Stockholmsvinter

(Bilderna klickbara)

Kulturmän även i Grönköping

Undrar vad Lena Andersson går och tänker på idag. Någon som satt lite för nära henne i tunnelbanan. Och inte svarade direkt på Sms? Bertil?
— Gabi Björnstrand (@GabiBjornstrand) December 25, 2014

Julnumret av Grönköpings Veckoblad har nått mig i Stockholm efter att ha eftersänts till Wien och därifrån till Stockholm. Organet uppmärksammar bästsäljaren "Egendomlig förförelse" av den mångsidiga hemkonsulenten frkn Ada A:son Susegård (tillika talrör för MP:s lokalavdelning). Boken skildrar en dessvärre olycklig romans mellan hjältinnan Astrid och kulturmannen Stig Berg. Den brännande frågan i Grönköping är nu: vem har stått modell för huvudpersonen Stig Berg? Vid bladets rundfråga (enkät) visar det sig att flera prominenta stadsbor anser sig vara förebild för Stig Berg. Herr kulturdoktor och lokaltevechef Stig Berglund (s.t.s.i.H.), tillika sambo med frkn Susegård, påpekar dock att personen kan vara ett rent påhitt som man rent diskursivt kan förhålla sig fritt till inte minst i ett feminint kodat språkspel. Dessutom, tillägger Dr. Berglund, att då huvudpersonen är tecknad på ett så osympatiskt sätt, ja rent av som en inbilsk och egoistisk knöl, är det svårt att förstå att så många herrar i staden velat utropa sig till Stig  Berg.

F.ö. berättas att kultureliten i staden tagit ett initiativ att göra antikverad litteratur mera tillgänglig för nutidens ungdomar. Men har t.o.m försökt sig på Fänrik Ståls sägner:

Min fader var en börskomet
den djärvaste man fann.
Han mycket för sin utkomst slet
tills pengarna försvann.
Hans hela värld var hausse & baisse
på pengarna han satte fräs.
Där stod han, när han till det ställt
vid stadsmissionens soppkökstält.
Han var min fader han!

...men med vispgrädde, tack!

T.o.m i DN har man uppmärksammat att den österrikiske sångaren och kompositören Udo Jürgens avlidit. J. slog igenom med att vinna Eurovision Song Contest 1966 med låten "Merci Chérie" - en iofs litet tjatig sång. Han var oerhört framgångsrik och har sålt album i mångmiljontal.

Hans plötsliga död kom som en chock i Österrike och Tyskland. Nu kanske det är konstigt att det känns chockartat att en 80-årig man plötsligt får en hjärtinfarkt och dör. Men bara för några månader sedan firade han sin 80-årsdag på scenen med en jätteshow och gav ut ett nytt album med titeln "Mitten im Leben" alltså "Mitt i livet". Inga tecken på ålderdomssvaghet. En stor tidigare framgång hette "Livet börjar vid 66".

Udo Jürgens musik var väl knappast min cup of tea men man måste beundra artisten som höll igång med sådan fart och intensitet - kanske inspirerad av de unga damer han alltid hade förmågan att omge sig med...Och en del sånger är mycket sångbara och attraktiva. Rubriken syftar på succélåten "Aber bitte mit Sahne" som blev något av en signaturmelodi.  I Österrike fnös man i vissa kretsar över att österrikaren Jürgens använde ordet "Sahne" -  "grädde" heter ju som alla vet här "Obers". Texten är kanske litet tveksam rent genusmässigt sett men melodin är mycket medryckande. En länk här.

Bäst var Jürgens enligt min uppfattning när han steg in på det politiska fältet. "Fünf Minuten vor  Zwölf" är ett mera symfoniskt verk och inte särskilt sångbart men har ett starkt budskap om miljöförstöringen. Den sång jag tycker bäst om har jag redan en gång använt på den här bloggen men den duger mycket väl att upprepas. Orden "Bonn och Moskva" som förekommer i texten visar ju att den har några år på nacken men budskapet och orden i övrigt är helt aktuella idag och kommer nog att förbli så, särskilt i Sverige. Alltså mina damer och herrar: "Wir haben alles im Griff auf dem sinkenden Schiff" - vi har full kontroll över det sjunkande skeppet.

Danius öppnar dörren

till salen i Akademin för att tillkännage nästa års nobelpristagare i litteratur.

Hela kultursverige verkar till sig i trasorna över utnämningen. Den av mig mycket uppskattade Therese Eriksson twittrar att hon skulle vilja se Danius styra hela världen men att det här får räcka så länge. Läsa gärna hennes kärleksporträtt i Folkus från 2013: Denna Danius!  Understreckaren Lustfyllda utflykter... från november 2014, också av Therese Eriksson, lockar onekligen till läsning av Danius.

Kvalifikationer för sitt nya jobb som "ständig" sekreterare har hon onekligen som disputerad i litteraturvetenskap och professorskap i estetik även om det är på Södertörns högskola, detta högsäte för flumvetenskap och knasfeminism. Pour la petite historie  vill jag liksom de flesta skribenter också nämna att hon dessutom är utbildad croupière och har jobat som card dealer. En uppfriskande fläkt i det akademiska dammet.

Det kan nog bli bra. Men jag måste erinra om att jag 2010 skrev en mycket kritisk artikel om Danius uppfattning av Harry Martinson och framför allt Aniara som jag menar (fortfarande) att hon grovt missuppfattat. Läs Vår tids stjärnsång.  Främst anklagade hon Martinson för "en vitalistisk kvinnosyn" som gjort verket till ett "dammigt vrak på litteraturens bilkyrkogård" som hon ungefär uttryckte det. Enlhgt min uppfattning helt utan grund. Verkets huvudtema: människans inneboende ondska som obönhörlig driver oss mot undergången missade hon totalt.

Senare i min artikel om Lotta Lotass "Varia"  kontrasterar jag Danius uppfattning mot Lotass beskrivning i Litteraturbanken:

"Med eposet Aniara (1956) ger Martinson uttryck för en vass civilisationskritik, i undergångsvisionen Aniara fästad i science fiction–genrens vidsträckta, vittomfamnande uttryck. Mänskligheten är förlorad i världsrymden ombord på det vilsekomna rymdskeppet Aniara. Längtan, förtvivlan och tröst utmynnar till slut i tystnad. Tystnaden ljuder också starkt i Martinsons sena diktning där till slut bara stenarna minns hur allt en gång talade."

Lotass såg alltså något annat än en bilkyrkogård i Aniara.

Nåja. Jag ansluter mig väl till Kultursveriges uppfattning och hoppas på en spännande och nyskapande epok i Akademis historia.

Den omänskliga faktorn

Det var en  medarbetare på Telia som hade gjort fel inställningar på en server som gjorde att Telias internet slogs ut flera gånger den gångna veckan med stora konsekvenser för kunder, både privata och samhällsviktiga institutioner. Ja men då så! Då är det ju bara att kicka personen i fråga så skall det väl fungera sedan. "vi måste titta närmare på det. Det är den mänskliga faktorn som ligger bakom"  säger den "informationsansvarige". Någon information till kunderna ansåg han inte vara nödvändig och f.ö. hur skulle man kunna göra det när man själva "hade samma problem som alla andra att komma åt hemsidan när nätet låg nere"?

Telia har två förklaringar till det som skedde: 1) Någon anställd klantade sig och det kan ju inte bolaget göra något åt  2) det är ett samhällsproblem det kan inte heller bolaget göra något åt. Någon slags kompensation för kunderna kan därför inte heller komma i fråga. Överhuvudtaget kan man inte göra något åt saken "men vi får titta på det i ett senare skede".

"Ryggradslöst" och "avgrundsdjupa brister" talar en "Tech-redaktör" i DN om. Jag kan tänka mig en rad andra epitet som passar in på Telias ledning och policy men besparar dem. De ger sig f.ö. själva om ni läser de olika artiklarna i DN (och möjligen andra tidningar).


Not: För att ännu en gång förtjäna beteckningen "arroganta utlandssvenskar" som jag ibland möter kan jag ju påpeka att jag sedan många många år är kund hos Österrikes motsvarighet till "Telia". Det finna förvisso mycket att säga om företaget och dess tjänster men det har aldrig under denna tid varit fråga om något driftavbrott eller att servicen överhuvudtaget legat nere. Men troligen är väl österrikiska hackare inte så avancerade som de svenska. De åtnjuter inte heller samma samhälleliga acceptans och uppmuntran som i Sverige.

Meta på fredag förmiddag.

Andra dagen på en vecka som Telia slås ut! Otroligt att ett så stort företag inte skall kunna skydda sig  mot en grupp slemmiga reptiler som  -enligt egen uppgift- avsett att attackera ett nätspelbolag.  Erfarenhet från hur det går till i den undre världen bör man ju ha skaffat genom de summa mutaffärer man -ostraffat - varit inblandad i i Asien.

Nu kunde man kanske skaffa sig en annan leverantör i Sverige men vilken det än gäller hör jag bara klagomål från vänner, bekanta och press.

Vi behöver mera offentlig kontroll och reglering av tillgången till Internet - det har trots allt blivit en samhällsviktig funktion och bör inte lämnas i händerna på typer som "Nyberg"  et co. Att  överhuvudtaget göra hemliga transaktioner i Schweiz med diktatorns dotter eller t.o.m. diktatorns dotters sekreterare kan ju inte betraktas ens som halvvägs seriöst.

Att ge figurer som Vattenfalls Josefsson eller Telias Nyberg full handlingsfrihet med företag där staten har eller har haft ett avgörande inflytande kan väl endast ses som en eftergift åt den onda ideologi vars främsta politiska proponenter i Sverige är Annie Lööf och Göran Hägglund. Men vem vågar opponera sig?

Hur en slipsten skall dras

Nicholas Harnoncourt  firar sin 85 födelsedag - det vill säga det gör han inte. Han tycker inte om födelsedagar och tillfrågad om han är stolt över sitt livsverk säger han att varje människa har något att vara stolt över - själv är han stolt när han lyckas slipa en kniv.

