skrivit om Sinatra - jag rekommenderar hennes text där jag också gjort en kommentar.

1953 nådde Sinatras karriär ett bottenläge. Sparken från Columbia, svikande publik, besvärlig skilsmässa och nytt äktenskap med den vackra och firade Ava Gardner. Förkyld och deprimerad gör Sinatra med sin nya fru en turné i Sverige med uppträdanden bl.a. i Finspångs Folkets Park. Turnén har, med rätta,  mytologiserats i Sverige.

Gabrielle publicerade en länk till en dokumentär om Sinatra och Gardner i Sverige som jag nyss tittat på  ( på storTV med hjälp av ChromeCast. Bra.). Jag kan varmt rekommendera denna film. Man får stillbilder av den nergångne Sinatra och hans strålande hustru men filmens behållning ligger helt i skildringen av och intervjuer med de svenskar som var med vid tillfället och svensk folkparkskultur i mitten av förra århundradet där man hade den sjungande bandyspelaren Snoddas Nordgren ena kvällen och Frank Sinatra den andra. Biljetterna kostade f.ö. 4 kronor för Sinatra (och 1 kr för Snoddas) men man gick ändå back när Sinatras gage på 6000 kronor hade betalats ut.

Folkparken i Finspång hade två dansbanor: en för gammaldans, en för modern dans. Dessutom en övertäckt scen där kulisserna från en föregående föreställning av "Värmlänningarna" stod kvar och bildade bakgrund till Frank Sinatras uppträdande.

Ava Gardner och Frank Sinatra övernattade på Hotell Standard i Norrköping. En överlevande hotellanställd berättar i filmen att rummet hade en så kallad granli.

Det var ett enormt anti-Sinatra pressdrev som gick där hans prestationer nedvärderades i grunden. Det gick så långt att turnén avbröts och boulevardpressen jublade: ni slipper höra Sinatra. Som kontrast får vi höra yrkesmannen Putte Wickman som gör  en professionell och beundrande värdering av Sinatras framträdanden under vidriga  omständigheter. Den orkester med danska musiker som skulle ha spelat med sångaren var så berusad att den fick avskedas och ersättas med en i hast hopplockad amatörgrupp som gjorde sitt bästa men naturligtvis inte var vuxna en sådan uppgift.

Nåja. Vi vet hur det gick. Senare samma år hade "From here to eternity" premiär och Sinatra fick sin Oscar och inledde sin superkarriär. Efter brytningen med Ava utvecklades hans röst och framför allt hans teknik till den genialiska som vi numera förknippar med honom.

Allt väl ombord i det sjunkande skepet

Har äntligen kommit mig för att skriva en post på Euroflarn med rubriken Allt under kontroll på det sjunkande skeppet. Jag har egentligen aldrig bekymrat mig mycket för den s.k. "eurokrisen" (kanske mest därför att jag aldrig riktigt fattade vari den bestod) eller för "Greklandskrisen" (vars dimensioner var så små att den naturligtvis skulle lösas om det blev riktigt allvarligt  och för att "grexit" var ett komplett omöjligt alternativ). "Brexit" som ansågs och anses som en ödesfråga ser jag snarare som en win-winsituation. Det verkliga problemet enligt min mening var den ekonomiska stagnationen och de ökande sociala klyftorna, allt frambringat av en primitiv och föråldrad ekonomisk politik. Men opinionen mot denna politik växte sig allt starkare.

Medlemsländernas reaktioner på inströmningen av flyktingar från krigshärjade områden liksom från länder där möjligheterna till utbildning och arbete är obefintliga och deras sabotage av de åtgärder som Kommission och Råd beslutat om är av en helt annan dignitet. Det är här fråga om ett återfall i avgrundsdjup nationalism som en reaktion på och underblåst av invandringsfientliga rörelser med ideologi från vanlig patriotism till nyfascism. Alltså ett frontalangrepp på de värden som skapat den europeiska unionen och som vi gärna förknippar med en sekulär värdegrund baserad på upplysningens ideal.

När vi samtidigt ser att demokratifientliga rörelser dominerar i USA och Ryssland och att religion blivit en allt viktigare drivkraft för att attackera dessa värden finns det anledning att se mörkt på utvecklingen. Någon väsentlig motreaktion för att försvara demokrati, sekularism och öppenhet ser vi knappast. Yttersta höger och yttersta vänster må inbilla sig att man bekämpar varandra: i realiteten drar man åt samma håll. Avgrunden.

Om någon vill läsa litet mer kan ni alltså gå till Euroflarn. Om inte annat kan ni lyssna på Udo Jürgens, salig i åminnelse.

Jakten på den sjunkna guldskatten

För några dagar sedan fångade dagspressen -i brist på andra ämnen?- upp en nyhet från TT-Reuter som i DN fick rubriken: Sensationellt vrakfynd i Colombia. Det handlar om en spansk galeon, San José, som sjönk på 1700-talet "lastad med ädelstenar samt guld- och silvermynt, som i dag kan vara värda flera miljarder kronor" skriver DN/TT.

Vad man däremot inte skriver är att vraket i fråga också varit en het politisk fråga i Sverige där starka krafter försökte att få lägga rabarber på en del av miljarderna till den svenska statskassan. En numera -lyckligtvis- bortglömd historia.

År 1973 grundades Sveriges Investeringsbank som ett instrument för den nya socialdemokratiska industripolitiken under ledning av industriministern Krister Wickman. Banken skulle finansiera svenska industriföretags investeringar. Efter ett mindre lyckat försök blev den fantasifulle Harry Schein bankens chef år 1983.

Enligt Scheins bok "Makten" förekom redan tidigt kontakter mellan Palme och den Columbianska presidenten. Det ledde bl.a. till att svenska företag fick bygga infrastrukturen till en flottbas. Den svenska regeringen hade, enligt Schein, förhoppningar om en demokratisk utveckling i Colombia som man ville stödja.

Ett amerikanskt bolag hade upptäckt ett område där man trodde att även vraket efter den sägenomspunna San José fanns. Den lyckade bärgningen i Stockholm av Wasa väckte intresse i Columbia och diverse förhandlingar inleddes bl.a.med Investeringsbanken. Man kan fråga sig, skriver Schein, varför Sveriges Investeringsbank skulle engagera sig i ett sådant företag. Jo, svarar han själv "man hade möjlighet att tjäna en ryslig massa pengar."  Så inleddes en komplicerad process av förhandlingar och diskussioner med många inblandade parter, inte minst med det amerikanska bolag som ansåg sig ha upptäckt vraket (f.ö. representerat av den från Watergateaffären ökände John Ehrlichman). Diverse mutanklagelser lanserades, bl.a. mot Schein  som dock lyckades rentvå sitt namn. Schein berättar vidare om hur han varnats att hans eget liv var i fara och han levde tidvis under ett annat namn på hotell i Bogota.

Columbias regering annonserade till slut att man träffat ett principavtal med Sverige ang.bärgningen av San José.  Vid det laget hade emellertid den svenska regeringen med bl.a. Ingvar Carlsson, Anita Gradin och Thage Peterson dragit öronen åt sig: med knarklandet Columbia ville man inte ha något att göra. Detta enligt Schein som lägger större delen av skulden på tjänstemännen på utrikeshandelsdepartementet. Så gick det hela i stöpet och guldskatten fick ligga kvar där den ligger.

På 26 sidor berättar Schein i sin bok om hur Sverige, enligt honom, förlorat åtskilliga miljarder kronor på grund av att affären som han engagerat sig i saboterats av okunniga tjänstemän som inte visste något om hur man gör affärer och av fega politikers rädsla för ytterligare "affärer" (detta sammanföll i tiden med Ebbe Carlssonaffären).

Det finns emellertid en  motbild till Scheins framställning. Carl-Johan Åberg som var statssekreterare i Utrikeshandelsdepartementet och av Schein utpekas som huvudansvarig för "fiaskot" skriver i sin bok "Berättelser från 1900-talet"  följande: "Vi på UD:s handelsavdelning fick ett starkare och starkare intryck av att Harry mer och mer uppfattade sig leva i en agentroman med spioner och skurkar och med jättelika rikedomar inom räckhåll."

Scheins bok "Makten" innehåller ytterligare ett antal berättelser om projekt som misslyckats - enligt honom pga bristande kompetens hos omgivningen. Den andas över huvud taget bitterhet och besvikelse trots att författaren ideligen försäkrar oss att han inte är bitter. Det kan vara svårt att urskilja vad som är sanning men nog känns det tryggast när svenska statstjänstemän, politiker och bankirer avstår från att försöka bärga sjunkna skatter i Karibiska Havet.