Detta har dock inte hindrat ORF (Österrikes "SVT") att ägna hela dagen i sin speciella kulturkanal åt Harnoncourt och hans verk. Alltså tillbringar man den regniga söndagen fastklistrad framför teven och tittar på dokumentärer, intervjuer, inspelningar från repetitioner och flera kompletta operaverk som Orefeo, Idomeneo och Riddar Blåskägg liksom repriser av de konsertanta succéföreställningarna på Teater an der Wien av Le nozze, Don Giovanni och Così.

Harnoncourt började sin bana som cellist i Wiener Symphoniker under Karajan. Efter många år genomskådade han mekaniken hos den store mästaren och berättar om hur upprörd han blev när Karajan flinade och publiken i konserhuset log med och vaggade takten till en långsam sats hos Beethoven. "Hur kan man missförstå något så - musiken handlar om död och undergång och dirigent och publik sitter och myser." Han lämnade symfonikerna och grundade tillsammans med sin hustru "Concentus Musicus" med vilken han i grunden utforskade Mozart och Bach och med originalinstrument skapade en helt ny -fast egentligen gammal-klang. Från början var motståndet från "traditionalister" massivt men med tiden utvecklades orkestern och Harnoncourts tolkningar till internationellt stilbildande. Som musikforskare speciellt vad gäller Bach och Mozart är han en av världens ledande och han har en märklig förmåga att översätta sina forskningsresultat i framförandet av musiken.

I ett av inslagen i teve vittnade den kinesiske pianovirtuosen Lang Lang om hur Harnoncourt hade hjälpt honom att få en helt ny förståelse för Mozarts verk som han sedan alltid  burit med sig.

Varje år anordnar landet Steiermark en festival "Styriarte" tillägnad Harnoncourt. Många tusentals människor som inte lyckats få biljetter tilll konsertsalarna följer musiken utomhus på stora bildskärmar.

Nicholas Harnoncourt har också gjort många legendariska operauppsättningar, främst av Mozarts verk. Han senaste kraftprov var höstens uppsättningar av de tre da Pontoperorna  på Teater an der Wien. Jag skrev ett par blogginlägg om detta under rubrikerna:  Nozze Giovanni Cosi    respektive  Så gör dom väl allihop?  Jag såg reprisen av Così i dag- en mycket okorrekt opera i dagens läge. Men man fick återse och återhöra tre av de absoluta favoriter jag upptäckt under året: Elisabeth Kulman, Mari Eriksmoen och Katija Dragojevic - fantastiska sångerskor men ockå fina skådespelerskor och med en massa humor, speciellt vad gäller Kuhlman och Dragojevic. (Åh Katija, varför avföljde du mig på Twitter, mitt hjärta blöder...)

Varje dag på året kan avnjuta musik i världsklass på någon av Wiens många scener. Om man nu t.ex. föredrar bildande konst kan man just nu välja mellan utställningar av Velasquez (!), Miro  eller Toulouse-Lautrec.

Så det så.

Faktiskt

har  Sv.D publicerat ett antal artiklar om P D James över åren och på ett föredömligt sätt nu sparat 7 av dem i ett sammanhang (men hur länge får de vara kvar där innan digitaldöden slår till?). Den senaste är Mats Gellerfelts obituary som fått den löjliga titeln Urbrittiskt mys i dödens skugga. Den intresserade kan börja där och sedan klicka sig fram genom de 6 följande artiklarna, den äldsta från 2004, också av Gellerfelt.

Märkligt nog berör Gellerfelt inte dagboken/självbiografin Time to be in earnest  från 1994 som jag nämnt ett par gånger. Naturligtvis är det bara min egen läsart men jag tyckte att det var en intressant kontrast mellan den bild av författaren som framkommer där och den som man gärna bildar sig själv genom att bara läsa hennes romaner. "Hennes politiska ideologi, om hon nu har någon, torde vara fjärran från såväl Thatchers som Blairs" skriver Gellerfelt i artikeln från 2004 i anslutning till beskrivningen av "kriminalinspektör" Kate Miskin - en intressant karaktär som gjort en ordentlig klassresa vars konsekvenser ställs på sin spets i A Certain Justice från 1997.  "En socialt ansvarsfylld konservatism" skriver Gellerfelt, kanske inte vad man - fördomsfullt - väntar sig från en baronessa och medlem av Överhuset.

En av artiklarna behandlar När döden kom till Pemberley. Kritikern är betydligt  vänligare inställd till förlagan än jag men noterar också fördjupningen av Austens stoff och hur James gjort personerna mera mänskliga och med rikare karaktärsdrag - även de osympatiska.

Något som irriterar mig i ett par av artiklarna -och överhuvudtaget när det skrivs om klassiska kriminalromaner- är hur tanklöst Agatha Christie jämställs med författare som Dorothy Sayers, Margery Allingham eller Ngaio Marsh. Eller ännu värre med P D James eller Ruth Rendell. Jag har aldrig förstått Christies storhet: Hennes huvudhjälte är visserligen originell men egentligen bara en överdriven karikatyr. Hon konstruerade enligt min mening en enda intrig som förtjänar att gå till deckarhistorien, nämligen Murder On the Orient Express från1934 - givetvis fullständigt orimlig men som i vart fall gav upphov till en film 1974 av Sidney Lumet med ett skådespelaruppbåd som var fullkomligt överväldigande. (Jag undrar om det funnits någon film med en liknande stjärnskara.)

Christie platsar inte i det fina sällskapet. Där är filmerna, speciellt med David Suchet, mycket bättre än böckerna. De som filmat Sayers romaner borde däremot ha ställts inför rätta - gärna i överhuset. Jag har aldrig sett någon Dalglieshfilm men P D James lär inte ha varit helt lycklig över dem.

Ha, det här är väl knappast av något intresse men det var roligt att skriva något om "litteratur som den skall vara" för att citera en känd kulturpersonlighet.

Den döende baronessan

P D James, Baronessa av Holland Park, är död, 94 år gammal. Jag har uppmärksammat henne flera gånger på denna blogg och andra. Första gången var nog 2009 då jag bidrog (?) till en diskussion hos Bodil Zalesky om nattliga läsvanor med vad jag kallade en "hänsynslöst självutlämnande berättelse" med rubriken "The Secret Life of Erwin Klipspringer". (Släng dig i väggen Knausgård!).

En intressant sak med P D James var hennes kombinerade dagbok och självbiografi "Time to be in earnest". Den publicerades när hon fyllt 77 år och titeln syftar på ett citat av Johnson som tydligen   menade att när man blivit 77 år är det dags att bli allvarlig. Ni hittar mina reflektioner om denna bok som en del av inlägget Min bokmässa från 2011. (Scrolla till avsnittet "Sanctus - Pleni sunt coeli et terra gloria tua" - det är ju en mässa det är fråga om.)

Det jag tyckte var intressant med denna bok var att den -enligt min uppfattning-  gav "bilden av en person som till punkt och pricka motsvarar alla de fördomar man som utomstående kan ha om det engelska konservativa överskiktet."  Hon framträdde där tyckte jag som en helt annorlunda person än den jag tänkt mig med utgångspunkt från hennes böcker av vilka jag läst de flesta. Jag gick så långt som att säga att om jag läst självbiografin först (en något anakronistisk tanke) hade jag förmodligen aldrig brytt mig om att läsa hennes spänningsromaner. Men troligen ligger väl detta endast in the eye of the beholder.

P D James sista bok blev "Death Comes to Pemberley" från 2011.  Detta var tydligen en fortsättning på Jane Austen's "Pride and Prejudice"  som jag inte läst och aldrig skulle ha kunnat tänka mig att läsa. Men eftersom jag var nyfiken på vad P D James hade gjort med stoffet plöjde jag först igenom Austen's  351 sidor tjocka verk. Delvis för att försöka locka till en debatt (som dock uteblev) skrev jag ett inlägg med rubriken Bekräftade fördomar  där jag utan omsvep förklarade vad jag tyckte om Austen's roman.  Nu är jag den förste att inse att man inte får läsa en bok från  1813 med nutidens läsglasögon. Men jag fick ett mycket negativt intryck av boken - tråkig, ytlig och med ett ointressant tema som fick mig att klassa den i samma nejd som nutidens chick lit. Litet märkligt eftersom boken fortfarande prisas av kritiker och läsare och tydligen också med framgång har förfilmats.

När jag nu tittar på vad jag skrev märker jag att jag aldrig kom tillbaka med reaktioner på P D James bok som jag därefter tog itu med. Genom att lägga in ett mord piffade hon upp det tråkiga innehållet. P D James skrev också in en hel del natur och miljöskildringar och dessutom en del äkta kärlek i boken - alltså i motsats till Austen's resonemangsrelationer. Och faktiskt med en delvis humoristisk underton, något som var helt frånvarande från Austens verk även om hon blev omedvetet rolig i sina skildringar av ett par av huvudpersonerna.

Om ni inte har ett specialintressse för Pride and Prejudice kan ni hoppa över P D James sista bok. Övriga ger er däremot fina läsupplevelser, åtminstone den senare hälften. Det är kriminalromaner men man kan lika gärna stryka prefixet - det är skönlitterära verk av hög kvalitet. Man behöver inte läsa dem i tidsordning även om det är intressant att följa de genomgående personernas utveckling. "The Murder Room", "The Lighthouse" och "The  Private Patient" är tre av mina favoriter.

Sorgsen reflektion efter kvällens "Euronews"

Städer, där jag gått obehindrat, obesvärat, ensam, sent och njutit av klimat, atmosfär, kultur, "folkliv" och bara kopplat av efter ofta hektiska arbetsdagar. Caracas, Mexico City, Nairobi, Jerusalem, Hongkong...Nu våld, upplopp, gangsterism, terrorism. Caracas- en gång Sydamerikas Genève, numera kontinentens mordstad nr 1. Och Beijing. Där finns väl inget gatuvåld och man klarar sig väl men "just of two things you must beware/don't drink the water and don't breathe the air."

En enda ljuspunkt eller åtminstone ett litet glimmer: Rumäniens nyvalde president har fått en flygande start och låtit arrestera högt uppsatta politiker och ämbetsmän, misstänkta för korruption. Men hur länge kan han kämpa mot en genomkorrupt regering och regeringschef?

God kväll.

Vad är sanning? Ja inte vet jag.

När man ögnar igenom DN:s förstasida på morgonen grips man ofta av en lätt svindel och känslan av att ha hamnat i ett parallellt universum. Att döma av vikt, perspektiv och synvinkel verkar de nyheter som presenteras oftast ha klippts direkt ur Mariefreds Meddelare eller något annat lokalorgan.

Ofta måste man stanna upp och fråga sig: är det här allvarligt menat eller är det vad som nu för tiden felaktigt klassas som "satir"?  Det gäller att ha ögonen öppna och tänka efter. I ett nyligt inlägg Något tålde hen skrattas åt berättade jag om hur en hoax från Stockholm spreds i världspressen och i "sociala" media: ett taxiföretag erbjöd passagerarna att åka tillsammans med en psykolog i baksätet för att under färden försöka reda ut sina psykologiska problem. Sådan uppträder nämligen ofta i "one-person households" och då gärna på hösten skrev t.ex. Daily Mail. Nu var jag mera på min vakt och varnade mina läsare.

Bara för att för någon dag sedan hitta en krönika i Sv.D. av Karin Thunberg som testat modellen. Hon fick visserligen  ta en liten omväg med taxin för att hinna klara ut alla sina problem men hon tyckte att det var värt pengarna.

Det är inte lätt att orientera sig i den världen och bäst är det väl att inte ens försöka. Vis av någon skada har jag inte blivit varken av det jag skrev om Medborgarskolans kurs Tankekraft i praktiken   (som jag tog på allvar) eller om Bonniers nya litterära magasin  Books & Dreams  "Mer läslyx i livet." (som jag absolut inte kunde ta på det allvar det var fråga om).

För att klara mig ur denna knipa ber jag härmed att få deklarera mig som värderelativist så kom inte och påstå att något jag tycker är "fel". En annan fördel med detta är att man straffritt kan få tycka att det som t.ex. Hanna Hellquist, Hanna Fahl (nomen est omen??), Fredrik Strage eller Gunnar Jonsson skriver är pretentiöst nonsens på barnkammarnivå. Alla andra verkar tycka att de är supersmarta. Det må ju vara men jag har också rätt.

Mänsklighetens sista dagar

Sveriges förnämste kännare av den österrikiske publicisten Karl Kraus (1864 - 1936), bloggarkollegan Håkan Lindgren, har skrivit en understreckare om Kraus med rubriken Kraus var ständigt på sin vakt mot samtiden.  Artikeln rekommenderas varmt till läsning  - "varje land skulle behöva en Karl Kraus" skriver Håkan, "varje tid" skulle jag vilja tillägga och knappast mera än nu, i mänsklighetens sista dagar för att citera  Kraus mastodontverk från 1922.

Kraus livsverk är starkt anknutet till tidskriften "die Fackel" (1899 - 1936). Från 1912 skrev han samtliga bidrag själv; tidigare hade bl.a. Strindberg medverkat i tidskriften. Die Fackel finns nu i en mycket fin digital upplaga med en  bra sökfunktion. (Gratis registrering krävs).

Jag vill passa på att länka till några blogginlägg som jag publicerade 2007, främst artikeln Kraus och Canetti - två elaka genier men också bilagorna Källor och illustrerande material samt en samling Randanmärkningar.  Som framgår koncentrerar jag mig främst på förhållandet mellan Kraus och nobelpristagaren Canetti. Kanske kan dessa inlägg ge litet sidobelysning till Håkans angelägna analys. Bl.a. skriver jag om Kraus verksamhet som offentlig föreläsare som drog stor publik. När Canetti besöker en sådan "Lesung" för första gången är det i själva verket Kraus 300-de framträdande som föreläsare!

För att ge en litet intryck av det kulturliv i Wien som Kraus vistades i citerar jag ett stycke ur min artikel om Kraus och Canetti:

"När Kraus kommer in i Canettis liv (1924) har "die Fackel" publicerats i 25 år och sedan 13 år har Kraus skrivit hela innehållet ensam. Dramat "Die letzen Tage der Menschheit" som egentligen skall läsas upp, inte spelas, är färdigt sedan ett par år tillbaks.  Kafka dör samma år men inte förrän ett år senare publiceras "Der Prozess" posthumt. Musil har en framgångsrik militär karriär bakom sig och lever som skriftställare och kritiker i Wien - han har börjat sitt arbete med vad som skall bli "Der Mann ohne Eigenschaften." Thomas Mann publicerar sin tredje roman "Der Zauberberg" och Joyce publicerar ett par kapitel av Finnegans Wake i en litterär tidskrift.  I ett fängelse i München har en annan skrift just plitats ner av en obskyr lokalpolitiker under ett kortare straff för ett operettartat kuppförsök något år tidigare."

Emellertid: Läs understreckaren och eventuellt också Mats Gellerfelts anmälan av en svensk översättning av ett urval texter från Die Fackel.

Kyrie eleison grabbar!

Den svenska penningpolitiken uppvisar allt mera bisarra drag. Paul Krugmans term "sadomonetarism" förfaller vara mera relevant än någonsin. Just idag intensifieras piskslagen ordentligt.

Men Riksbanken och Finansinspektionens idéer för inte mina tankar till de Sade och co. utan snarare till de medeltida flagellanter som drog fram i sorgliga tåg genom städerna och piskade sina egna ryggar blodiga som syndastraff. Syftet var väl att blidka och utverka nåd av de grymma och oförsonliga andemakter som spred pest och grejer men som endast flagellanterna själva trodde på och som ingen annan hade sett.

Nu kan man väl knappast hoppas på att de föråldrade (i sina teorier) och överbetalda (i praktiken) bankdirektörerna på Brunkebergstorg resp. Brunnsgatan drar sig tillbaka till något kloster för att utöva sin säregna religion. Men en liturgi behövs väl och jag har i all hast knåpat ihop en inledning som vi kan använda för att få Herrarna att föra vår talan hos den Heliga Bubblan att hon icke må spricka:


Ingves förbarma tigh öfwer oss
Martin Andersson förbarma tigh öfwer oss
Grabbar förbarma er öfwer oss

Ähra ware Ingves i Banken
Och Andersson i Inspektionen
Med er godha wilja kanske räntan stiger igen.
Och inflationen.

Wij lofwe er
Wij wälsignar er
Wij prijse och ähre er

O Ingves, Anderson och alla finansgurus
I som viljen borttaga vår stora skuldbörda
förbarma er öfwer oss.
I och enbart I som undfått den stora gåfvan
att leda oss i ärofrukt inför den heliga Bubblan
I ären allena de högste
Och vi få väl slita och betala
För att inte Bubblan (som bara ni har sett) skall spricka.

Medh then helige Andersson
och Ingves Härligheet
Amen.

Uppdatering på kvällen: Ingves:"amorteringskraven bra men inte tillräckliga". Per Bolund (mannen som inte kan skilja mellan en kristallkrona och en kristallkula):"Om ni inte sköter er kommer regeringen att lagstifta". (Vet regeringen om det? Är  Bolund "regeringen"?) Vilken demonstration av maktens arrogans grundad på myter som man inte ens försökt granska innan man tar till orda! Eller är det bara okunnighet? Det har f.ö.varit alldeles för mycket av "regeringen det är jag" bland de  nya statsråden.

Berlinmurens fall- en som var med

Den tidigare bloggaren och värderade kommentatorn på denna och andra bloggar Jens Christian Brandt skriver i dagens DN (nät) om När Västberlin sveptes bort. Ett delvis annorlunda perspektiv - det var inte bara Östberlin som förändrades i grunden.Läser ni inget annat så läs JCB:s krönika.

Grattis Günter Schabowski!

Hur pinsamt det kan bli när statsmän inte håller ordning på sina papper har vi ju nyligen upplevt när Sveriges statsminister bluddrade bor sig om klimatmålet och dessutom glömde namnet på sina inbjudna gäster.

Pinsamt. Nåväl.Om det funnes en utmärkelse för klantighet i det offentliga med världspolitiska konsekvenser skulle denna utan tvekan gå till Günter Schabovski som i dagarna fyller 85 år. Men med ett vänligt leende - hans misstag fick i huvudsak positiva konsekvenser och han har -som en av de få i hans ställning- offentligt tagit avstånd från sin verksamhet i DDR.s högsta kretsar. I sin självbiografi skrev han "Vi gjorde allting fel". Och "Jag skäms för den stat som jag in i det sista trodde på."

På hösten 1989  var den så kallade Tyska Demokratiska Republiken, DDR, i full upplösning. Det stod klart att något stöd från Gorbatjevs Sovjetunion inte vara att räkna med. Den gamle och sjuke Honecker hade ersatts av Egon Krenz som ansågs var bättre lämpad att behärska situationen. Men tusentals människor demonstrerade på gatorna i tyska städer och skanderade: "Wir sind das Volk" och även "Egon Krenz/wir sind die Konkurrenz."  Många tusentals östtyskar reste till Ungern som redan hade öppnat sin gränser till väst.

Den 9 November gav Schabowski en presskonferens på uppdrag av Centralkommittén vars talesman han var. Schabowski var en högt uppsatt partimedlem, medlem av politbyrån och tidigare chefredaktör för partiorganet Neues Deutschland.

Feghetens och lättjans ideologi

"Den fackförening som inte vill ha fascistiska förtroendevalda kallas ”antidemokratisk”. Den 16-åriga skolflicka som protesterar mot rasistisk agitation kallas ”antidemokratisk”. Den kristne som psalmsjungande sätter sig fredligt ner framför marscherande nazister kallas ”antidemokratisk” och åtalas av staten. Den som blir nerriden av polisen då hen ropar ut sin avsky mot judehatet kallas ”antidemokratisk”. Samtliga mordhotas intensivt dagen efter på ultranationalisternas webbplatser, samtidigt som de blir utskällda av förment liberala ledarskribenter. Till slut vet ingen vad demokrati egentligen är längre."