Disclosure: Carl-Johan Åberg var en tid min chef i Finansdepartementet och långvarig kollega. Att jag fäster något större vikt vid hans uppfattning än vid Scheins må vara mig förlåtet. Å andra sidan enda gången jag själv haft beväpnade livvakter var just i Bogota vid mitt enda besök där i samband med ett av mina mest misslyckade uppdrag.

Vilket slags samhälle har vi halkat in i?

Reklamskylt i Stockholms tunnelbana. "Just smile!"

1  Säkerhetsanvisning via högtalarsystemet på Stockholm C, på svenska och engelska: "Låt inte obekanta personer hjälpa er med bagaget vid av- och påstigning av tågen."

2  Två damer i 25 - 30-årsåldern i konversation. Den ena: "och han envisades med att hålla upp dörren för mig precis som om jag inte kunde göra det själv. Jag blev så förbannad!"

3  Jmf ovan. Andra två damer i samma ålder. Den ena: "Mitt emot mig på tunnelbanan satt en karl och log emot mig. Det var så obehagligt att jag steg av och tog nästa tåg."

Trist meta

Listorna över senaste inlägg och senaste kommentarer fungerar inte längre. Det beror på att Google har tagit bort en funktion ur sitt system utan att tänka på hur det påverkar andra delar.  Se deras förklaring. Det framgår också av deras förklaring att det kommer att ta tid att reperera skadan.

Man kan dock kommentera som vanligt men måste alltså "manuellt" kolla om något nytt tillkommit.

Ganska dåligt av Google men en typisk ingenjörstabbe.

Uppdatering 4/12: Google har tagit intryck av användarprotesterna och "ändrat tillbaka".Hoppas att det håller. "Don't fix it if it ain't broke."

The Truth is out there!

(Insänt till DN av en uppmärksam läsare)

Så vad händer egentligen när man passerat tullarna? Vart tar bilarna vägen? Ett svart hål? Bortförda av aliens? Och myndigheterna tiger som vanligt.

Kålrotsräknarnas triumf

Det känns svårt och futtigt att blogga mot bakgrunden av den apokalyptiska stämning som med tsunamins kraft brutit in över Europa de senaste månaderna och i en blink ödelagt så mycket av vad vi under decennier byggt upp och visat på ihåligheten i de värden som vi optimistiskt etiketterat som "europeiska" och trott vara en stabil grund för framtida utveckling. När detta skrivs är inte ens väpnade konflikter mellan "väst" och "öst" otänkbara -jag tänker på "incidenten" med Turkiets nedskjutning av ett ryskt stridsflygplan.

Mitt i den existensiella ovissheten finns det fortfarande personer som lägger ner mycket tid och digitalt bläck på att diskutera oväsentligheter. (1)  Rubriken till inlägget syftar på Gunnar Strängs föraktfulla beteckning på ekonomer som han inte tyckte om.(2) Nog lyssnade han på sina rådgivare i departementet och även på utomstående experter men när det kom till kritan gjorde han konjunkturbedömnigen själv genom att ringa upp en gammal fackkompis på SJ och höra sig för om utvecklingen på fraktmarknaden.

Men hela diskussionen om budgetunderskott, överskottsmål och utgiftstak är i egentligen bara ett gräl mellan kålrotsräknare.

It is a tale
Told by an idiot, full of sound and fury,
Signifying nothing.

(Macbeth, Act V, Scene v)

Kostnaderna för flyktingmottagandet diskuteras hejvilt mellan politiker och journalister. Jag har redan tidigare skrivit om att merkostnaden för flyktinginströmningen är en nullitet som på intet sätt kan skada varken Sveriges ekonomi eller statens finanser. Ekonomistyrningsverket beräknar att den offentliga sektorns underskott kommer att öka från 1 % av BNP till 1.3 %  2017. EU:s budgetregler tillåter 3 %. Man har dessutom beslutat att tillåta överskridande av målet för extra kostnader betingade av flyktingkrisen. Eftersom Sverige skulle kunna låna upp vad som behövs till en obetydlig kostnad (eller egentligen gratis om man vågade sig på att låna i Riksbanken - enda hindret för detta är grovpopulistisk propaganda mot att "trycka pengar".)

Sveriges statskuld är f.ö. den lägsta inom EU-15 (dvs. exkl.östeuropa) med undantag för Luxemburg. Den uppgår till ca 45 %. Tillåtet enligt EU:s regler är 60 %. (Här är en intressant jämförelsetabell för det makroekonomiska läget mellan EU:s medlemslämder. Klicka på bilden för läsbar version.)

Från alla vettiga ekonomiska utgångspunkter kan alltså Sverige lugnt acceptera de ekonomiska konsekvenserna av flyktinginströmningen. En progressiv politik skulle t.o.m. kunna öka utgifterna för att snabbt producera bostäder och kraftiga åtgärder för utbildning och integration av flyktingarna.

Men så blir det naturligtvis inte. Kommunerna vill inte ha flera utlänningar än man absolut måste och det är lätt att hänvisa till bristande resurser. Eldunderstöd får man då från de "experter" och politiker som vägrar att acceptera den makroekonomiska verkligheten. Eller som kanske inte förstår vad det är frågan om.

Men skam den som ger sig. En skara debattörer med DN:s Johan Schück i spetsen tillsammans med professor  Lars "Än slank han hit och än slank han dit" Calmfors med KD-ledaren Ebba Bush Thor som comic relief  har kommit på att det finns något som heter "utgiftstaket" som definitivt hotas av merkostnaderna för flyktingmottagandet. Nu är "utgiftstaket" en självpålagd restriktion, konstruerad i ett helt annat konjunkturläge som kan ändras genom ett enkelt riksdagsbeslut om den politiska viljan finns. Det är en ren formalitet utan några som helst realekonomiska konsekvenser. Dessa bestäms ju till större delen av de storheter jag redovisat ovan ang.budgetunderskott och statsskuld.  Ebba och Lars tror att det skulle kunna påverka "marknadens förtroende" för Sverige negativt. Oklart vad detta i så fall skulle betyda och personligen är jag rätt övertygad om att "marknaden" har andra bekymmer just nu.

Liksom den allmäneuropeiska politiken nu är helt i händerna på  på osolidariska nationalister är alltså den svenska flyktingpolitiken i händerna på kålrotsräknare. Eller de fungerar kanske snarare som nyttiga idioter för en invandringsfientlig allmänhet och dess politiska representanter.


 1) Mera roande än allvarligt är kanske Folkpartiets självmordsförsök att döpa om sig till "Liberalerna". Bortsett från att det väl retar upp en del allianskamrater inom (c) och (kd) som nog anser sig ännu mer liberala så kommer naturligtvis många väljare att medvetet eller omedvetet associera namnet med den så grundligt diskrediterade "nyliberalismen" - en politisk rörelse som givit oss tokprivatiseringar, nedskärningar i vård, skola och omsorg, ett groteskt järnvägskaos, reducerat strandskydd och i stort sett eliminerat begrepp som ansvar och solidaritet ur samhällslivet. Men var så god: en upprensning i det svenska partilandskapet vore väl enbart välkommet.

2) Det finns många anekdoter om uppkomsten av detta uttryck. Följande är belagt. Under Strängs tid fanns en institution som hette "Ekonomiska planeringsrådet" i vilket han var ordförande. Medlemmarna var Sveriges ledande ekonomer och cheferna för näringslivets och fackföreningsrörelsens organisationer. Jag var själv några gånger föredragande  i rådet. Palme var inte formellt medlem men satt ofta med i samanträdena. Under en särkilt hetsig och förvirrad denbatt skickade Palme en lapp till Sträng med texten "Hur har du stått ut med det här i 18 år?" Sträng skickade tillbaks lappen med texten. "Förstår du nu varför jag kallar dem kålrotsräknare.". Ett annat bevingat uttryck från Sträng var "andens lättmatroser" varmed han avsåg dagspressens journalister. Huvudet på spiken kanske...

En statsmans död

En "Elbsegler" som blev Helmut Schmidts kännemärke

Helmut Schmidt har avlidit 95 år gammal. Kedjerökande in i det sista, alltid med en ny cigarett tänd på den gamla.