(Henrik Arnstad i DN idag (nät)

Och vi kan fylla på: Den som vill stoppa den kriminella nazistpropagandan på gator och torg kränker yttrandefriheten (trots att nazistpropaganda faktisk är olagligt i Sverige.) Den rektor som vill förbjuda Svenskarnas Parti i skolan måst då också förbjuda alla andra partier. Osv. osv.

Exempel från våldsvänstern och identitetspolitiker - se valfri dagspress. Främst Aftonbladet.

Den sköna slappheten kan bli kostsam.

"Ich muss wieder einmal in Grinzing sein"

Grinzing är en berömd stadsdel i Wien. Dvs. egentligen är det en vinodlarby som ca 1890 inkorporerades i staden Wien. Den är omsjungen i en mängd Wienerlieder; på svenska har några sjungits in av en sångare som hette Per Grundén som fanns förr i världen (kanske känner ni till honom som Wall Enberg i ett par filmer om Jönssonligan eller, om ni besöker filmmuséet, som direktör Volkswagner i Änglamark) .

Ich muss wieder amal in Grinzing sein
beim Wein, beim Wein, bei Wein.

Grinzing har egentligen en ganska intressant historia och var alltså länge en "äkta" vinodlarby dit stadsborna kunde göra utflykter  och ta del av det lokala vinet och litet kallskuret som serverades av värdshusvärdarna om man nu inte hade egen picknick med sig. När så en spårvagnslinje inrättades kom fler och fler gäster och platsen rykte började spridas, så småningom även utomlands.  Vid förra århundradets mitt var Grinzing en turistmagnet och snart började bussarna rulla in. Det blev också början till Grinzings undergång, området gentrifierades, en del vinstugor förvandlades till kinesiska restauranger eller snabbmatsställen, de gamla husen moderniserades och lyxvillor växte upp, inte minst i vingårdarna trots att dessa är skyddade av någon sorts "plan". Har man rätt parti- och plånbok är emellertid inte detta något hinder.

Vin odlas fortfarande kring Grinzing och den som känner till området kan ännu leta upp en något så när orörd serveringslokal, en Heuriger , som inte förstörts av massturismen. Men de flesta lokaler har specialiserat sig på bussturism och inköpt vin. Någon timme sitter turisterna där och skrålar "Trink, trink, Brüderlein trink" eller eventuellt "Ack Värmeland" eller "Helan går" om musikanterna listat ut att det är en svensk buss. Sen hoppar man i i bussen igen i tron att man upplevt något "äkta Wienskt" eller kanske t.o.m. "Österrikiskt." Ett sorgligt skådespel.

Den som vill uppleva en något sånär äkta Heurigenkultur får leta rätta på något kanske i Heiligenstadt, Neustift im Walde eller till Stammmersdorf eller Seibersdorf på andra sidan Donau. Har man tur kan då få höra äkta Wienerlieder, en gamal musikform som faktiskt har lyckats leva vidare och även utvecklats t.ex. till Wiener Blues  eller Extremschrammel.

Ett skräckexempel på Weinseeligkeit  kan ni hitta här. Någon av de sånger som varnar för den utbredda vinalkoholismen, som t.ex. "Der Wein is a Luder" hittar jag tyvärr inte på nätet. Men här är ett fint (verkligen) exempel på den Wiener melankoli som så ofta infinner sig efter ett antal viertel Grüner Veltliner eller kanske Gemischter Satz.

Ana hat immer des Bummerl
ana muß immer verlier'n
I' hab' mei Lebenlang das Bummerl
weil ich vom Glück ein Stiefkind bin

Bilden överst visar ingången till en litet speciell vinstuga ("Heuriger"). Förutom vinet och buffén bjöd man också på operettsång: sångare som pga av ålder eller annat inte längre var så efterfrågade på de stora teatrarna i stan uppträdde här med de gamla slagnumren från Glada Änkan, Läderlappen, Grevinnan Maritza, Czardasfurstinnan osv. Kanske vill ni se hur det ser ut idag. Så här:

Jag lägger upp ett antal texter om Grinzing med omnejd som jag skrivit under åren:

2005    Ordet gräver där det står (Om Grinzings uppgång och förfall)
2005    Röta i vingården (Om ädel och oädel röta)
2006    En vålnad (Om en bortglömd staty i skogen och Hitlers läromästare)
2007    Ordet nischar ner sig (Om en gammal vinstugas förfall - med bildspel.)

Något tålde hen skrattas åt...

Den som följt internationella media har inte undgått att se hur man på diverse håll roat sig över den svenska ubåtsjakten. Först och främst naturligtvis i rysk TV och press men även i västliga media.

Idag sprids en berättelse om att Taxi Stockholm erbjuder psykologisk rådgivning åt sina kunder under taxiresan. En legitimerad psykolog åker med och pratar med kunden. I Stockholm finns det nämligen en mycket stor andel "one-person households" och då är det lätt att man blir deprimerad. Särskilt på hösten och vintern förstås.

Nu får det erkännas att källorna är en smula suspekta.  RT verkar vara först ut med Therapists in cabs? Yes, if you live in Stockholm. Skandalblaskan  Daily Mail Online fyller på med "The taxis in which the passengers get tips! Cab firm puts therapists in back of its cars to counsel lonely Swedes."

Men seriösa österrikiska Der Standard hakar på: "Auf Wunsch fährt ein Psychologe in schwedischen Taxis mit". Man åberopar sig på en Natalia Santos. Daily Mail har däremot talat med en Mia Fahlen,en psykolog som ingår i programmet, som menar att "even a ten-minute trip could be enough to get to the bottom of a customer's problems - or at least point them in a direction that could change their lives for the better." Mia påpekar att hon normalt sett debiterar 1200 kr/timme och man får åka bra mycket taxi för att komma upp i den summan.

Det verkar ju som hittat. Men oavsett om det är sant eller inte kan ni räkna med att det blir ett "meme" som kommer att gå igenom världspressen och givetvis "sociala" media.

(Anm.: Rubriken är lånad från en dikt ur Fänrik Ståls Sägner, en bok som fanns förr i världen. Dikten heter Lotta Svärd om vilken det heter: "Något tålde hon skrattas åt/men mera att hedras ändå.")

Liten uppdatering till föregående

Bristen på reaktioner på Dambergs undertecknande av Camerons och andras brev till Juncker där man krävde att den omstridda investeringsskyddsmekanismen ISDS måste bibehållas förbluffar mig. Eller kanske inte: det är ytterligare ett tecken på den klumpighet och det ointresse för EU-frågor som den nya regeringen lagt i dagen.  Lyckligtvis för MP har man nu fått en knarkaffär att koncentrera sig på vilket naturligtvis effektivt tar bort all uppmärksamhet från så  triviala saker som ett frihandelsavtal. Här var Romson och Fridolin kvickt ute med brösttoner om försoning och sånt. Att den regering som de ingår i och för vars politik de rimligen har ett visst ansvar tar ställning för ett förslag som kan innebära att privata företag kan stämma stater och vinna över beslut som fattats i demokratisk ordning är tydligen inte lika intressant.

(Naturligtvis är det som Löfven och andra säger att vi inte har livstidsstraff i Sverige och att man kan sona sina brott. Men kan man verkligen ha förtroende för en politiskt sakkunnig som bara för ett par år sedan i svårt alkoholiserat tillstånd smugglat och använt knark?  Reinfeldts statssekreterare fick avgå för att hon varit full på krogen - det var bra så och nu har hon ett annat bra icke-politiskt jobb och en viss ställning. Också bra. Men inget offentligt uppdrag längre.)

Katrine Marçal (née Kielos) har dock uppmärksammat denna vad hon kallar "politiska såpa." Men i dagspressen verkar hon vara den enda.

När jag ändå har ordet: Ni bör läsa Juholts artikel  "Motståndets matadorer gav den dödande stöten." Jag läser den med ett visst vemod: hans stil höjer sig skyhögt över era run-of-the.-mill politikers och hans politiska idéer kunde ha fyllt ett vacuum och blivit dödsstöten åt den "triangulering" som nu gör svensk inrikespolitik till en enda mittenliberal sörja. Men han hade inte de personliga kvaliteter som krävs av en ledare i den situationen.  Synd.

(Jag har inte läst Suhonens bok och tänker inte göra det - det verkar mest skvaller. Men jag roades ordentligt av artikeln  Därför är mordet på Caesar alltid aktuellt i politiken av en "docent i Antikens kultur". Artikeln är bra och man får en kort sammanfattning av den romerska politiken och Caesars roll - bra repetition. Men docentens motiv  för detta lärdomsstycke är huvudsakligen att visa hur fel det är av Suhonen att hänvisa till "vår tids mord på Caesar". Bl.a. finns det ingen Brutusfigur i s-såpan. Det skulle vara Suhonen själv då men han lever ju i högönsklig välmåga och kanske även välstånd efter sin bestseller. Docentens artikel får kanske ses som ett försök att skjuta en gök med luftvärnskanon.)

Vi ses vid Filippi!

Blair eller Cameron - alltid Sveriges ledstjärnor

"They spik Inglisch you no."
 (Huvudprincipen för svenskt alliansbildande inom EU)

Det här inlägget hör väl närmast till vad som normalt avhandlas på Euroflarn - ett europeiskt perspektiv men jag vill gärna att även ev. läsare som inte brukar klicka dit uppmärksammar de senaste inläggen. I korthet går det ut på att Sverige, i skepnad av näringsminister(?) Mikael Damberg, ganska förbehållslöst ställt upp på på Mr. Camerons krav att det nya "frihandelsavtalet" med USA skall innehålla den mekanism för investeringsskydd som föreslagits. Mekanismen "Investor-state dispute settlement" kort ISDS innebär att företag skall kunna stämma stater på skadestånd om dessa fattat politiska beslut som anses skada den fria handeln. Som exempel kan nämnas utfasning av kärnkraft, rökförbud eller alltför stora varningstexter på cigarettpaket o.dyl. Troligen också alltför ingående krav på innehållsdeklarationer i livsmedel, läkemedel osv. Ett hypotetiskt (och troligen i sig orealistiskt) exempel: om en framtida regering skulle införa förbud mot vinster i välfärden eller starka inskränkningar skulle amerikanska företag som är verksamma i branschen omedelbart kunna stämma Sveriges regering. Det krävs inte ens att man verkligen har verksamhet i Sverige, bara att man genom beslutet hindras att etablera sig där på sina egna villkor.

Flera viktiga länderi EU, t.ex. Tyskland och Frankrike, samt Kommissionspresident Juncker är starkt skeptiska till en sådan mekanism eftersom den nationella lagstiftningen anses ge ett tillräckligt skydd för utländska investerare. Men Sverige, åtminstone Mikael Damberg, hoppar glatt på det hyperliberala engelska tåget precis som alla hans företrädare gjort ända sedan Toni Blairs tid.

Läs alltså gärna mina texter:  Sverige stöder omstridda ISDS i frihandelsavtalet liksom Uppdatering om Sverige och investeringsskyddet. Där finns också länkar till andra texter om sakfrågorna.

Tillägg:  Så här kan det bli: "The Marlboro maker is suing Uruguay – population 3.4 million – over its decision to increase the size of health warnings on cigarette packets from 50 per cent of the cover to 80 per cent." (The Independent) OK Damberg?

I SARA-krogens värme

Vid en hjärtskärande men nödvändig utrensning hittar jag en liten broschyr från 1964. En av dessa vardagliga och obetydliga saker som så påtagligt illustrerar tidens obönhörliga och skoningslösa gång.

Läs gärna vidare:

En fredspristagare så god som någon

Det prestigefyllda Tyska bokhandelns fredspris har i år tilldelats internetspecialisten Jaron Lanier. Priset har delats ut sedan 1950 och bland tidigare pristagare märks namn som Albert Schweitzer. Martin Buber, Nelly Sachs, Alva och Gunnar Myrdal, Astrid Lindgren, Yehudi Menuhin, Jürgen Habermas, Susan Sonntag och Svetlana Alexijewitsch och många andra kända namn. Det är således ett mycket ärofullt pris som delas ut till  personer som "på ett framträdande sätt genom verksamhet inom litteratur, vetenskap och konst bidragit till ett förverkligande av fredstanken" (min översättning av det tyska originalet.)

Lanier var en banbrytare för utvecklingen av Internet men blev med åren en av dess mest framträdande kritiker. Kort sammanfattat riktas hans kritik mot  "the new online collectivism" som upphöjt det mest populära till den högsta sanningen. Jag citerar Lanier: "The problem is in the way the Wikipedia has come to be regarded and used; how it's been elevated to such importance so quickly. And that is part of the larger pattern of the appeal of a new online collectivism that is nothing less than a resurgence of the idea that the collective is all-wise, that it is desirable to have influence concentrated in a bottleneck that can channel the collective with the most verity and force. This is different from representative democracy, or meritocracy."

Internetanvändarna står i centrum för Laniers kritik. Alla data finns tillgängliga men användarna förmår inte tolka eller granska dem, inte ens de hemliga underrättelsetjänsterna. Som exempel tar han IS  ("Islamiska staten"). Data har funnits tillgängliga länge men inte väckt något intresse förrän nu då verkliga krigshandlingar utbrutit. (Min anmärkning: detsamma gäller ju 9/11 och Bostonbombarna).

Redan 2008 uppmärksammade jag Laniers och andras kritik mot vad som då kallades "Web 2.0" i ett längre inlägg kallat "Amatörkulten - krossa experterna diktatur (inte)!"  Jag pekade på den hyperlibertarianska ideologi som ligger bakopm Wikipedia, PayPal, Facebook och annat speciellt nyhetsaggregatorer som  Digg, Reddit och andra. De algoritmer som driver Google och andra sökmotorer är delar av samma mekanism: den mest länkade rankas högst. "The crowd falling in love  with itself", skriver en annan kritiker. Lanier pekar speciellt på vidskepelsen att eventuella felaktigheter i Wikipedia automatiskt kommer att rättas till av andra användare: vi har tusentals exempel på att detta inte är sant. Jag bidrog själv genom ett experiment där jag uppdaterade en artikel om Trofim Lysenko med uppgifter om forskningsresultat från Linköping som delvis återupprättade den sovjetiske ideologens rykte. Mina faktauppgifter var korrekta men naturligtvis helt missvisande. Ingen rättade detta innan jag själv tog bort mitt inlägg. Tyvärr tvingades jag då också radera ett par instämmande kommentarer.

"There is no truth except the truth you create for yourself"  verkar vara mottot för den naiva och obegränsade tilliten till "The wisdom of the crowd" som också givit oss t.ex. "slaveri, Irakkriget och Britney Spears" som en annan kritiker skrev.

"It's ignorance  meets egoism meets bad taste meets mob rule..on steroids"  skrev Andrew Keen i "The Cult of the Amateur" med hänvisning till Wikipedia, nyhetsaggregatorer och vad som då kallades "The Pro-Am revolution" dvs. idén att glada amatörer var minst lika trovärdiga som utbildade experter. Själv bidrog jag med tänkespråket: "Du skall inte tro att du kan operera en blindtarm bättre än jag bara för att du är kirurg."

Kanske kan -i idealfallet- den förnyade uppmärksamheten på Lanier få åtminstone några att fundera på källkritik och självständig analys och tänka sig för innan man slår upp saker på Wikipedia. (Jag är medveten om ironin i att jag tagit listan på pristagare från W.) Men kanske också att fundera på att den ideologi som ligger bakom Wikipedia, Paypal, Facebook etc i grunden är densamma som förfäktas av Ayn Rand, The Tea Pot Party, Annie Lööf och andra och som väl de flesta av oss förkastar när det kommer till politiska avgöranden. Jag kunde nämna "Bitcoin" i samma sammanhang men då går vi ett steg längre och hamnar i det rent kriminella.

Lille Napoleon cashar in...

Det har varit en hel del diskussion nyligen om "karenstid" för politiker  som övergår till annan verksamhet, ofta som konsulter eller styrelseuppdrag där de kan utnyttja sina kontakter -och i förekommande fall sin erfarenhet- för att tjäna litet pengar. Säkert en mycket välbetänkt åtgärd.

Något som väl måste betecknas som något av ett svårslaget rekord i sammanhanget  är väl det här: Rasmussen Global.  Klicka på "Consulting Services". Speciellt om ni vill börja nåt krig eller så.

Jmf det här inlägget.

Den politiske kannstöparen (4)

Jagdszenen aus Niederbayern:  När man passerat Puttgarden eller Rendsburg förändras ens politiska perspektiv totalt. Det går inte längre att ta det svenska käbblet på allvar, att lyssna till de yverborna möchte-gern  rabulisternas verop ("Super reva") eller betrakta mannen som gav hyckleriet ett ansikte (Sjöstedt) eller kvinnan som nu är ledare för "Anniansen" och vill bli statsminister. Och DN som vill ge Reinfeldt  fredspriset. Och folk som slåss med järnrör  i justitieutskottet.

Och ändå: Alla är ense om att Löfven är i en svår sits med en osäker framtid. Men -för att kosta på sig en konspirationsteori här nere i den bayerska natten med sommartemperaturer- tänk om han är mycket smartare än han verkar? Tänk om han lyckas låta SD störta regeringen och ordna nyval. Vilken guldsits! Alldeles utan någon vänsterallians är han försäkrad om en enhetlig valkampanj från tre partier och detta mot en försvagad opposition. Kampanjtemata är givna: se vilka som störtade regeringen för att försvara riskkapitalisternas intressen! Se vilka som som störtade regeringen för att förhindra alla ungdomar att få den kompetens som borgar för framtida anställningar! Se vilka som vill behålla osäker och olönsam kärnkraft! Se vilka som vill slå vakt om den förhatliga och människoovärdiga Fas 3! Se vilka som störtade regeringen för att försäkra sig om att det undermåliga järnvägsunderhållet inte undandras de privata aktörerna! Se vilka som vägrar att låta höginkomsttagarna bära sin del av den återställning av den välfärd de raserade! Och allt detta med hjälp av främlingsfientliga rasister! Vill ni ha dem tillbaka?

Vinner man inte ett val med detta så vinner man aldrig. Risken är dock att Löfven  faktiskt får igenom sin budget och får nöja sig med ett par mjäkiga utredningar med bibehållen RUT och krogmoms.

Nej - det är nog bara en alltför hastig -men välgörande- perspektivförskjutning. Allt förblir nog vid det gamla med jolmiga kompromisser och fokusering på icke-frågor.

I skuggan av Marienkirche

En gammal bekant

Fiskare vid Obertrave

Tvätttorkning vid Obertrave, ett gammal privilegium

Johannes Brahms går omkring och komponerar

(Foto Monica.  Bilderna klickbara som alltid)

Vad händer med Vattenfall?

Frågan om Vattenfalls brunkolsbrytning på gränsen mellan Tyskland och Polen där man inte enbart gör sig skyldig till enorma miljöbrott utan även till etnisk rensning av den lilla sorbiska minoriteten i området har vi behandlat i flera blogginlägg under åren. Se t.ex. I Gustav II Adolfs efterföljd samt Aftonbladet uppmärksammar inlägget om Vattenfall och sorberna,

I ett reportage från området i fråga skriver DN idag: "I fredagens regeringsdeklaration heter det dock att Vattenfall inte ska få utvidga brunkolsbrytningen.

Därmed skulle Kerkwitz, Atterwasch och Grabko vara räddade."