Med Helmut Schmidt försvinner kanske den siste av de stora europeiska statsmännen som var med och skapade det nya Europa ur världskrigets ruiner. Schmidt, Kohl, de Gaulle, Delors, Adenauer, Monnet, Spaak - de må alla ha haft sina svagheter och mörka sidor men de var statsmän och ledare med visioner som sträckte sig långt bortom dagspolitikens futtiga fejder.

Om Schmidts politiska gärning se Die Zeit: Wie geht das - ohne ihn ?  (eller senare: http://www.zeit.de/politik/2015-11/helmut-schmidt-nachruf-politiker, även i engelsk version). Schmidts senaste bok, naturligtvis utan spökskrivare,"Was ich noch sagen wollte" anmäldes nyligen på Dixikon. Om ni klickar på länken får ni också se Schmidt i den typiska mössa varav jag avbildat min egen ovan.

Det europeiska skymningslandet

Det har inte blivit många uppdateringar här och speciellt inte på Euroflarn på senaste tiden. Det känns snarast motbjudande att skriva även om  det europeiska samarbetet väl aldrig har stått i centrum till den milda grad som nu är fallet, även i Sverige. Men tyvärr är det alltså bristen  på och sabotaget av detta samarbete som står i centrum där medlemsländerna gör allt vad de kan för att undandra sig sitt gemensamma ansvar och den nationalism som i slutändan leder till fascism har blivit den allt överskuggande ideologin, praktiskt taget utan undantag. Schengensamarbetet som tillsammans med den gemensamma valutan hör till de absolut största framgångarna för EU har kollapsat. Överallt reses nya gränser och taggtrådsstängsel.

Högerextrema och fascismanstuckna partier går framåt över hela linjen. I många länder, nu också i Sverige, försöker de gamla partierna att förhindra väljarflykt genom att antingen "samarbeta" med de extrema eller genom att  delvis överta deras politik i ett försök att ge den ett mera demokratiskt ansikte. Allt genom historien välkända förlorarstrategier.

Flyktingkrisen har ju dessutom dolt andra allvarliga problem som finns kvar även om ingen verkar ha tid eller ork att tänka på dem.  Situationen med Grekland är på intet sätt löst och kommer troligen att bli akut igen. Utvecklingen går mot ett nej till fortsatt medlemsskap i UK och någon förnuftig strategi för att underlätta en "Brexit" finns inte trots att en sådan borde ligga högt på EU:s agenda. Den vanvettiga åtstramningspolitiken fortsätter att vara det yttersta goda även om ett allt större antal förnuftiga bedömare, ekonomer och politiker ifrågasätter det vettiga i denna inriktning.

Ett Frankrike med le Pen som president och ett USA under republikanskt styre ter sig allt sannolikare. (Enda sättet att undvika det senare vore väl om man verkligen nominerade Trump eller Carson som kandidat. I grunden desillusionerad vad  gäller den politiska mognaden i USA har jag ändå svårt att tro att någon av dem skulle kunna bli vald. En kandidat som t.ex. Rubio, i grunden lika extrem som de nämnda men mera polerad, skulle däremot ha goda chanser att "krossa socialismen" i landet.)

Trots allt vill jag passa på att hänvisa till en ledare i dagens Industri med titeln Camerons sak är inte Sveriges där  Sverige uppmanas att inte i alltför hög grad gå Cameron till mötes utan koncentrera sig på samarbete med exempelvis Frankrike och Tyskland. Ihåligheten i Camerons just redovisade "krav" reduceras också till sitt rätta värde. Att dessa åsikter inte kommer att sitta väl hos UK-groupies som Gunnar Jonsson, Katrine Marçal (Kielos), Carl Bildt och Mikael Damberg kan man ta för givet.

Off topic (lyckligtvis): I senaste laget (man stänger på fredag) vill jag rekommendera fotoutställningen "Vårt 80-tal" på S:t Paulsgatan 2. Någon ev. läsare kanske t.o.m. var med på 80-talet och minns husockupationerna t.ex. på Skaraborgsgatan och kvarteret Mullvaden. Mycket intressanta tidsdokument i form av bilder och videos. Avslutningsfest på fredag "med musik och dans" som det står på webbsidan. Intressant också för att man kan träffa tidigare ockupanter och demonstranter numera i tamare form som akademiker, mediafolk och artister men med samma brinnande ande.

En annan utställning som är värd att ses är öppen ända till den 17 januari, nämligen Olafur Eliassons "Verklighetsmaskiner" på Moderna Muséet. Det är en fantastisk rolig utställning av vad man vid mitten av förra århundradet brukade kalla "modern konst". Man ser den inte ofta utställd nu för tiden, senast minns jag utställningen "The World is Yours" på Louisiana 2009 (Min text: Fallfrukt) . På Centre Pompidou som brukade vara ett centrum för detta slags konst finns den numera såvitt jag kunnat finna endast representerad av en maskin av Tinguely som man kunde knäppa igång var 20:e minut.

Analysen av konstverken lämnar jag med varm hand åt andra (Gabrielle B.?) och nöjer mig med att rekommendera en trevlig upplevelse. Tag gärna med barnbarnen om sådana är för handen.

En byggherres vedermödor

(klickbar bild. Full dikttext här)

Om du vill  bygga hus
betänk dig först rätt väl.
Det blir ej något glädjeerus
men pina för din själ.
Allt kapital förgår
det kan du kanske bära
och byggnadskonsten svår
har du rätt väl fått lära
...
Att bygga detta hus

ett år tillfullo räckte
men det gick ej burdus
därtill få lov ty sträckte
därför sig tiden ut
i nära trenne år
...
om hus du bygga vill
att ej du må bli slagen
tänk dig då noga för

glöm ej stadsplanelagen
....
och myndigheters flock
den lär ej för dig ömma
och dina grannar sen
ha även dem i minne
du slätt ej anar än
hvad de ha uti sinne

Innanför porten till Götgatan 14 finner man denna bild av den "Klemmingska gården" med den inskription som en frustrerad byggherre lät rista in på fasaden. Nedanför dikten fanns ett antal paragraftecken formade till en drake som slök den stackars byggherren.

I versen beklagar arkitekten och byggaren sig över att det tog tre år att få alla nödvändiga tillstånd men bara ett år att bygga själva huset. Redan då fanns tydligen något slags "samråd" med grannarna vilket, precis som idag, kan ge stora problem för den som vill bygga. Och ingen dåtida YIMBY hade han i ryggen!

Klemming var arktitekt och ritade bl.a. Centralbadet. Hans specialitet verkade vara takträdgårdar. Någon sådan fanns dock inte på Götgatan 14 men väl på nummer 7 i hörnet av Klevgränd (Tidigare:Ormsaltargränd !) som jag tror än idag kallas Klemmingska huset. Hos Stockholmskällan hittar jag en text där en hyresgäst i huset bl.a. berättar om att författaren Stieg Trenter besökte huset, blev förtjust och använde miljön i "I dag röd"  (där f.ö. Slussens innanmäte också är en viktig del av miljön). Texten berättar dock inte att Trenter för en gångs skull fuskade: han tyckte att namnet "Urvädersgränd" som är gatan strax söder om Klevgränd lät bättre så han använde den adressen och flyttade t.o.m. den berömda Stomatolskylten dit!

Klemming lät bygga om den gamla 1600-talsfastigheten ca år 1911 och det var då inskriptionen sattes upp. I samband med modernisering på 1930-talet försvann den.

Facklitteratur

Under förhöstens nödtvungna utrensning av böcker från mitt bibliotek var huvudprincipen att i första hand rensa ut skönlitteratur med baktanken att den vore ganska lätt att få tag på på bibliotek. Facklitteraturen behöll jag i stort sett. Definitionerna var ibland flytande.

Vid ett nyligt besök på Akademibokhandeln i Stockholm ser jag att man öppnat en specialavdelning för Kvalfack. Det låter inte trevligt. För min del vore det verkliga kval att behöva läsa  t.ex. böcker om hjälp till självhjälp, "hur kan jag komma i kontakt med mitt inre jag", mindfulness, alternativmedicin, walmartpedagogik, "rädda klimatet genom rätt lufttyck i däcken",  eller på det ekonomiska området "ansvarsfull  budgetpolitik",  krona-för-krona, guldmyntfot, bitcoin, "eurokrisen"  etc. Eller studier som visar att kunskap i skolan kväver kreativitet och sjävständighet.

Men nu behöver jag ju inte det .Även den ytligaste skumning av dagspress och teve gör det dock omöjligt att slippa ifrån det hela.

"Krigets unga hjärtan"

Av en slump upptäckte jag att SVT 2 sänder en repris på den tyska serien "Unsere Mütter, unsere Väter" (under den idiotiska svenska titeln som jag angivit i rubriken). Det är en oerhört välgjord teveserie, mycket omskakande och på ett gynnsamt sätt olik många andra skildringar från andra världskriget. Men samtidigt finns det mer eller mindre dolda budskap som ur vår tids synvinkel kan te sig obehagliga eller åtminstone svårförståeliga. Serien orsakade en bred diskussion i Kontinentaleuropa och England när den sändes, I Polen uppenbar ilska på vissa håll.

Jag vill i sammanhanget erinra om den ganska långa och kritiska text jag skrev om serien när den först sändes 2013 där jag också tog upp andra aspekter på  utvecklingen av synen på Tyskland och Tysklands ställning i Europa efter andra världskriget och tills nu, speciellt den stora fördrivningen av tyskar från Östeuropa omedelbart efter kriget.

Jag nämnde diskussionen i Europa - i Sverige fick, såvitt jag såg, serien reservationslöst gott mottagande. Med ett men desto viktigare undantag. Jens Christian Brandt skrev i Aftonbladet om det kritiklösa mottagandet i Sverige under rubriken "'Krigets unga hjärtan' naiva politiska blåbär."

Som vanligt med kvalitetsteve sänds programmen så sent att det kan vara svårt att hålla sig vaken tills de börjar. När jag skrev mitt blogginlägg kunde jag inte tekniken att underlinjera länkarna så de är tyvärr svåra att se. Men om något verkar intressant kan man föra cursorn litet fram och tillbaka över de relevanta orden så framträder de. Jag ber om ursäkt för detta.

Happy Halloween

Det var natt, var en natt i oktober,
då förvissningen fräter och tär
och himlen ett askhölje bär.
Det var natt i den kulna oktober
av det år, som mitt mörkaste är.
Det var tätt vid det dimmiga Auber
i den töckniga nejden av Weir
ner vid stranden av tjärnet vid Auber
i det griftskumma skoglandet Weir.

..vi stodo helt tvärt vid en dyster
portal till ett tillmurat rum
likt de avdödas helgade rum.
Och jag sade:Vad står det min syster
över dörren där dagern är skum?
Hon skrek till: Ulalume, Ulalume
Det är graven du byggt Ulalume!

Ur den mest skräckinjagande dikt jag vet. Poe's Ulalume i Frödings svenska version. Som vanligt sönderanalyserad av all världens experter vilka inte minst letat efter förebilder bakom de geografiska namnen i dikten.  Men många av oss har väl var och en på sin ort erfarit skräcken i det dimmiga Auber i den töckniga nejden av det griftskumma Weir och behöver inga ytterligare förklaringar.

Dagens text. Och morgondagens.

Det finnes skydd mot nästan allt som är
mot eld och skador genom storm och köld
ja, räkna upp vad slag som tänkas kan.
Men det finns inget skydd mot människan.

När det behövs ser ändå ingen klart.
Nej, bara när det gäller att slå ner
och arma ut vad hjärtat sammanspart
av dröm att leva på i onda kalla år.

(Aniara, sång 26)

För bra för att vara sant?

Ett steg mot en förnuftig ekonomisk politik eller bara en endagsfluga?

Jag blir så trött...

Det accelerande inflödet av flyktingar och asylsökande till Sverige medför en oförutsedd ökning av det offentligas utgifter. Såvitt jag förstått av dagens nyheter beräknar man nu en merkostnad av 30 miljarder kronor utöver vad som redan budgeterats.

Omedelbart svartnar tidningar av rubriker i typsnitt som normalt sett är avsedda för katastrofer. I TV uttalar sig experter i dystra tonfall. Finansministern varnar för nedskärningar och ökat budgetunderskott. Det kommer att bli ännu svårare att uppnå balans och underskott (skall vara:"överskott"! Mr. Freud var framme) säger hon.

Man talar om nedskärningar i vård och kostnader för personliga assistenter. Flyktingmottagandet finansieras ur biståndsbudgeten. Kostnaderna för katastrofen får alltså bäras av de svagaste och fattigaste, inklusive de fattigare länderna där befolkningen inte haft möjlighet att fly ur eländet.

Så ställs grupp mot grupp, ändamål mot ändamål. De främlingsfientliga och nationalistiska kretsarna gnuggar händerna.

Om jag nu räknat rätt i hastigheten uppgår den beräknade merkostnaden till ca 1 % av Sveriges statsskuld. Denna "skuld" uppgår i sin tur till mindre än 40 % av BNP. Endast Luxemburg har en lägre statsskuld av de s.k. "EU-15" (dvs östländerna oräknade). EU:s regler tillåter 60 %.

Sanningen är alltså att merkostnaden för det oförutedda inflödet av flyktingar är en spottstyver i sammanhanget  som dessutom vore mycket lätt att finansiera utan att skära ner antalet personliga assistenter. Ev nästan gratis om man skulle våga sig på att låna i Riksbanken. Sverige har gott och väl råd att ta på sig denna kostnad.

Att för rubrikernas skull framställa kostnaderna som en stor belastning för samhällsekonomin tjänar bara till att gynna de främlingsfientliga krafterna - jag såg redan ett ytterst otrevligt uttalande av en SD-man i "Rapport" och till att skrämma upp en allmän opinion som tvångsmatats med det i nuläget grundfalska mantrat att "den som är satt i skuld är icke fri".

Svårigheterna att ta emot och ta hand om flyktingarna ligger på ett helt annat plan. Låt inte positivt inställda personer börja tveka och avskräckas genom en falsk matematik!

På fredag kväll

Jonas Söderström på Blind Höna funderar över begreppet "process" (läsvärt) men länkar i förbifarten också till ett gammalt inlägg om "Vi ska se över våra rutiner".  I sammanhanget hittar jag en rutin av "DJ Beppo" om samma ämne: jag råder er allvarligt att lyssna på den.

Jag finner det fullständigt oacceptabelt att använda detta uttryck för att nu tillgripa en annan klyscha som används för att uttrycka ogillande av allting från drunknade flyktingar på medelhavet till cyklister som kör mot rött på Götgatan.

Val i Wien (2)

Den första något så när tillförlitliga prognosen över valutgången har just kommit, baserad på 48 % av rösterna. Även om tendensen är den förutsedda måste siffrorna ses som en mindre sensation och har också uppfattas så. SPÖ förlorade visserligen men förlusten begränsar sig till strax under 5 % (istf väntade 7 - 10 %). FPÖ vann med en vinst som begränsades till ca 5 %- iofs en hög siffra men mycket lägre än väntat. De gröna förlorade något men inte mer än att en fortsättning av koalitionen röd/grön ter sig som det enda möjliga regeringsalternativet.  De konservativa (ÖVP) förlorade stort och är nu endast det fjärde största partiet i Wien. Delvis kan detta förklaras med att det relativt nya marknadsliberala partiet NEOS nådde ett aktningsvärt reultat om strax över 6 %.

Valdeltagandet låg ca 5 % högre än föregående val. Kanske något att fundera på för SD:s motståndare i Sverige också.

(Litet lustigt att se den jublande segerstämningen hos SPÖ när första prognosen kom, trots att man alltså förlorat 5 % av sina väljare. Men farhågorna var mycket värre.)

I förbifarten: Pact sunt servanda!

Jag har alltid haft en känsla, kanske felaktig, att Sverige är ett avtalstrohetens land. När två eller flera parter kommit överens kunde man praktiskt taget alltid lita på att ett ingånget avtal också skulle hålla. Det skapade en sorts trygghet eller snarare visshet om var man befann sig. Vad gäller politik kunde man tycka vad man ville om innehållet i avtalet. Att det överenskomna skulle gälla kunde man däremot  som regel lita på. Därmed visste man alltid var man var även om man inte gillade läget.

Den s.k. decemberöverenskommelsen, DÖ, var impopulär i  vida kretsar. I en grotesk överdrift ansåg man bl.a. att det betydde att det inte fanns någon opposition i Sverige, bortsett från SD. Man kan tycka vad man vill men det var dock ett överenskommet och undertecknat avrtal mellan 7 riksdagspartier som skulle gälla en längre period. När ett litet parti som kämpar, förgäves hoppas jag, för sin politiska överlevnad bryter avtalet efter några månader kan det kanske tas med jämnmod. Men att det ledande oppositionspartiet omedelbart förklarar att det betyder att hela överenskommelsen är ogiltig är egentligen en oerhörd händelse.