Jag lyssnade uppmärksamt till regeringsförklaringen men hörde ingenting om Vattenfalls brunkolbrytning i Tyskland. Kan någon ge närmare upplysningar?

Salig Jonssons leverne

På sina resor han förnam,
hur väl försynens nåd reglerat,
som floder över allt placerat
där stora städer stryka fram.
...
I politiken var hans tro,
vad ingen bonde plär förgäta,
att om man mjölka vill sin ko,
bör man ock ge den till att äta.
...
En hans finansplan väl förtjänar
att nämnas för sin nyhets skuld.
Den lyder så: "Ju mer man länar,
dess mer man sätter sig i skuld."

(J.H. Kellgren: Salig Dumboms leverne; 1791)

Med något som liknar stigande förvåning läser jag GunnarJonssons DN-krönika Paraplyer mot kommunismen. Jonsson som aldrig missar en västgötaklimax och aldrig hittar något som inte är så självklart att det inte för säkerhets skull måste förklaras för alla oss som ändå inte begriper berättar i stort sett följande om protesterna i Hongkong: Det är så att det inte är fullständig demokrati i Hongkong. Trots överenskommelsen med England då kolonin införlivades med Kina backar nu både Peking och det  lokala ledarskapet från löften om yttrandefrihet och allmän rösträtt i valet 2017. Det har lett till att välartade studenter och ungdomar (sic!)  protesterar och vill ha full demokrati. Det måste Peking till varje pris förhindra p.g.a. smittorisken. Det är inget bra och det vore bättre om ledarna i Peking införde demokrati också i Kina.

Ja så är det nog. En analys à la Jonsson av det politiska läget i Sverige skulle kunna se ut så här ungefär: Regeringen med (s) och (mp) är svag på grund av att valresultatet inte gav dem någon absolut majoritet. Regeringen måste därför söka samarbete över blockgränserna. Det blir nog svårt. Men det kan gå om inte nu så kanske senare. Det är då närmast (c) och (fp) regeringen måste vända sig till. Men de har sagt att de  inte vill. Fast kanske de vill ändå om de får igenom sina krav. Slutsats: det parlamentariska läget är förvirrat och regeringen är svag men kan nog klara sig om man får stöd av någon annan. Eller också får man inte det och då klarar man sig inte. Det var bättre på Reinfeldts tid, det borde Löfven ta lärdom av.

När Jonsson tar semester ställer jag gärna upp som vikarie.


Fotnot: Det slår mig vid genomläsning hur utomordentligt väl Kellgren lyckats karaktärisera den Borg/Anderssonska finanspolitiken: "Ju mer man länar, dess mer man sätter sig i skuld."

Ballongsamhället

I DN hittar jag en artikel med rubriken ”Vi lever i ballongsamhället – och det riskerar spricka” . Den är skriven av en Mats Alvesson - någon som jag inte känner till och inte har någon aning om vad han går för. Om han skulle vara företrädare för någonting obehagligt eller ha uttalat sig inkorrekt om någon skyddsvärd företeelse får ni ha överseende med mig. Faktum är att jag tycker att han i artikeln slår huvudet på en hel mängd heliga spikar. Om jag säger så.

Visserligen kan jag inte riktigt visualisera hans bild av det nuvarande "ballongsamhället" som han vill kontrastera mot det tidigare "pyramidsamhället."

Den politiske kannstöparen (3)

1   Skottland. En missad chans. Intressant att EU-frågan inte verkar ha varit mera framträdande i valkampanjen. Sannolikheten att UK träder ut ur EU är väl överväldigande stor - då åker de EU-vänligare skottarna också ut. Synd för EU, synd för Skottland. Synd också för England som får dras med en bråkig minoritet som inte går på den tokliberala linjen och som tittar mot Norge och Sverige snarare än mot USA.

SVT:s nöjespanel denna morgon med Wolodarski, Anders Björck och en socialdemokratisk redaktör var eniga i sina välsignelser av resultatet. De tänkte alltså inte särskilt långt.

Intressant också att antifederala och supernationalistiska politiker av alla kulörer så enträget varnar för "balkanisering" av UK. The pot calling the kettle black som jag tror man säger i Storbritannien...

Den svenska anglofila opinionen är ungefär av samma slag som den tyska (och österrikiska) uppfattningen av Sverige, färgat av det s.k. Bullerbysyndromet.  Drömmen om ett land som inte längre finns och som i själva verket försvann för nu ganska länge sedan. Kanske man kunde säga Gentlemannasyndromet eller stiff-upper-lipsyndromet i det fallet. Plus missuppfattningen att vi kan tala deras språk.


2  Regeringsförhandlingarna i Sverige. Också en missad chans. 4 år av stiltje väntar. De som valde vänster gjorde väl det för att få ett slut eller åtminstone en broms på privatiseringar, liberaliseringar och riskkapitalets inflytande. Det blir nu inget av med det vilket naturligtvis kommer att skapa besvikelse och förtroendeförlust, främst hos(s)-väljare.  På sin höjd kanske man kan hoppas på att processen inte accelererar men t.ex. något förstatligande av järnvägsunderhållet blir det säkert inte.


3  En ljuspunkt finns: med Margot Wallström och förhoppningsvis Åsa Westlund i regeringen kanske man kan hoppas på en vettigare och mera aktiv EU-politik. (1) Liksom EU-bloggen skulle jag också gärna se en come-back av Göran Färm på någon EU-relaterad post. Och Birgitta Olsson som ny FP-ledare.

Men Magdalena Andersson sitter väl fast i den numera rätt isolerade följa-Davidpolitiken och krona-för-kronafarsen.


(1) Aktuellt exempel: I går signerade Europas idrottsministrar Europarådets konvention mot fixade och uppgjorda idrottstävlingar. Sverige skrev dock inte på . (Det gällde alltså Europarådet,inte EU, men den svenska attityden är densamma.)

Den politiske kannstöparen (2)

Någon eftervalsanalys blir det inte på Flarnfri - det har redan sagts och tyckts så mycket att det troligen räcker och blir över. Bara så,mycket: förvånansvärt att så många blir förvånade över att Löfven uteslöt (v) från regeringssamarbete. Dels har han hela tiden betonat att (mp) är hans "naturliga samarbetspartner" - det kan bara tolkas på ett sätt. Dels är det självklart att han måste söka mittenstöd - inte som koalitionspartner men som delar av "hoppande" minoriteter. Att (c) eller (fp) med nuvarande ledarskap skulle stödja en regering där (v) ingår är naturligtvis helt otänkbart.

Men det är också ett renlighetskrav. Analysen visar att yngre väljare varit mer benägna att välja (v) än äldre.  Yngre väljare är väl mindre benägna att se (v) i ljuset av partiets historia och vad det betyder att vara kommunisternas direkta efterföljarparti.

Sjöstedt spelar den persilrene demokraten. Men på valdagen var hans första besök hos C.H. Hermansson. Hans föregångare som partichef kallade sig officiellt "kommunist" långt in i sin ledartid tills det av taktiska skäl blev omöjligt. En av hans närmaste medarbetare som med säkerhet hade ingått i en regering med (v) kallade Stalins folkmord för "en enstaka händelse" som inte behövde studeras i skolan.. (Se mitt inlägg Ränderna går aldrig ur med länkar i kommentarerna.) Under sin elvaåriga tid som EU-parlamentariker gjorde sig Sjöstedt mest känd för att förhindra östutvidgningen. Hade han och hans kompisar i GUE/NGL lyckats hade de östeuropeiska länderna lätt dragits in i den ryska intressesfären med konsekvenser som vi just nu kan se dagligen i Ukraina, Moldavien och andra gränsländer. Han var dessutom en aggressiv motståndare till Lissabonfördraget som ju skulle medföra och senare har medfört ett stort steg mot demokratisering av Unionen.

Sedan tror jag att Björklund sitter löst medan märkligt nog Annie Lööf seglat upp som ledarfigur inom Alliansen. Hennes Ayn Rand och Thatcherinfluerade liberalism medger nog knappast något vänstersamarbete. I det moderata vakuumet efter Reinfeldt och Borg lär väl hennes ledarställning komma att ytterligare stärkas.

(Alla slags kommentarer är välkomna men anonyma dylika kommer inte att publiceras.)

Les extrêmes se touchent

Den politiske kannstöparen

1   Igår förlorade Stefan Löfven valet. Förre s-ledaren hade en lovande ideologi som kunde ha attraherat många väljare och framför allt stoppat exkommunisternas frammarsch. Men han brast vad gäller personlig etik och moral. Sedan fick s en bufflig fackboss, utan varje form av ideologi, och uppenbar omdömesbrist i en trängd situation.

2  Om jag varit Löfven skulle jag ha tagit emot Lööfs papper och sagt: "Tack så mycket lilla gumman". Då ni!

3  Uppdrag granskning om den "naturliga arbetslösheten" som man envisas med att kalla "jämviktsarbetslöshet" var en katastrof. Man hade hittat ett viktig problem, den höga arbetslösheten, som dessutom borde ha varit besvärande för alla inblandade men trasslade till det som resultatet av någon sorts konspirationsteori från 1960-talet. Så går det när man släpper in amatörer.

4  Behållningen av UG var en teveintervju med Milton Friedman.  Reportern frågade varför det var nödvändigt att ha arbetslöshet. Friedman svarade att det är samma sak som t.ex. en affär som säljer skjortor. Finns inga skjortor på hyllorna i butiken har man ingenting att sälja. Det måste finns ett visst lager av skjortor för kunderna att välja från.

Nyliberalismens fader betraktar alltså människor som skjortor till salu i en butik. Här avslöjas den fundamentala ondskan i en politik grundad på en sådan människosyn.

5  Sverige är ur balans säger Löfven och Andersson. Det är bara vi som kan återupprätta balansen säger Reinfeldt och Borg (och kammar hem poäng i opinionsundersökningarna som bäst på "att sköta Sveriges ekonomi"). Men vad man menar är en bokföringsmässig kameral balans i statens budget vilket har föga realekonomisk relevans. Under tiden dras Sverige med en groteskt hög arbetslöshet, deflation, sjunkande exportintäkter och svag ekonomisk tillväxt med klart underutnyttjande av resurserna. (Se mitt inlägg Mjölkflickorna Anders och Magdalena från 27/2. Borde uppdateras men det skulle inte bli bättre då, tvärtom. Se också Allting som du kan kan jag göra bättre.. från 3/6 om nivån på den ekonomisk-politiska debatten och de blå dunster man slår i medborgarna.) Det är vad man kallar balans.

Samtidigt vräker båda blocken ur sig mångmiljardlöften i debatten. Då är  krona-.för-kronasnacket helt försvunnet ur diskussionen.

"Wir haben Alles im Griff auf dem sinkenden Schiff..."  Som avslutning skall ni få en politisk schlager från Österrike. "Allt under kontroll på det sjunkande skeppet. Full fart framåt mot nästa grund." I slutet heter det "Ob Rot oder Schwarz regieren. Egal!" Dvs ungefär. "Om de röda eller de svarta regerar spelar ingen roll."

Och så är det väl även på den lilla planet strax bortom Pluto som kallas Sverige.

Helmerson, Barth-Kron men Gunnar Jonsson

Ja så skulle jag vilja beskriva den ledande krönikörtrion i DN. I sitt senast opus skulle Jonsson försöka bena ut varför unionen vore väl värd att bevara. Han arbetar sig fram till en västgötaklimax: det är dags för Nej-sidan att vakna upp.

Se "Två älgar satt i en bastu. Säger den ene:..." på Euroflarn.

Fragen über Fragen...

Han sprang in på Försvarets Forskningsanstalt
den stolte och modige Rapp
men vid hemliga skåpet där gjorde han halt
att trycka dess hemliga knapp.

Den s.k. Kina-affären upprör efter gårdagens Uppdrag Granskning en stor mängd sinnen. Med rätta kan man tycka. Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har sålt hemligt krigsmateriel till Kina i strid mot svensk och internationell lagstiftning och därvid använt sig av Kungliga Tekniska Högskolan som bulvan för att inte bli upptäckt. Och generaldirektören är ju en person som redan tidigare varit inblandad i liknande affärer tänk bara på Saudiaffären!

Vilken skandal! Men nog har man en känsla av att media och politiker huvudsakligen gottar sig i det hela och nog innerst inne tycker att det är rätt kul och spännande. Hur skall man annars förklara att man helt försummar att ställa vissa väsentliga frågor. Framför allt KTH verkar komma lindrigt undan.

Man hävdar att det inte alls är fråga om export av krigsmaterial utan om internationellt forskningssamarbete. Samarbete kräver både prestation och motprestation.

• Vilka fördelar förväntade sig KTH av detta samarbete?
• Förekom någon ekonomisk transaktion? Betalade Kina något för att få tillgång till systemet?
• I så fall: vem fick pengarna? Skulle något gå till FOI? I så fall hur bokfördes den transaktionen?
• Varför var det viktigt för FOI att licensiera systemet till Kina? Vad förväntade man sig i motprestation? Pengar?
  
  

Att cheferna för FOI och KTH uppträtt synnerligen märkligt och inkompetent står ju fullt klart efter UG. I allra bästa fall kanske de kan försvara sig med att  hela affären genomförts av underordnade och att de inte visste. Men då inkompetensförklarar man sig själv som manager och verkschef. (Precis som Reinfeldt och Borg gjorde vad gällde NUON-affären.  Kände man till den  borde man dragit de politiska konsekvenserna, kände man inte till den borde man avgått pga inkompetens. Men jag tror att de bara ljög.)

Både FOI:s generaldirektör och LTH.s rektor har en ohållbar ställning. Men några konsekvenser behöver de säkert inte räkna med - speciellt inte i förvalstider.

Att hela affären sedan fått en comic relief  när försvarministern gjorde en perfekt Maud Olofsson, nästan i klass med Bosse Ringholm gör ju inte saken bättre men ett gott skratt förlänger käften som det ju heter.

Men utav hans brådska kom mattan på glid.
Han föll och han stukade tummen därvid.

Anm:Torsten Rapp var Sveriges ÖB 1961 - 1970. Den citerade texten är ur  Svenska Ords revy "Gula Hund" 1964. Hasse  Alfredson och Gösta Ekman framförde en pastisch på Fänrik Stål sägner, där Runebergs text anpassats till nutida (alltså dåtida) förhållanden. Det gjorde stor succé eftersom publiken på Chinateatern var väl förtrogen med  Fänrik Ståls sägner liksom nutida (alltså dåtida) politiska och sociala förhållanden. Jag får erkänna att jag inte vet om Sverige idag har någon ÖB, ännu mindre vad hen i så fall heter.

Ränderna går aldrig ur...

I kväll, tisdag, utfrågas vänsterpartiets Jonas Sjöstedt i SVT. Här är två frågor som definitivt inte kommer att ställas till honom:

1 Varför samarbetar  (v) i Europaparlamentet med en grupp (GUE/NGL) som bl.a. innehåller 6 uttalat kommunistiska partier med hammaren och skäran som emblem? Exempelvis grekiska kommunistpartiet som sände en "valbservatör" till Putins "folkomröstning" på Krim.

2  Varför röstade  (v)-s ledamot av Europaparlamentet mot den resolution som krävde större ansträngningar för att öka antalet kvinnor i styrelsen för börsnoterade företag och t.o.m. angav kvotering som en möjlighet? I den svenska gruppen (välj "Sweden") röstade även konservativa och liberaler mot denna resolution som f.ö. antogs med 473 röster mot 148.

3  Hur ställer sig Sjöstedt till att en ledande företrädare för hans parti och riksdagsledamot menat att  Stalins massmord var "en enstaka händelse" och inte borde läras ut i skolan?

(Sjöstedt tillhörde under 11 år den exklusiva grupp som levde gott i Bryssel på att förakta Europa. Typiska insatser var hans motstånd mot östutvidgningen och hans förhoppningar om att Irland skulle stjälpa Lissabonfördraget. Om (v)-s slingriga Europapolitik se även denna text från SR. Om hur Europa och EU är helt frånvarande från (v)-s valmanifest, läs här. (v) befäster därmed sin ställning som det mest nationalistiska partiet. )

(Texten läggs även ut på Euroflarn - ett europeiskt perspektiv. (Många av länkarna går till artiklar på EUbloggen som fingranskat alla partiers valmanifest och skeletten i deras respektive garderober.)

Världens gång

Havet välte stormen ven,
Vågorna rullade asklikt grå.
"En man är vräkt över bord ,kapten"
Jaså!

"Ännu kan ni rädda hans liv, kapten!"
Havet välte stormen ven.
"Ännu kan en lina den arme nå!"
Jaså!

Vågorna rullade asklikt grå.
"Nu sjönk han, nu syns han ej mer,kapten!"
Jaså!
Havet välte stormen ven.

(Världens gång. Gustav Fröding 1891. Men otäckt aktuell just i dessa dagar.)

Inte bara dumhet, flathet också

I en kommentar nedan hänvisar Lennart Erling till en artikel i SvD med rubriken Nazister bör inte ges tillstånd att demonstrera.  Där visar före detta polisintendent Eric Rönnegård på hur polis och rättsväsende visar okunnighet och ointresse att tillämpa lagarna rörande hatbrott. Det finns alltså vägledande domar från såväl Kammarrätten som Högsta Domstolen som förbjuder demonstrationer där det ”finns en tydlig koppling till nazism i den sökta demonstrationen” .  Det finns alltså prejudikat på att nazism som sådan inte får sprida sin ideologi vilken, som Rönnegårds skriver, "står för världshistoriens brutalaste brott mot mänskligheten. Att demonstrera för en folkmordsideologi är inte förenligt med svensk lag."

Saken borde alltså vara klar. Att Sveriges justitieminister inte känner till dessa domar är minst sagt uppseendeväckande. Alla de som försöker åberopa "yttrandefrihet" och "åsiktsfrihet" (inklusive Ask) har alltså inte förstått det grundläggande faktum att nazism är brottslig verksamhet i sig!  Att i yttrandefrihetens namn tillåta nazister att sprida sin ideologi vore ungefär som att låta våldtäktsmän, mordbrännare och bankrånare att propagera offentligt för sin verksamhet och försöka vinna proselyter.

Men, vid närmare eftertanke, kanske är det sista fullt tillåtet i flathetens Sverige.

Nytt svenskt (och europeiskt?) rekord i politisk dumhet

Sedan jag skrev mitt inlägg nedan har Beatrice Ask i Expressen menat att  "det skulle vara en farlig utveckling om vi skulle börja pröva vilka åsikter som kan få demonstreras" och att "Man kan inte, inom ramarna för vår lagstiftning, göra skillnad på olika organisationer". 

OK Beatrice. Om någon nu ordnar ett offentligt torgmöte och uppmanar till att fösa ihop och mörda judar, romer, homosexuella och oliktänkande menar du då att en sådan manifestation inte skulle kunna stoppas "inom ramen för vår lagstiftning"? Är det åsikter som "kan få demonstreras"? Det du och dina många meningsfränder på "sociala" media tydligen inte förstår är att nazismen definitionsmässigt har dessa vidriga "åsikter" som politiska mål?  Även inom ramen för nuvarande hetslagstiftningmåste det vara möjkigt att ingripa även om nazisterna inte uttryckligen i sina tal framför sina krav. Men nazism är  folkmord och etnisk rensning, riktad mot vissa folk- eller åsiktsgrupper.

Jag parafraserar en vettig fråga formulerad på Twitter: Är Tyskland och Österrike sämre demokratier än Sverige därför att nazistisk verksamhet är förbjuden och bestraffas?