Moderaternas agerande är ett allvarligt grundskott mot den grundkonsens som trots allt alltid legat i botten av svensk riksdagspolitiken. Att hålla avgivna löften och avtal var en viktig del av detta. Uppenbarligen kan man inte längre lita på att överenskommelser hålls.

Avtalsbrottet är ett stort steg mot den "normalisering" av relationerna till SD som så många på den högra delen av värdeskalan förordar. Troligt är väl att nästa regering kommer att innefatta eller åtminstone stödja sig på ett parti med djupa rötteri rasistisk och fascistisk ideologi. Som Danmark, Norge och Finland.

Val i Wien

Breaking: Kl 17:00 stängdes vallokalerna i Wien, det viktigste och största Bundesland i Österrike. Wien är sedan gammal en "röd" högborg och en viktig stötta för SPÖ i den federala regeringen. Första högräkningarna har ännu inte kommit men allt tyder på kraftiga förluster för SPÖ (-5 à -7 procentpunkter) och motsvarande eller högre vinster för FPÖ. Alla andra förlorar, särskilt de konservativa ÖVP. Det är i skrivande stund oklart vilket parti som blir störst: det är inte omöjligt att FPÖ lyckas erövra den positionen.

Återkommer snarast när resultaten börjar droppa in.

Inflationen äntligen besegrad?

Jag har iofs samlat ihop en del aktuellt material för ett inlägg om den ostrukturerade odling av tulipanarosor som den svenska ekonomiska "politiken" f.n.  utgör. Ett sådant inlägg kommer kanske också men har egentligen blivit onödigt när jag i dagens inkomna nummer av Grönköpings Veckoblad läser om ett nytt djärvt initiativ för att komma till rätta med det uppenbarligen största ekonomiska problemet just nu: bristen på inflation.

Behjärtade Grönköpingsbor har nämligen startat föreningen Inflationsfrämjandet som skall söka underminera det stabila penningvärdet via höga lönekrav, motarbetande av prisförbilliganden m.m. Pengar skola falla i  värde så att alla har råd med dem, framhåller man. Ett medel blir återinförd priskontroll: lokaltelevisionens Uppdrag Uthängning har redan hunnit brännmärka en handlare som sänkt mjölkpriset med flera öre.

Riksbankens mål om futtiga 2 procent nöjer sig Inflationsfrämjandet inte med. En känd riskkapitalist påpekar att en hög inflation medför att de inledningsvis väldiga lån man dragit på sig därigenom kommer att smälta ihop till en ofarlig småskuld. Med erfarenhet från förkrigstidens Tyskland påpekar en bankdrektör att om man får ordentlig fart på inflationsbrasan blir så småningom alla miljonärer vilket ju vore en glädjande sak.

Endast en äldre medborgare håller inte med. Allt blir ett elände, kaffet blir dyrare och pengarna i spargrisen räcker inte till säger hon.  Tidningen påpekar dock att saken måste ses i ett makroekonomiskt sammanhang vilket kan vara svårt att förstå för den som bara har en 6-årig folkskola i bagaget. (1)

Flarnfri har sökt Stefan Ingves, Magdalena Andersson och Per "Regeringen" Bolund för en kommentar men det tutar bara upptaget.


(1) Dock ser jag i senaste numret av Nationalekonomiska Föreningens tidskrift Ekonomisk Debatt att även en emeriterad professor i ämnet har svårt att förstå varför inflation skall vara så bra och varför den i så fall skall vara just 2 procent. En av de vice riksbankscheferna förklarar dock att det måste vara så och att anledningen till att det är 2 procent är att man valt just detta tal.

Skattefinansierad vandalisering

(alla bilder klickbara)

Lars Epstein skriver i dagens DN (nätuppl.) om rivningen av Kolingsborg på Slussen i Stockholm. Artikeln är rikt illustrerad med bilder av den skattemedelsfinansierade nedklottringen av byggnaden som just nu har börjat rivas. Där finns också bilder av de kulturhistoriskt intressanta muralmålningarna på insidan av bygnaden som skildrar scener ur hamnarbetarnas, sjåarnas, liv. I Kolingsborg utropades varje morgon lediga hamnarbetarjobb som fördelades efter en first come first served  princip.  Dessa målningar har inte ansetts värda att bevaras till eftervärlden av den s-ledda stadsregeringen.

Här är ett exempel som jag helt fräckt stulit från Epsteins krönika. (Klickbar bild)

Jag är glad att Epstein dokumenterat den nedklottrade byggnaden. Jag har många egna bilder men tycker det är obehagligt att sprida dem. Att de "stått i tidningen" gör dem kanske mer neutrala.

Klottret har alltså finansierats av Stockholms Stad.  Stolt presenterar man alla som varit inblandade i projektet:

En av "konstnärerna" är den person som för några år sedan vandaliserade och förstörde en tunnelbanevagn som examensarbete på "Konstfack". Ostraffad så vitt jag vet och numera alltså skattefinansierad prominent konstnär. (Skällsordet "statskonstnär" har alltså fått en annan innebörd...)

Konstnärerna själva -eller kanske deras fans- har signerat konstverket:

I förbifarten har likasinnade signerat fasaderna på andra byggnader på Södermalm.  I dessa fall är det själva signaturerna,"gatukonsten", som utgör själva konstverket.

Det finns emellertid en solid politisk majoritet i Stockholms Stadshus för Slussenprojektet vilken illustreras på en banderoll från en liten men tapper protestgrupp:

Jag har i ett tidigare inlägg erinrat om det finansiella vansinne som redan brutit ut med kontrakt på löpande räkning och ingen extern revision av projektet. Sett i det perspektivet är kanske finansieringen av ett antal klottrare (och därmed legitimeringen av deras verksamhet) en bagatell. (Vi får givetvis inte veta hur mycket det hela kostat). Men det är ett vackert uttryck för den bulldozermentalitet som styr politiker, tjänstemän och byggindustri - här hjälper inga protester från medborgare och skattebetalare. Speciellt inte om man tillhör de grupper av historiskt intresserade,  esteter, kulturarbetare, folk som gillar vackra utsikter, åldringar och andra som enligt de beryktade yimbyiterna (som verkar ha tystnat nu när slaget är vunnit) inte tillhör "målgrupperna" och inte skall ha någon talan.

Update 6/10:  Rivningen påbörjad idag. Se Epsteins fotodokumentation.

En dag i Stockholm

(alla bilder klickbara)

Stockholm Waterfront

Coprinus comatus (skäggig bläcksvamp) på Bankbrinken mellan Högbergsgatan och Fatbursparken (a.k.a. Piazza Benito Mussolini). Bör ej intas tillsammans med alkohol. Egentligen inte alls.

Stockholm Waterfront igen

Provisoriskt övergångsställe på Torkel Knutsonsgatan. Enl. artikel i Metro är det ett officiellt ritat övergångsställe p.g.a. gatuarbeten. Fiffig lösning i krona-för krona tider.

Och så dagens viktigaste nyheter enligt landets största tidningar. OBS det ringade området - gratistips till den paleomarxistiska analysen - ett nytt och angenämare sätt att ta sig ur krisen.






 

(Foto: Monica Karlsson)

Skandal och missbruk passerar ostraffat rakt framför våra ögon

I dagarna har LO just publicerat sin årliga rapport om upphandling av kommunerna i Stockholms län. Resultatet är entydigt: skattebrott och ekonomisk brottslighet är ett genomgående drag i verksamheten och kommunerna gör i stort sett ingenting  för att förhindra detta.

I länet får endast en kommun, Järfälla, godkänt för sitt sätt att hantera upphandlingen. Alla öviga får mer eller mindre grava anmärkningar och ett par, framför allt Stockholms stad, får klart underkänt. "Enligt rapporten leder skattefusket till att Stockholms län varje år förlorar dryga 50 miljarder kronor. Pengar som egentligen ska gå till länets gemensamma kostnader" skriver svt.

En händelse som ser ut som en tanke är att denna rapport, som borde vara skakande men väl lär mottagas med en axelryckning från de ansvariga, kommer samtidigt som de första (säkerligen i en lång rad) avslöjandena om egendomligheter i finansieringen av de gigantiska Skussenprojektet i Stockholm. Upphandlade Skanska har redan fått två kontrakt. På bolagets begäran hålls anbudshandlingarna hemliga. Kontrakten innebär att arbetet skall ut föras på löpande räkning. Det betyder att någon bestämd kostnad inte finns utan det hela får kosta vad det kostar. Någon "broms" finns alltså inte, inte heller någon offentlig insyn. Vidare har staden avbrutit försöken att få till stånd en extern revision av projektet  och i stället genomföra en begränsad granskning utförd av staden själv.

Allt detta sker dessutom redan innan ett politiskt belut har fattats om att genomföra projektet: det lär skola ske nästkommande måndag. Sedan lång tid har omfattande förberedelsearbeten (som skapat svåra trafikhinder) företagits på Slussen. Som vanligt utan kontroll eller debatt.

Antag att det naturligtvis helt orealistiska skulle hända att ett tillräckligt stort antal ledamöter tog sitt förnuft till fånga och lät sitt samvete tala och stoppade beslutet för att kunna överväga andra lösningar än de föreslagna. Då skulle staden stå där med dyra kontrakt som man måste upphäva. Det är naturligtvis otänkbart och visar att politiken enbart blivit en lekboll för övermäktiga ekonomiska och byggnadsindustriella intressen. Men det var naturligtvis i grunden tidigare politiska beslut som möjliggjort detta. Man borde ställa sig frågan: Cui bono? dvs Vem är det som tjänar på det här? Vart tar pengarna vägen?

Normalt sett  skulle hela processen betraktas som en stor politisk skandal och ansvariga ställas till svars. Men i det här fallet finns ingen som har eller kan ta det övergripande ansvaret och så kan stadhuspolitikerna och byggnadsindustrin göra precs som man vill, dv det som lönar sig bäst.

(Gabrielle R.W. skriver i liknande anda och ger dessutom flera länkar till relevanta artiklar.)

Den hycklande vägrarfronten

4 länder, Tjeckien, Slovakien, Ungern och Rumänien  röstade nej till det förslag om obligatorisk fördelning av 120 000 flyktingar som antogs av EU:s ministerråd i tisdags.Finland avstod från att rösta eftersom regeringen är i klorna på de avgrundsextrema Sannfinnländarna.

I ett inlägg på Euroflarn Att bita den födande handen diskuterar jag denna brist på solidaritet och avsteget från de europeiska värdena.Visste ni att de 4 länderna tillsammans fick mer än 10 % av EU:s utgifter som understöd år 2013? Att Polen svängde i sista minuten kanske hade något att göra med att man kom att tänka på att man faktiskt får mer än 9 % av den samlade EU-budgeten i understöd vilket möjligen kunde tänkas motivera en viss solidaritet med övriga länder.

Men Slovakiens Fico tänker inte släppa in nåra muslimer i landet så länge han är premiärminister och Ungerns Orban skickar beväpnade soldater med tårgas till gränsen för att hindra flyktingar.

Läs mer på Euroflarn.

Vägrarländernas triumf

Visserligen skriver DN just nu att EU-länderna "enats" om att ta emot ett antal "kvotflyktingar". Den som läser den kommuniketext (som just i ögonblicket bara finns som utkast) ser dock snabbt att överenskommelsen egentligen är till intet förbindande. Som vanligt har ministrarna inte vågat tackla de medlemmar som driver en politik som strider mot de europeiska värdena.

Jag skriver om detta på Euroflarn inklusive ett nedrigt personangrepp på en slapp journalist. Läs alltså. Vem pratar hon med?

Anteckningar från ett källarhål

(klickbara bilder)

Eller, ja, det är ett ganska rymligt utrymme som vi nu inrett med IKEA-hyllor och staplar kartonger med Saker som vi dragit på oss under åren och inte riktigt har hjärta eller förstånd att kasta bort. Man kan ju aldrig veta...

I kalkbrottet på Oaxen med öns vattentäkt

Dock har det varken blivit tid eller förmåga till koncentration för någon seriös bloggning. Det är mycket jag skulle skriva:exempelvis diskutera  på Copyriot varför krisen (eller "kapitalismens kris") inte är mera allvarligt än ett scenario ur "Second Life" om någon kommer ihåg det. Från en "vänsterborgerlig" debattör till en "paleomarxist" så att säga. Eller fortsätta att diskutera på Ekonomistas (se kommentarerrna) varför deflation är bra och sambandet mellan penningmängd och inflation är ett spöke som likt vanliga sådana numera kan förpassas till fablernas värld. Eller be Per "Regeringen" Bolund förklara varför det är OK att leasa sin bil men inte att leasa pengar för att köpa en bostad.

Riddarfjärden från Bastugatan

Men som saken är kan man bara resignera: hösten  står och stampar i förmaket. Om jag säger så. Jag tillgriper A:lfr-ds ord och hoppas att eventuella kvarvarande läsare tar hans uppmaning på allvar:

Nu föll det sista plommonet för året
föll tungt av dagg, som vätte mig i håret
...
Blott innan sista plommonet jag äter,
Ert hedersord, att Ni mig ej förgäter!

Nå blir det någon börskrasch eller inte?

Den kinesiska devalveringen orsakar panik på världens börser. Kurserna rasar neråt i accelererande takt och allmänheten matas med råd från finansexperter om hur man skall rädda sitt sparande nämligen genom att omedelbart sälja sina aktier eller också genom att behålla dem så länge som möjligt.

Jaså, det var i går det! Nu går det uppåt igen. Att man aldrig kan lita på någonting! Men pressens ekonomikolumnister vässar sina pennor (bildlikt talat) och försöker formulera nya råd utan att helt förlora ansiktet.

Jag återpublicerar nedan en text som jag först skrev 2004 och sedan upprepade 2007. En del detaljer har ändrats, andra är aningen daterade men i princip håller texten än idag och kommer säkert att göra det även i framtiden. Alltså  i versionen från 2007:

På förekommen anledning

Börserna faller! Oj. Som en rasande präriebrand obönhörligt påfjuttad av morgonsolen under dess vandring från bottersta Asien till yttersta aftonlandet. Indexserier rasar, valutor ramlar ner i en grop där endast den tappra lilla svenska kronan  inte låter sig överrumplas. Förmögenheter löses upp i luft, sparande och pensioner får sig en ordentlig törn. Hur skall detta gå? Det ryktas om en utebliven räntehöjning i USA. Katastrof. Mer luft i bubblan som oundvikligen måste brista.  Sälj, sälj för brinnande livet! 

Men vänta! Det vänder visst uppåt igen. Det kanske inte var så farligt. Och dessutom tror vi att spekulanterna tror att vi tror att alla kurvor nått botten. Det måste vi utnyttja. Köp, köp, köp allt vad du kommer över!

Index går upp. Valutorna återhämtar sig. Kronan knegar på. Förmögenheterna återskapas ur tomma luften genom marknadens magik - låt vara i andra händer än tidigare.  Du kan lugnt placera dina surt förvärvade pengar på börsen - i det långa loppet har den alltid gått upp och då måste det bli så också i fortsättningen.

Och det globala marknadskasinots ädelcroupierer i banker och fondbolag gnuggar sina händer. Ännu ett lönsamt gupp i kurvorna.

.....

Krönikörer i press och teve och bankernas chefsekonomer försöker få oss att tro att börsnedgången i Europa beror på att att den kinesiska industrin och ekonomin kommer att försvagas och att det blir mindre lönsamt att investera i kinesiska företag. Så är det ju inte alls. Nedgången beror i stället på att aktieägare tror att alla andra tror att kurserna kommer att gå ner ännu mer och därför är det bäst att stiga ur så snabbt som möjligt innan alla andra hinner göra det. Med den reala ekonomin, dvs produktion, handel och konsumtion av varor och tjänster och de människor som jobbar med sådant har detta föga eller inget att göra.

Men om handeln på börsen skulle avslöjas som det Bingolotto den är utan egentligt samband med den verkliga ekonomin skulle horder av finansvalpar, finansexperter, journalister och banktjänstepersoner bli arbetslösa. Lyckligtvis har ju dessa grupper dock tillräckliga instrument för att se till att detta inte kommer till allmänhetens kännedom..

Hur kan vi få död på euron? (2)

Det var rubriken på ett inlägg  från 2012. Min slutsats var att det går nog inte trots tappra försök från högraste höger och vänstraste vänster och en del mitt emellan. Men nu efter allt hemskt som hänt och alla "kriser" är det kanske bättre läge? Jag gör en ny bedömning på Euroflarn med rubriken. Hotel California i Frankfurt.