Naturligtvis kan man inte förbjuda politiker att uttrycka vilka dumma åsikter som helst men det finns också ett politiskt ansvar som kan avkrävas. Ask bör avgå med omedelbar verkan

Med anledning av vad som hände i Malmö

Bilder och rapporter från upploppet i Malmö är till ytterlighet skrämmande. Nu vet vi ännu inte (får vi någonsin veta?) vad som utlöste polisens övervåld: tyvärr är det ju på senare tid en tydlig trend att våldsverkare och terrorister, uppmuntrade av vissa journalister och mediaprofiler, kidnappat fredliga protester under antirasistisk täckmantel. Vi vet naturligtvis inte om sådant förekommit i Malmö denna gång.

Men vad som upprör mig är alla dessa naiva kommentarer på sociala media i stil med "ja men vi måste ju garantera yttrandefrihet också för otrevliga rörelser". Mitt enkla svar är: Nej, det måste vi  inte alls. Inte när det gäller explicit nazistiska rörelser som själva definierar sig som sådana.

Nazismen är den form av fascism som utvecklades och styrde i "Tredje riket" under Adolf Hitler. Nazismen innebär bl.a. folkmord, lynchjustis, politiskt rättsväsen, herrefolksidologi, förföljelse av judar, romer, homosexuella och oliktänkande i syfte att utrota dem. Dessutom krigföring och massmord mot andra länder. Allt detta är definitionsmässigt brottslig verksamhet. Den som uppmuntrar och uppmanar till detta uppmanar definitionsmässigt till brott (naturligtvis till något av de vidrigaste av alla). Detta är i sin tur kriminell verksamhet. Det finns ingen anledning att acceptera eller tillåta t.ex. organisationer eller "partier" som har detta som direkt syfte. Det har ingen anknytning till "yttrandefrihet" eller "demonstrationsrätt." På den allra enklaste nivån innebär nazism "hets mot folkgrupp" vilket som bekant är straffbart även i det oockuperade Sverige.

Att tillåta sådana organisationer att anordna offentliga möten och demonstrationer är alltså helt i strid mot fundamentala rättsstatliga principer.

Man måste sätta ett allvarligt frågetecken för de svenska Gutmenschen som försvarar nazisternas rättigheter i "yttrandefrihetens" namn. Man får hoppas att det beror på naiv okunskap från en historielös generation.

Jag får medge att jag är påverkad av ca 30 års vistelse i Österrike där all sådan verksamhet, t.o.m.  i form av bärande av någon enkel nazistsymbol som t.ex. ett hakkors runt halsen eller på ärmen, räknas som s.k. "Widerbetätigung" och straffas hårt och konsekvent. Varför skulle man i Sverige vara mer tolerant än i länder som har mycket konkret och bitter erfarenhet av vart sådant leder?

"Wehret die Anfänge" säger man här. Uppenbarligen har man ingen känsla för vikten av att stämma i bäcken i Sverige.

Litet meta på lördagskvällen

Det är omöjligt att sova eftersom det årliga Midnattsloppet på Söder går av stapeln just idag. Någon kilometer före målet passerar löparna det hus där vi bor  och inte bara folkets jubel är högljutt utan också diverse musik och dans. Men det är OK - vad man får räkna med om man vistats i en storstad. Förr om åren brukade vi gå ut och titta på löparna eftersom vi hade flera bekanta som sprang och det var alltid litet kul att heja just på dem. Men nu känner vi inga deltagare vad jag vet. Tempora muttan turr som vi lärde oss skandera i unga år.

I brist på bättre tar vi oss en titt på besöksstatistiken för Flarnfri schalottenlök och närmare bestämt under rubriken "All time". Till vår glädje ser vi att inlägget I Gustav II Adolfs efterföljd leder stort i besöksstatistiken. Givetvis beroende på att inlägget om Vattenfalls brutalitet mot den sorbiska minoriteten i östra Tyskland uppmärksammades av Aftonbladet, dock utan att locka fram någon reaktion från Vattenfall. Artiklarna Kielos och taxichaufförerna liksom Unsere Mütter, Unsere Väter ligger också högt upp i statistiken vilket gläder oss mycket.

Vad som förundrar oss mest är att inlägget Veckans metmask seglat upp som andra mest lästa inlägg "all times". Senaste månaden låg det t.o.m. på en överlägsen första plats, senaste veckan på andra plats och även idag finns åtminstone ett par besök. Inlägget publicerades 19 augusti 2013 och var inte särskilt genomarbetat eller allvarligt menat: en kolumnist i DN skrev om en barbröstad antisharia aktion i moskén på Söder och hade ytterst svårt att kombinera sitt föregivna gillande av aktionen som sådan med åsikten att den ägde rum på fel plats och borde ha förflyttats till Björns trädgård i stället. Som vi påpekade: Björns trädgård är huvudsakligen ett tillhåll för A-laget och också unga skateboardare.  De barbröstade damerna skulle förmodligen ha mötts av jubel och applåder där och inte lyckats förarga någon. Tvärtom förmodligen. Skall man protestera mot muslimskt kvinnoförtryck och sharia förefaller ju en moské att vara en väl så lämpad plats.

Det är obegripligt att ett så lättviktigt inlägg fått så pass mycket uppmärksamhet och det så långt efteråt. Inga kommentarer har gjorts på inlägget. Kanske någon som klickat läser detta och kan berätta varför.

Liksom alla seriösa bloggar finns det naturligtvis en del besvikelser också. Jag hade väl tänkt mig t.ex. att texten Une langueur monotone - Lotta Lotass "Varia" skulle få några reaktioner eftersom jag visat på vad som antingen är felaktigheter i Lotass text eller -mera troligt med tanke på sammanhanget- en provokation från författarens sida.   Texten om Clara Immerwahr tyckte jag var viktig och rörande samtidigt som jag presenterade en ganska okänd poetisk pärla. Jag fick en fin kommentar men annars verkade intresset vara minimalt.

Nåja. Trummandet på gatan fortsätter men jag får försöka stänga alla fönster och koncentrera mig på P.D. James fortsättning på Jane Austen's Pride and Prejudice som jag avfärdade som jolmig chick lit i ett nyligt inlägg.
         

Ett glashus om något.

Folkpartiet - som tydligen har skolfrågor som högsta prioritet - stavar fel i sin reklam: "kunnskap" resp "kunskapskola." DN gottar sig givetvis men borde kanske städa framför sin egen dörr först. Några exempel: DN recensserar.

Lille Napoleon

"Mina örnar skola flyga från torn till torn tills de nå Kreml."

Anders Fogh Rasmussen

Bekräftade fördomar

Av skäl som jag redogör för nedan har jag just läst ett av världslitteraturens mest välkända mästerverk eller så. Men på mig imponerar man inte så lätt.

Den som möjligen är intresserad kan läsa vidare här:

Om grymhet mot djur och människor

Gunnar kokar kräftor och påminns i ett par kommentarer att ömsinta utlänningar hävdat att tillredningssättet är djurplågeri. Ska dom säga! I ett kort blogginlägg från 2008 refererade jag ett par "kräftrecept" från Frankrike där speciellt Écrevisses à la bordelaise vars tillredning i grymhet torde vida överträffa det svenska. Att äta kräftorna flamberade med morötter, lök och svamp får ju också anses som ett avancerat plågeri av konsumenterna som ofta inte gjort något ont.

Tidigare har jag skrivit en mera allvarlig självupplevd historia om Kräftornas hämnd.

Här är dock min text från 2008 med kräftrecepten:

Svensk sommaridyll

Familjefika på Konditori Lyran, Bredäng.

Mamma till dotter, ca 8 år som viftar och fläktar i uppenbar getingskräck:
"Det  är ju bara en humla för faan! Här finns inte en jävla geting!"

Dam i kassakön, samma ställe;
"26 jävla spänn för en Colaburk!"

Som sagt...

En skamlig affär

Slovakien ämnar hyra 8 -12 stridsflygplan av typen "Gripen" från svenska SAAB. Från svensk sida vrider man sig litet besvärat och medger att visst man har förhandlat sen en längre tid men ingenting är klart. Vad är det som inte är klart? Jo, "om det rör sig om hyra eller köp av planen.”Det är för tidigt att säga”, säger Sofia Karlberg".

Även vid hyra blir det en bra affär för SAAB. Sedan tillkommer inkomster från underhåll, reservdelar och uppgradering.

Slovakien är EU:s tionde fattigaste land inom  EU. Man har iofs gjort stora ekonomiska framsteg men man är hämmad av korruption och inkompetens i regering och förvaltning. Välståndsökningen är oerhört ojämnt fördelat. Den mest missgynnade gruppen inom landet är de ca 500 000 Roma som lever under de vidrigaste förhållanden. (DE). Den som vågar kan läsa Karl-Markus Gauss bok: "Hundätarna i Svinia." ( DN:s anmälan här.) En annan artikel här (DE).

I Sverige kommer man tydligen inte så mycket i kontakt med slovakiska romer, fokus verkar ligga på Rumänien. Men förhållanden i Slovakien är på inget sätt bättre. I grannländerna, främst Österrike och Tyskland, finns stora skaror av tiggande slovakiska romer. Graz och Salzburg är speciellt drabbade. Förbudsåtgärder diskuteras, givetvis under stark press från postfascistiska FPÖ

Och Sverige, genom statliga Försvarsexportmyndigheten, skall nu förse detta fattiga land med högteknologiska förstörelsemaskiner (att användas mot vem?). Ett land som vägrar att ge en stor grupp av medborgare de elementäraste mänskliga rättigheter

Nu går det naturligtvis inte att stoppa denna skamliga affär men eftersom ett avgörande ligger i statens händer borde ett exporttillstånd villkoras med att en stor del av intäkterna, alternativt hela vinsten, skulle avsättas för att genom EU:s försorg förbättra romernas situation i Slovakien. Vågar man inte peka ut ett land (som är en potentiellt viktig marknad) kunde medlen avvändas för generella åtgärder i samma syfte.

Men så blir det naturligtvis inte. SAAB-direktörerna gnuggar väl händerna och kanske även Borg som kan få in litet extra medel som kan användas för att amortera på statsskulden.