Beklagligtvis visar det sig att den första bedömningen står sig än i dag och har t.o.m. blivit än bättre rotad. Den sällsamma koalitionen mellan Åkesson och Sjöstedt med instämmanden från Krugman och Andersson får nog hitta på något annat att enas om än eurons död.

"We are all just prisoners here, of our own device
And in the master's chambers, 
They gathered for the feast 
They stab it with their steely knives, 
But they just can't kill the beast "

Vi ses på Euroflarn.

Från högsta ort

(Tid och inspiration till mera seriösa inlägg fattas så eventuella läsare får nöja sig med några personliga reflektioner utan större eftertanke. Glöm inte att klicka på bilderna!)

"Bibliotek borde brännas då och då eljes blir bagaget för stort att släpa på."

Strindbergcitat på Drottninggatan, Stockholm. Tröst för ett tigerhjärta hos en EU-migrant med reducerat bokhylleutrymme.

Men att vandra längst "Världens längsta bokbord" på Drottninggatan i Stockholm måste väl vara ungefär som en nykter alkoholist på, Systemet. Men jag har det helt under kontroll och kan sluta när jag vill.

Dagens skörd begränsade sig till ett medlemskap i Frank Hellersällskapet, en bok om Heller/Serners äventyr i Monte Carlo samt en essä av Örjan Lindberger om Eyvind Johnsons "Hans Nådes Tid" (10 SEK). (Den bloggarkollega som fick låna mitt förra ex kan alltså med gott samvete behålla det...) Dessutom "Spårvägsspelet 1921" - ett tärningsspel där varje spelare satsar 5 öre och därefter förflyttar sig efter diverse spårvägslinjer för att komma fram till Roslagstull. Men det finns hinder på vägen tex.:"Att komma till Slakthuset farligt det är/ du blir inte slaktad men dör ändå där." Men mot att betala dubbel insats (10 öre) kan man återupplivas och hamnar kanske nästa gång på Odengatan 30:
"I Pappershandeln köper du/något trevligt till din fru."

Spelet är uppenbarligen avsett enbart för män men att dessa också bör tänka på sina fruar framgår av den annons från Gasverket som sponsrat spelet. En Husmor som inte har någon gasspis "förstör sig helt" på den dyra vedspisens sot och rök. Så: "Använd Gas! Det är enda sättet/att undvika veden den dyra/Vad du sparar det ser med lätthet/ du på Utställningen Kungsg. 54."

Så när vi beger oss ut på stan som präglas av Kulturfestival (mest trummor), Zombiewalk och Midnattsloppet och runt hörnet ser vi det här:

En imponerande syn. Ett jättelikt kryssningsskepp förankrat praktiskt taget mitt i Stockholms City. Men när de ko-rumpade småpåvarna i stadshuset och det byggnadsindustriella komplexet får genomföra sin planer blir det till att stirra in i ett smutsigt glashus i stället.

Samma personer har låtit åtala och bötfälla tre 80-åriga damer som "klottrat" ett Rädda Slussenbudskap nere vid trafikkarusellen. Inget att säga om det iofs, klotter är klotter, men troligen är detta det enda fallet där klottrare åtalats och dömts i Stockholm. Samtidigt har dessa personer lagt ner tiotusentals (eller kanske hundratusentals) skattekronor på att först låta måla Kolingsborg vit, sedan engagera kända klottrare att "pryda" byggnaden med sina konstverk. Allt naturligtvis för att göra det omöjligt att bevara byggnaden.

(Ko-rumpade är ett ord jag hittat på för att beskriva något sävligt och klumpigt och som man skall undvika att komma i vägen för eftersom man aldrig vet vad som kan komma ut. Om ni skulle associera till något annat får det stå för er själva, åtminstone tills jag hunnit skaffa utgivningsbevis.)

En dos ormolja

Kina devalverar. Två dagar i rad. Vad bra! Då löser sig ju alla problem, det har vi fått lära oss inte minst i samband med "Greklandskrisen". Men varför det då blir en sådan röra och panik på marknader och i opinionsbildande press är svårt att förstå. Läs min spontana reaktion på Euroflarn. Den som vill ha en mera seriös reaktion kan gå till min text: Undermedlet (snake oil).

Sviken kärlek

Efter mer än 40 år i kontinentaleuropeiska länder är det egentligen endast de senaste 10 åren som jag mer eller mindre regelbundet besökt Stockholm, företrädesvis om sommaren. 2007 skrev jag nedanstående blogginlägg som tyvärr fortfarande har en viss aktualitet. På den tiden fanns ett antal gratistidningar i Stockholm som lanserats för att försöka knäcka Metro men det lyckades ju inte. Annonsen nedan var införd i en kortlivad tidning som hette .SE

Den "nya terapeuten" jag talar om syftar på den borgerliga regeringen som tillträdde 2006 och "plastikoperationerna" syftar på Ankersjös diverse projekt, främst den gigantiska badringen i Riddarfjärden.

Egentligen borde ju texten uppdateras med hur en ny regim tillträdde med stora löften år 2014 - löften som systematiskt svikits och med en politik som nätlöst fortsatt den äldre nyliberala.

Men det får bli en annan gång.  Alltså från 2007:

(Klicka nedan för fortsättningen)

Islams svärd och maffian i Kärnten

En "domstol" i Libyen har dömt förre diktatorns näst äldste son, Saif-al-Islam ("Islams svärd") Khadaffi till döden. Det finns egentligen ingen anledning att känna medlidande med denne man men dödsstraff hör inte hemma i ett civiliserat samhälle, speciellt inte om det är utfärdat av någon självutnämnd  instans i bakvattnet till den arabiska "våren" som givetvis genast övergick i  kallaste höst och vinter utan någon som helst ljusning i sikte.

Dagens Nyheter har en kort notis om domen, Manchester Guardian en längre artikel.

Under Khadaffis tid ansågs Saif av många som ett framtidshopp. Han pratade mycket om demokrati och likaberättigande och tycktes på ytan omfatta många västerländska värden, åtminstone sådana som uttrycktes i snabba bilar, vackra flickor och lyxigt boende. På 1990-talet studerade Saif vid en internationell skola i Wien, lärde sig tyska och blev mycket god vän med Jörg Haider.

Lägg märke till dryckesvalet. Otypiskt för Haider. Men mycket halal.

Österrikiska Die Presse har en intressant bildserie med Haider och Saif  (se särskilt bild 9 -  15 - texten är på tyska men bilderna till stor del självförklarande). Där förekommer också pappa Muammar med vilken Haider hade täta kontakter. Enligt ett vittne som stått Haider nära skulle denne ha mottagit mångmiljonbelopp som stöd för sitt politiska arbete - hållfasta bevis för detta finns dock

(Klicka nedan för att läsa vidare)

Att vara ogiltig

Århundradets lågtryck eller hur det var gjorde inte någon större succé i Stockholmsområdet. Fram på eftermiddagen tittade t.o.m. solen fram mellan molnstackarna. Bäst att passa på och utnyttja situationen till en liten eftermiddagsutflykt. Med en trevlig fika på kafeet vid China Slott på Drottningholm kunde vi sitta ute en bra stund i en trots allt ganska värmande sol.

Hemvägen tänkte vi göra via den trevliga färjeleden Ekerö - Slagsta. Vi har ofta åkt där genom åren. Vid färjeläget ser vi att det numera blivit obligatoriskt att köpa biljett innan ombordstigningen istf på båten som förut. Nåja, man får stå i kö en stund framför automaterna men det är inte så farligt. Men sedan. En ganska komplicerad och svåröverskådlig procedur tar sin början. (Jag lägger f.ö. märke till att alla ganska krångliga anvisningar bara finns på svenska.) En bra bit in i kedjan kommer jag till uppmaningen:"Knappa in bilens registreringsnummer".  En kall hand griper mitt hjärta - jag förstår att det är kört. Det går faktiskt att skriva in mitt fortfarande österrikiska nummer men sedan slår det tvärstopp. Men dessutom blir mitt betalkort (svenskt) fastlåst i automaten Bara av en slump upptäcker jag att  efter ca 5 minuter (färjan hinner lägga ut) en liten lampa tänds och kortet lossnar.

Det blir till att vända och köra tillbaka över Ekerö, förbi Drottningholm och Bergslagsvägen till Västerbron.

Jag borde ha vetat bättre efter att ha vägrats boka tid på Volvos serviceverkstad, köpa biljett i SL:s kortautomater, betala en prenumeration på DN eller köpa tågbiljetter på nätet (icke nordiska (!) betalkort gäller inte).

Till  en början känns det litet förargligt att nu och då bli betraktad som ogiltig. Men så småningom förstår man ju att så måste det vara när det finns så många terrorister runtomkring. "Da könnte ja ein jeder kommen" som man säger i Euroland i liknande situationer.

Uppdatering 28/7: Som svar på ett mail från mig med länk till detta inlägg skriver Trafikverket: "Det finns massa möjligheter att göra fel med automaten".  Vidare att de inte kan "göra mer än att beklaga att det gick fel".

Inte för att jag hade väntat att de "skulle se över sina rutiner" eller förklara att det var "oacceptabelt" vilket ju annars numera är ansvariga personers och myndigheters standardreaktion på allting från tågförseningar till massdrunkningar i Medelhavet.

Welcome to Sweden

(OBS: All bilder klickbara. Det lönar sig)

Vid infarten till Sverige från Öresundsbron finns numera bara en fast tullkur uppställd och en till synes övergiven polisbil som lurade bakom ett skynke. Vi blev alltså inte misstänkta den här gången så det var ju en  bra början.

Någon kilometer efter motorvägen norrut finns en helt underbar gammal "Skånegård" ägd av Malmö kommun. Det är en gammal bondgård  med bl.a. en fin innergård inramad av byggnadens halmtakstäckta längor. Blomprakten är överväldigande.

Det är den första rastplatsen i Sverige på denna sträcka och det har alltid varit skönt att få ta en lång rast i den underbara miljön, sträcka på benen efter en lång körning och få något till livs, kaffe och en helsvensk mazarin kanske.

I huvudbyggnaden fanns turistinformation, rikligt  material om Malmö, Skåne och Sverige. Det fanns små utställningar av hantverksföremål och man kunde få hjälp med att hitta och beställa övernattning, åtminstone i Skåne, av den alltid trevliga och angenämt skorrande personalen. Nog hördes det att man kommit till Skåne alltid. Men nu är allt förstört och borta.

Sedan flera år är huvudbyggnaden stängd, turistinformationen borta. Men man har i alla fall kunnat få kaffe och bullar på serveringen och sitta i solen på innergården. Från början var det fråga om "hembakat" bröd, tilltugg och rejäla smörgåsar, ofta på "franska" dvs typiskt svenskt bröd. Men  så småningom ersattes detta av maskingjorda "dammsugare" och plastinpackade mackor från någon storindustri.  Men utmattade efter en lång bilkörning på Danmarks tråkiga motorvägar fick man ta vad som bjöds och kunde i vart fall koppla av en stund i solen och njuta av blommorna.

Men nu är all servering borta och till innergården kommer man inte.

(Klicka nedan för att läsa vidare)

Stenåldersfantasi?

OK - försök till nystart. Vi går ut litet löst.

DN berättar att man på Själland hittat en hel massa guldspiraler från bronsåldern och arkeologerna står som vanligt alldeles handfallna och fattar ingenting."Spiralerna har kanske fästs på en tråd och tjänat som fransar till en hatt eller ett parasoll. Kanske har de vävts in i håret eller broderats på kläderna. Faktum är att vi inte vet, men jag tenderar att tro att de var en del av en religiös ledares dräkt eller huvudbonad" säger en expert. En annan menar att "Hövdingen kanske bar...guldspiraler på sin dräkt eller i hatten, så att de lyste som solen under de rituella solceremonierna" säger en annan. Man har med andra ord inte en aning utan får hitta på någonting.

Det enda som förvånar  mig är att arkeologerna inte menat att det är "ett kultföremål" eller "en fruktbarhetssymbol" vilket annars är standardförklaringen för allt som man inte har en aning om.

Det leder tankarna osökt till en av Österrikes mest kända damer, den något korpulenta Venus från Willendorf, kanske 25000 år gammal men bara någon decimeter hög.

Här har ju arkeologer och prehistoriker firat orgier men konsensus är naturligtvis att det är en "fruktsamhetssymbol." Det tror jag inte ett dyft på. Mycket sannolikare är väl att det är någon förhistorisk lerknådare som tyckte det var kul att göra en bild av en tjock tjej, Eller kanske t.o.m. någon dåtida föregångare till dagens grafittiklottrare som knådade till något halvpornografiskt i protest mot stenålderns förstenade kulturklimat.

Vad vet jag. Men jag tilltror de forntida människorna bra mycket mera fantasi och öppenhet än den som experterna vill tvinga in dem i. Jag lanserar härmed teorin att de själländska guldspiralerna är forntida preventivmedel - alltså så långt bort från fruktsamhetssymboler som man rimligtvis kan komma.

Hiatus

Som någon kanske gissat sig till i det dunkla budskapet nedan blir det nu ett uppehåll på Flarnfri och troligen även på Euroflarn. Om tillfälligt efter ej får framtiden utvisa.

Skrivlusten sitter nog i men hur kommer den till uttryck i ett klimat där den lägre medelmåttigheten blivit norm och där påtvingad "tolerans" sedan länge överskridit gränserna till intoleransens och feghetens mörker? Hur länge kan man upprätthålla sin självständighet och kritiska blick i dunklet utan att helt halka över i tjatigt gnäll över allt och alla?

Jag har flyttat mellan olika länder tidigare och aldrig upplevt annat än nya perspektiv och upptäckarglädje. Men som "utlänning" har jag alltid kunnat åtnjuta en viss "Narrenfreiheit". Det dubbla främlingskapet har skapat en tillflyktsort. Att vara "främling i ett främmande land"  är inte så tokigt. Att vara främling i ett välbekant land är svårare.

Fast man kan ju alltid blogga om den fantastiska blodpuddingen på "Tradition" eller Wallenbergarna på "Nordens ljus."

Uppdatering 8/7:  Ett extrainkallat toppmöte mellan EU:s regeringschefer skall hållas på söndag för att diskutera den grekiska krisen och eventuellt ta beslut som kan påverka hela EU:s framtid. Den svenska EU-nämnden måste därför inkallas för att förbereda Sveriges ställningstaganden. Sveriges statsminister vill inte avbryta sin semester för en sådan småsak  och åker inte till Stockholm. Om han åker till Bryssel är oklart. Kanske han skickar Åsa Romson som Sveriges representant....

Och den här verkligheten skall man kliva in i?!

Do I dare / Disturb the universe?

(klicka gärna)

Let us go then, you and I,
When the evening is spread out against the sky
Like a patient etherized upon a table;
Let us go, through certain half-deserted streets,
The muttering retreats
Of restless nights in one-night cheap hotels
And sawdust restaurants with oyster-shells:
Streets that follow like a tedious argument
Of insidious intent
To lead you to an overwhelming question ...

När vi varit på IKEA och skall köra hem gäller det att ta motorvägen mot Prag och inte mot Budapest. Annars kommer man fel.

I den trappuppgång där vi bor finns det en enda familj med ett tyskklingande efternamn. Alla övriga har svårstavade tjeckiska eller ungerska namn men det är inga invandrare utan familjer väl rotade sedan imperiets dagar.

Sedan Schengen åker man enkelt genom 4 länder på en eftermiddag om man har rätt klistermärken på rutan eller håller sig till småvägar. Tjeckerna försöker tjäna litet pengar på att bötfälla förare äldre än 70 år. Men då har man Automobilklubbens tryckta informationsblad som på eftertrycklig tjeckiska påpekar att detta är olagligt enligt EU:s regler. I Slovakien hjälper en eurosedel i körkortet om man råkar ut för något - ger en alltid samvetskval men man får välja mellan att åka vidare eller att  försöka ändra på en djupt rotad "kultur" vilket tar sin tid.

Enrico Panigls manufaktur med filialer i Trieste,Wien och Marienbad

Balkan börjar vid tunnelbanestationen Landstrasse/Hauptstrasse. Wiens flygfält ligger på den ungerska pustan som omärkligt övergår i de ryska stäpperna. Vid klart väder ser man Karpaternas utlöpare och Bratislavas miljonprogram från serveringen på Cobenzl där man kanske avnjuter ett par palatschinken till kaffet, något som väcker häpnad och förundran hos tillresta gäster från Piefkelandet.

Men nu är det slut. Do I dare to eat de svenska restaurangernas ogräsbeströdda rätter? Måste jag gå omkring på stan i kortbyxor? Måste jag tycka att det är demokratiskt och bra när ministrar fjantar sig med journalister till dålig popmusik? Måste jag titta på Mello?